Forum Depression och ångest


Mår dåligt

Hej Under det senaste halv året har jag mått väldigt dåligt, känt mig klart nedstämd och tappat intresset för större delen av min vardag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre, det känns som om ingen i min omgivning verkligen bryr sig. Jag dolde mitt humör större delen av tiden, men till slut berättade jag för mina vänner hur jag mådde medans tårarna flodade ner från mina ögon. Berättade om mina självmordstankar (Skulle nog aldrig göra det! men har tänkt tankarna flera gånger). Dem visade att dem "brydde" sig, fast det känns ändå som om att dem inte gör det på samma gång. Jag gick in på en psykolog mottagning på en fredag och mådde väldigt dåligt, jag fick beskedet att komma tillbaka på måndag och blev iväg skickad.. Jag ringde numret till psykologen jag fick, varpå hon sa att dem inte hade tid för mig.. kontakt en kurator istället, vilket jag inte har gjort och inte kommer göra säkert. Jag gråter näst intill varje kväll och känner mig värdelös, nyligen har jag börjat med droger också, för dem gör mig gladare för stunden. Jag vet att det inte löser något, men det känns lättare. Vad är det då som ligger bakom allt? Till att börja med har jag kommit i kläm med polis och väntar rättegång (där jag kan få fängelse). Jag blev kär i en tjej, som påstod sig vara kär i mig, för att sedan krossa mig totalt och jag har under en längre tid känt mig värdelös utan någon framtid. Vet inte vad jag ska göra längre, då det inte verkar finnas någon som kan eller vill hjälpa.

Du kanske ändå skulle ta och kontakta den där kuratorn de nämnde?


Ja jag vet, men det känns som en jobbig och onödig bedrift att ännu en gång behöva be om hjälp för tredje gången. Man tappar liksom hoppet, om du förstår hur jag menar.


Ja det är oerhört svårt att be om hjälp... så känner jag också. Och jag själv är tvungen att göra det om och om igen... hela tiden... det upprepar sig... förnya kontakten med mina vårdgivare... om och om igen... Det är inte lätt... men det är ju alltid en själv som ska be om hjälpen, kan kännas jättejobbigt faktiskt.


Gör det! Ta kontakt med kuratorn innan du fastnar i droger! Eller gå till en läkare, om det känns lättare. Eller kanske du kan be någon av dina vänner/släktingar att de ringer runt till alla psykologer i stan tills du får en tid? Ibland känns det lättare att få saker gjort om man ber någon annan bara utföra det första praktiska steget. Och kanske dina vänner tycker det är lättare att visa att de bryr sig, om de får något rent praktiskt att utföra åt dig. Hmm... många "kanske" i det här svaret... Hoppas något av dem kan vara till hjälp! Och du, det var bra gjort, det där första försöket på psykologmottagningen! Försök igen!!


Jag försöker verkligen ta tag i att komma i kontakt med en kurator eller liknande, men det tar emot på ett sätt inom mig, jag vill, men det går inte, nästan som att jag inte vågar försöka igen. Jag tror inte jag skulle kunna be någon inom familjen om hjälp med detta, dem vet ingenting om hur jag mår eller om mitt missbruk. Jag planerar att hålla det på avstånd ifrån dem också, jag vill inte lägga något ansvar på dem. Har en kompis som går hos psykolog, jag kanske ska fråga honom om han kan prata med sin och höra lite om det. Jag bor i en relativt liten stad, så det finns bara 1 psykolog här tyvärr. Jag vet, som jag tidigare sagt att drogerna inte hjälper, när jag väl tagit en drog så blir jag gladare och mer levande, men när effekten börjar avta mår jag dåligt för det känns som jag sviker allas förtroende för mig och jag kan nästan se det framför mig hur dem ser ner på mig och säger upp kontakten med mig för det. Tack för alla svar, det hjälper lite faktiskt att få lite idéer hur man kan lösa lite av problemen.


Jo, men har du verkligen försökt allt då innan du säger inget fins o göra? Tkr ej det. Finns terapi, försök igen, o finns antidepp mediciner, du låter sån. Låt ej tjejen ta över ditt liv, ja vet hur är va olyckligt kär, det går över o man får bita ihop, men visst är det svårt o jobbigt.


förstår verkligen vad du menar jag har känt precis likadant...och jag förstår att det är svårt att ringa det samtalet eftersom om man mår dåligt sällan orkar ta tag i saker. men försök verkligen ringa,du kommer må mycket bättre efteråt!


för min del så gick vägen via husläkare o kurator på vc och därifrån remiss till psyk. fick antideppressiva redan vid första besöket på vc och sen dröjde det kanske fem månader till jag satt på psyk första gången. så ge inte upp. det e tungt och kan ta lite tid, men ge inte upp. en annan väg att gå är att ringa tex MAK (mobilt akutteam) när det är riktig kris. de kan oxå få igång processen. lycka till.

Annons
Annons
Annons