Forum Depression och ångest


känns som livet är förstört

Vet ingenstans ja kan vända mig heller. Har ingen som jag riktigt kan "prata" med. Allt känns bara så hopplöst, finns säkert värre saker som andra känner, men detta är för mig väldigt besvärande. Min sambo är gravid, jätte lycka kände vi, sen hamna hon på sjukhus där dom ger mediciner. hon har en ledsjukdom tydligen i sin höftled o som d är nu kan hon inte röra benet alls. ledsjukdomar försvinner aldrig, hon kommer ha d så där jämt, barnet i magen vet man inte hur d mår med tanke på mediciner o att hon inte äter ngt. Vill inte vara en personlig assistent åt min tjej resten av livet, har så mkt kvar jag vill göra som jag vill dela med någon. åka på resa ihop, åka skidor, surfa, ut o gå. ja leva livet o va lycklig. hon kommer aldrig kunna göra dom sakerna. o barnet kanske blir cp skadat. då kommer jag få ta hand om båda.. jag klarar inte det. men vad har man för val, kan ju inte dumpa henne när hon är gravid. har stora funderinga på o ta livet av mig... kanske är d jag som låter dum, men ja vill verkligen inte leva mitt liv med någon som inte kan röra sig. vill inte va otrogen men d går inte o ha 6. Hur fan kan allt bara bli så skit. vi va ju lyckliga, har aldrig mått såhär dåligt förut. o d finns inget läkarn kan göra så d försvinner.. Har frågat om hon inte vill göra abort, men d vägrar hon. Jag vill ju också ha barnet men ja tänker på konsekvensrna av medicinerna. ne ja orkar inte mer. jag är tyvärr ingen sån person som kan ägna hela mitt liv o ta hand om någon annan.. vill bara få må bra själv, någon som tar hand om mig ibland..

nä livet blir ju inte alltid vad man tänkt sej. Inte trodde jag att jag skulle bli sittandes såhär . Vet att det låter elakt ,men du måste tänka på dej själv. Bättre att va ärlig både mot henne o dej själv tidigt. För om det du skriver är bestående så kommer du nog inte känna så mycket annorlunda om 2-5 år. Utan mer frustrerad och nere. Det är aldrig lätt sånt där


Vill bara krama om. kicki


Du skriver att du vill ta livet av dej för att du inte kan leva så men den situationen kan du ändra på, vare sej du tar livet av dej eller om du är ärlig och säger som det är och lämnar henne, så kommer hon ändå bli ensam... Varför ska du då ta livet av dej? Även om det är jättesvårt så försök vara ärlig.. Å som det låter så har hon en möjlighet att ta abort oxå.. Många kramizar..


Jag förstår din panik..andas djupt vännen.Just nu känns det hopplöst men tänk om barnet är frisk,känns lätt att säga att vänta å håll ut innan du vet hur det ter sig.Finns det ingen du kan prata med,kanske skulle det lätta denna oroliga ångetsfylla känsla du har.Tänk på saken jag håller tummarna för er att det går bra.Kram


Så du vet alltså med säkerhet medicinerna skadar...Men om hon blir bättre efter graviditeten? Inget du nämner, så ja får förutsätta hon ej blir det. Ja, det enda ja kan råda till är att du säger at du ej tror du kommer orka, du behöver ju ej nämna att det beror på hennes handikapp. Ett barn ändå-är en stor utmaning. O säga du ej vill ställa upp. Sedan upp till henne...Jobbigt-klart, men känner du som du gör o verkligen är säker, är det ju det enda vettiga. Du kan ju inte komma sedan...eller kan, jo, men det vore inte snällt. Inte mot barnet heller. ha ej dåligt samvete, jag förstår dina känslor! Hon måste va rätt svårt handikappad, men resa...tex om hon sitter i rullstol...vissa grejer går ändå, men svårare bara...o mer planering...ta inte livet av dej, såklart Ett barn e stort ansvar o det är moget av dej att tänka till innan det gått för långt. Kram


Det låter som du målar upp värsta tänkbara scenario. Klart du blir rädd. Men det blir sällan så illa som man tror, man klarar mer än man tror och det är så man växer och utvecklas som människa. Om du fortsätter att fly när du blir rädd att du inte ska klara saker får du ju aldrig veta om du faktiskt gör det ändå. Och i det långa loppet mår du bara dåligt om du flyr. Försök nu att acceptera hur det är och göra det bästa utav det. Älskar du din tjej? Ett barn kan förändra så mycket i dig, du kommer att älska det oavsett. Ge det en chans. Prata med henne om vad hon känner också, kanske har hon samma rädslor som du. Skillnaden är att hon kan inte fly. Kram¤¤¤¤¤¤ Kram


Och vem har sagt att just du måste vara hennes personliga assistent? Hon får väl nån genom LSS, en anställd, kanske fler... det behovsprövas ju och det är inte en anhörigs jobb, om man inte vill det själv då... Du kan ju göra alla roliga saker du nämner, det är ju inte du som är handikappad... du kan visst ha kul i livet fast tjejen har ett handikapp. Bara att du gör de aktiviteterna med andra vänner du har... Så är det ju i alla förhållanden ändå, att ens partner har egna intressen... Barnet... ja det är tungt att få ett handikappat barn, sägs det... jag har själv inte den erfarenheten. Men nånstans tror jag ändå, att man inom sig älskar sitt barn iallafall :-) Och även där finns möjligheter att få stöd och avlastning pga handikapp. Men visst... det är tuffa saker som sker i ditt liv, det blir inte som du hade önskat... så jag förstår att det är oerhört jobbigt det är för dig. jag hoppas du har möjligheten att ta emot samtalsstöd irl...att du har någon psykologisk kontakt där du får tala ut om det här. För jag tror du behöver det nu...


Om jag hade haft det som du hade jag helt säkert tänkt som du. Men nu är jag ju på utsidan, objektiv, och då kan jag tycka att det bästa du kan göra är att de det en chans. Ingen vet nu hur du kommer känna när barnet väl har kommit och ni börjar ert familjeliv. Skulle det vara så att du känner att du bara inte klarar av det, så kan inte jag se att det skulle vara värre att skilja sig då. Då har du ju i allafall gjort ett försök och har konkreta anledningar att bryta upp. Nu verkar dina utbrytrtankar bero bara på rädslor. /sofia


Om du kan göra ett barn så anser jag att du kan ta hand om det oavsett om det blir handikappat eller inte. Jag lär bli halshuggen för mitt inläggg. Men jag står för det. Hur du ska göra med din flickvän vet jag inte, jag tycker att du ska vänta och se.Det är ingen lätt situation du hamnat i och jag hoppas verkligen att ni kan lösa den. Jag har flera kompisar som är handikappade och gör samma saker som vi andra, ibland tar det lite längre tid och kräver mer planering. Man väljer själv om man vill se ett hinder eller en utmaning


Visst är livet förstört. Det har jag alltid tyckt. Och allting är mitt eget fel, jag är ju sjuk i huvudet...

Annons
Annons
Annons