Forum Depression och ångest


meningen med livet

jag vet att det säkert är depressionen som leder mig in i de här tankebanorna och att det inte är någon mening att fråga sig vad meningen med ens liv är när man är så nere som nu, för ett positivt svar, eller ens ett svar alls kommer knappast att infinna sig. Ändå upprepar sig frågan gång på gång i mitt huvud. De som älskar mig? Ska de vara min mening? Eller mitt framtida yrke, blir det en mening? Jag tror inte på gud, även om jag skulle bli väldigt glad om han uppenbarade sig till min överraskelse, så att leva så att man kommer till paradiset är knappast någon mening för mig. "Det går att krama ut en mening ur varje situation. Det är möjligt för var och en, utan undantag, alltid, överallt och oavsett omständigheter att finna en god mening i livet - både i livet som helhet och i olika situationer" sa Viktor Frankl som satt i koncentrationsläger i 3 år. att glädja och hjälpa andra var en mening för honom. Kanske kan det bli det för mig? Men när jag tänker "jag ska glädja och hjälpa andra" känner jag ändå inte att jag är mindre sorgsen över vad livet har blivit. Vad är er mening med livet? Funderar ni också på detta ofta?

funderar på det varje dag. och jag hittar ingen riktigt bra...


Om du bara visste hur många gånger ja fundra på den frågan i mitt liv. Och jag har inte hittat nå bra svar än. Du får gärna höra av dej om du kommer på svaret å berätta.


Den tanken tänker nog de flesta nångång under livet, kanske framförallt de som är deprimerade..? Jag har slutat fundera på meningen med livet, för jag tror inte man får svaret förrän man ligger gammal och grå på dödsbädden. Då kanske man inser vad meningen med allt var... :-) Under tiden så får man göra det bästa av hela alltet - dvs göra sin livsmening utan att grubbla så mkt på det. Tror jag. :-)


Ja, nu när jag är djupt deprimerad och livet blivit tungt/svårt/fel grubblar jag ständigt på meningen med livet. Ska jag orka fortsätta leva i allt det här tunga? Jag måste men ska jag orka? Det bästa är nog att försöka leva i nuet, Att kunna acceptera livet och försonas med allt som varit. Hur får jag styrka och mod att börja tala och bena upp livet? Någon som gått igenom detta och kommit på fötter?


Det är intressant att läsa alla svar. Jag tror att man som fröken D att svaret oftast inte kommer förrän man ligger på dödsbädden (eller efter om det nu skulle finnas något mer)? Jag tror ältandet av frågan vad meningen är kanske handlar om att man vill ha kontroll i ett liv där det finns saker man inte kan kontrollera.


Ja gjort det mer o mer senaste 2 åren. ngn sslags försenad 30 års kris eller tidig 40 års För ja tänker mkt på det med min ålder o va fort tiden går. O det enda jag egentligen gjort som känns meningsfullt hittills e min son....men innan dess gick ja 15 år i ett vacuum o gör än idag.... Inget känns riktigt kul, inget känns riktigt viktigt o meningsfullt.....Mina vännner ger inte tillräckligt av smhörighets o gemenkapskänsla..att känna mej omtyckt, förstådd o sedd.... Precis som inget som händer mej når fram-som ja vore bepansrad, men ja är helt förtviivlad för trots alla möjliga försök så sitter det kvar!!! Känner mej totalt maktlös! Ett tag var jobet ngt som gjorde mej glad o känmde mej viktigt-nu har ja ej det kvar...Intressen..nä....inget känns kul-ja har försökt. Medans andra kan bli så extasiska, kära, glada förhoppningsfulla, står jag kvar o bara känner "Va?!" Va var det som va så himla kul? Jag vill inte leva egentligen-men skulle aldrig ta livet av mej. Att ja e ensam är stor del mitt eget fel, men det skulle ja faktiskt kunna stå ut med bara förmågan till glädje fanns. Utan det...näää då vill ja ej va med längre faktiskt.


Har ingen aning heller, men för min del har jag börjat undra om inte problemet är att jag BEHÖVER en mening med livet. Jag menar, nästan alla andra går ju bara runt o verkar vara nöjda i största allmänhet och inte för att de har kommit på meningen med livet. /sofia


Meningen med livet, är att se en bubbla som förändras. Den kan spricka men det kan också tunnas ut som man ser mer. Vi, lever alla i våra bubblor av föreställningar, tankar, känslor, hopp, längtan. Meningen med livet är som att gå i en öken ibland, andra ggr sväva som en vråk. Meningen med livet är ett uppfunnet ord för oss människor att stanna kvar som stabil varelser. Det finns alltid en ljuspunkt, överallt även om man inte tror så.


Fina ord... :-)


Precis så där omvandlades min tanke från att grubbla över livets mening till att fundera på vad jag behöver för att det ska bli meningsfullt. Min slutsats blev den att det blir vad man gör det till... Hur, när och om man kan är en annan sak, och det dröjde heller inte länge förrän jag beslutade mig för att inte grubbla på vare sig det ena eller det andra. Det får bli som det kan helt enkelt. Vilket inte alltid ÄR enkelt förstås...


tack!


precis, meningen med livet är inte en allmän upplevelse, utan en personlig sådan. meningen med livet kan vara att fånga det anspråkslösa och vara lycklig därmed


tror man hinner få reda på det innan de grå växer ut. :)


Ja, har man tur så kanske... Den som lever får se. :-)

Annons
Annons
Annons