Forum Depression och ångest


Livet är så fruktansvärt tungt..

Jag har varit sjukskriven sedan 2006 för depression o utbrändhet. Därefter har mitt liv bestått av nya tragiska omständigheter, vilket gör att jag aldrig har kunnat repa mig. Jag är nu sjukskriven 50% och arbetslös 50%. Men i dagens läge vet jag inte hur jag ska orka att ta ett arbete. Jag är tidvis djupt deprimerad, har svår ångest.Jag har ett väldigt litet kontaktnät, några få bekanta men ingen nära vän, mina syskon umgås jag lite sporadiskt med, men vi har aldrig kunnat prata om sånt som är jobbigt, dom har ju sina problem. Jag fick diagnosen bipolär i våras och fick då Ergenyl utskrivet. Dom tar jag nu tillsammans med Cymbalta som jag ätit i flera år.Ibland tycker jag att det känns bättre, men sen får jag då ofta svåra migränanfall då jag ligger och kräks i flera dygn och då blir min dosering hela tiden rubbad.Jag har tre vuxna barn som bor i samma kommun som jag, men dom kan inte ens ställa upp med att handla åt mig när jag ligger sjuk. Jag har två döttrar och en son och är för tillfället i konflikt med bägge mina döttrar.Jag mår fruktansvärt dåligt av det och barn vet verkligen vilka ömma punkter dom ska trycka på. Jag förstår inte varför dom tycker så illa om mig, dom har absolutt inte haft någon problematisk uppväxt och sonen och jag har aldrig haft några konflikter, han kallar sina systrar "dramaqueens".
Bråken med döttrarna plus alla andra problem jag har som arbetslöshet, ekonomi, ensamhet, migrän, m.m gör att jag helt och hållet tappat livslusten. Jag tänker på självmord varje dag, olika sätt att gå tillväga, om avskedsbrev ska skrivas eller ej och till vem, andra praktiska saker som måste ordnas innan. Men ändå är det någonting som hindrar mig, dels är det väl rädslan. att det skall göra ont eller att man ska misslyckas och vakna upp med skammen och även dom anti-depressiva så klart, annars hade man ju bara fortsatt in i dimman. Men det finns även en lite strimma hopp kvar innerst inne att saker och ting ska ordna sig. Jag ser inte självmord som en lösning, det är den absolut sista utvägen, när inget hopp alls finns kvar.
Men varje gång jag tänker att "nu kan det väl inte hända mer" så dyker det ändå upp nya problem. Hur mycket ska man orka bära egentligen? Min kropp och själ känns som ett enda stort öppet sår och det gör så ont och jag är så fruktansvärt ensam..
 

Jag skrev ett betydligt längre inlägg på din tråd, men kort och gott tänker jag att det är bra med en sysselsättning. En meningsfull vardag har räddat mig (har i stort sett samma problematik). Sakta men säkert har jag arbetat upp arbetsförmågan och är nu högpresterande, det ger ingen direkt bot mot ensamheten, men iaf ett välbefinnande för stunden. Lycka till! 


*som försvann 


Skönt ändå att du iallafall har ett litet kontaktnät... några bekanta. Döttrar som sonen kallar "dramaqueens", sonen och du verkar ha en bättre relation ändå :)
Givetvis är det inte lätt att börja arbeta när man känner sig deprimerad, din sjukdom som verkar ha problem med sämre perioder hjälper ju inte gärna till när det gäller att sköta arbete regelbundet.
Har du hört om du kan få hjälp av arbetsförmedlingen till nåt anpassat arbete en period, för att känna på hur det går att arbeta med din sjukdom? Din diagnos är ju relativt ny, så du har kanske inte hunnit dit i tankarna än...
Det viktigaste är kanske inte att komma i arbete utan att försöka må bättre. Du är absolut inte ensam om att vara deltidssjuk, men det pratas väldigt lite om såna som oss i samhällsdebatten... frisk eller sjuk, svart eller vitt. Men vi som är båda delar då? Som anses klara deltid... vi får inte samma förutsättningar som andra. Men vi är fler än en ska du veta... vi är fler.
Jag har jobb, så jag har inte några större erfarenheter av hur det är som arbetslös idag i samhället. Men om du vill börja smått i nån annan ände istället så kanske du tycker det känns bättre. Nån bisyssla, ideéllt...? Föreningsliv där du träffar andra regelbundet? Studiecirkel? När jag var heltidssjuk i början ( jobbar halvtid och har sjukersättning på halvtid nu) så var jag en period med i en förenings styrelse, gick en kurs på abf, lärde känna folk på så vis, kom ut bland andra lite. Nu när jag jobbar halvtid räcker det som en stor social bit, har några få vänner som du... På tal om det, du tyckte du inte har några nära vänner, kanske du kan fördjupa vänskapen med nån av dem du känner? Bjuda hem, umgås...
Sen det där.. nu kan det inte hända mera. Livet är ju så... det kommer nya saker hela tiden. Om och om igen... men inte bara negativa saker, positiva med givetvis! Det är de positiva som ger oss livsglädjen, kanske har du fina minnen från när dina barn växte upp... nära och kära du umgåtts med. Sånt som gjort dig glad. Det kan hända igen, kanske med andra människor inblandade i framtiden. Nya vänner...
Sköt om dig!
 

Annons
Annons
Annons