Forum Depression och ångest


Någon att prata med...

Hej.. Om någon här träffade mig ute på gatan, skulle ni inte veta att det var jag. Folk som känner mig beskriver mig som sprudlande, alltid glad, alltid någon man kan prata med. Så varför känner jag mig inte sprudlande? Varför känner jag mig inte glad? Varför känner inte jag att jag har någon att prata med? Jag gav upp en riktig kraftansträngning nu i höst, försökte lämna sjukskrivning bakom mig och började studera på högskola. Gu va jag har kämpat och kämpat och nu börjar det komma ikapp mig, jag mår så dåligt. Det värsta är att det inte finns någon man kan öppna sig för. Jag ahr aldrig kännt att jag kan prata med någon öht, det känns helt enkelt som att ingen bryr sig. Idag berättade jag för min egen tvillingsyster, som ajg ändå står rätt så nära, att jag tror att jag håller på och fångas av depressionen igen. "Det var ju inte bra", var det som sas, sedan gick konversationen över till annat. Jag har så svårt för att släppa folk inpå livet, jag försöker, men det känns som att ingen bryr sig om den delen av mig. Om jag inte är den glada hjälpsamma tjejen, så är jag inget att ha. Jag vet inte hur mycket längre till jag orkar. Jag vill verkligen inte återgå till att vara sjukskriven, men det känns som om jag böjjs under en enorm sten, som bara blir tyngre och tyngre. Vad sk jag göra?

Hej. Jag känner väl igen mig i dig. Har själv ingen att prata med, när jag väl öppnar mig så säger de att man ska bita ihop det klarar du osv. Jag vill ha hjälp att komma in i vardagen, just nu står jag utanför det:( och jag vet inte vem jag är, vad jag vill, eller vad jag ska göra.. Sköt om dig//kram


Jag tycker att du ska ta kontakt med någon proffisionell samtalskontakt. Det kan vara en kurator, psykolog eller terapeut. Jag vet att det kan vara svårt att få det när man kontaktar vården men du så du måste stå på dig lite. Har man pengar är det ju oftast inget problem... Det finns ju gott om privata terapeuter av olika slag. Har efter 10 års återkommande depressioner och panikångestattacker fått kontakt med en kurator som jag tycker är bra. Det är skönt att gå till henne och prata av sig. Hon förstår, förklarar och får mig att se lite mer förnuftigt på saker och ting. Har systrar och vänner som jag i och för sig kan prata med när jag mår dåligt men det känns ibland som att jag inte vill belasta dem (även om de säger att jag inte gör det..) med alla jobbiga tankar jag har. Kuratorn är som sagt proffisionell och det är hennes yrke. Förstår du hur jag menar? Nu tror jag ju inte att det behöver ta så lång tid för dig som för mig att få hjälp om du kontaktar vårdcentralen eller psykiatrin för det är nog lite mitt eget fel att jag inte stod på mig tillräckligt. När jag mått dåligt så har jag alltid lyckats tagit mig upp rätt snabb igen med hjälp av medicin och då har jag struntat i annan bearbetning. Men denn här gången har det varit lite annnorlunda för mig så nu har jag bestämt mig för att jobba lite med mig själv och inte bara sopa saker under mattan om du förstår.. Oj, det blev ett långt svar. Känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men som sagt var jag tycker nog att det låter som att du behöver någon utomstående att prata med så tveka inte. Hoppas att det går bra, hör gärna av dig hur det går. Kram!


Hej Stinalisa. Jag har varit i kontakt med många men tyvärr ingen som vet hur man känner sig då de inte varit i samma situation, tyvärr.Min kurator skickade mig till en psykolog där fick jag mediciner som jag äter idag men det hjälper inge, provat massor. Ja, det är precis så jag vill ha någon som ger råd och som får en att se och tänka possitivt och på ett annat sett.Idag har jag sporadisk kontakt med min psykolog (träffar honom typ 1 ggr om året) beteendevetare har jag gått hos men han lämnade mig på stan och hela relationen till honom vart förstörd. Jag återhämtar mig på tab. men bara en stund sen kommer depressionerna igen och paniken och tvångstankarna.. Jag har haft kontakt med personligt ombud, jätte bra tills de bytte ut hela styrka , jag har svårt att tala i telefon och de ville tydligen inte hjälpa mig eller träffa mig.. Har haft kontakt med en diakon, mycket bra men jag vart sjuk tiden gick och jag kan inte ta kontakt känner mig dum efter så lång tid också..:( Jag är 38 år och vet inte vad jag vill vem jag är och hur jag ska vara?? det är nog ett av mina största problem, jag tröstäter mår bara sämre och drar mig mer undan jag vill så gärna göra tvärt om men jag vågar inte kan inte osv.. Kan man tala med en kurator fast man går på psyk? jag behöver verkligen hjälp för att lätta på mina problem som är många många.. grubblar mycket och så.. Sköt om dig och tack för ditt svar. Kram


Jag har aldrig heller haft nån att prata med, men folk pratar med mig. Men jag vill inte prata, fastän det säkert är nyttigt. Gillar inte att lämna ut mig. Kanske är det lättare med någon profesionell och obekant, men för egen del tycker jag terapi och sånt känns konstigt också och har tackat nej till det flera gånger. Tror jag är lite för privat av mig. Hoppas du hittar nån att prata med, det är säkert nyttigt. /sofia

Annons
Annons
Annons