Forum Depression och ångest


Lasta av mig lite..

Har gått igenom ett ganska hård barndom med alkoholiserade föräldrar, slagsmål och oro. Nästan varje dag var de något nytt. När jag var 9 flyttade Jag och bror tillsammans med mamma till ett grupphem och bodde där fram och tillbaka i fem år, återfall efter återfall. Sen var vi fri och bodde i ett hus och hade det bra, trots att jag var orolig ständigt när mamma var borta om hon kanske skulle dricka? Men idag dricker hon inte, men hennes förflutna som narkoman och alkoholist och allt som ingår, så är hon idag manodepressiv. Hon försökte ta livet av sig för något år sedan på nyårsafton, och när vi besökte henne på sjukhuset, så skämtade jag till allt och sa "vilket jävla nyår" då svarade hon att det var mitt fel att hon låg där. Glömmer aldrig den smärtan, hon kunde lika gärna dödat mig. Även om det inte var mitt fel så kommer jag givetvis aldrig glömma att hon sagt så. Drygt ett år senare tar min bästa vän livet av sig. Hon hann inte fylla 18. Jag blev avtrubbad, grät inte på minnesstunderna eller begravningen. Satt bara och stirrade och lyssnade på alla andra som grät och undrade varför inte jag gjorde det. Efter ungefär 7 månader började jag gråta på kvällarna, nu började det. Känns som att jag inte har någon kvar. Hon var en perfekt vän. Jag önskar så mycket att hon fanns här i livet, hade velat göra så mycket med henne, och gått igenom så mycket med henne. Ta körkorten, gå på krogen första gången, Skaffa dom första egna lägenheterna, åka utomlands, killarna , Gå igenom graviditeter tillsammans. Fanns så mycket kvar.. Nu är det drygt ett år sedan hon dog. Jag känner mig helt borta. Inge motiverad till någonting, har 50 % frånvaro från skolan. Och säger dom att jag måste gå om så tänker jag hoppa av. orkar inte gå i skolan nå mer.. Är nästan alltid nerstämd och deppig.. Har tappat känslor Känner ingen sympati längre, Känner mej som en iskall deppig klump. Det är några som påpekat det med dom sista månaderna , att jag verkar deprimerad. Vissa tror att jag bara är sur. Och kan inte ha någon kille för jag hatar mig själv så mycket, blir så fruktansvärt svartsjuk. Känner mej som en börda. Dessutom så har jag en dröm om ett perfekt förhållande, där han älskar mig och tycker att jag är vackrast i världen, hela livet ut. Men det finns inga perfekta förhållanden, kan inte lita på någon. Och jag är inte ens medelsnygg, Jag är fet ,på riktigt och allting är fult på mig. Jag kan inte prata med mamma för hon har nog med problem, därför ville jag prata av mig här. Det går bara utför..

Jag kan inte ens föreställa mig vad du gått igenom men vill iaf skicka dig styrkekramar. Sköt om dig! *kramar kramar*

Annons
Annons
Annons