Forum Depression och ångest


Jobbiga känslor

Hej! Har börjat läsa en bok. Vet inte om jag får nämna dess titel här? Tänkte att jag kan reflektera med en eller ett par rader efter varje kapitel. Hoppas det kan hjälpa någon att komma vidare. Jag har bara läst inledningen än så länge. Det som framkom där var att man ibland önskar att man var något djur. Jo, ni förstår, då skulle man nog lättare "bara kunna vara". Djuren har ju en överlevnadsinstinkt, men antagligen inte lika många tankar som vi människor. De är där de är. Gör vad de måste för att överleva. Så kanske vi ska ta lite lärdom från djuren. Försöka släppa allt runtomkring - och bara vara - om det så är bara för en liten stund. That´s all for now folks! Ska försöka fortsätta komma med idéer och tankar allteftersom jag läser boken. Kram så länge!

KAP 1 Jag återger nu mina egna tankar utifrån vad författaren skrev: Sen tio års ålder har jag nog mått såhär, nedstämd, tillbakadragen, deprimerad. Jag har lärt mig under åren att sätta på mig en mask. Lärt mig hur man ska vara runt människor utan att det ska lysa igenom hur jag egentligen mår. År 2008 fallerade masken och jag har varit sjukskriven till och från sedan dess. Detta har nog medfört att jag har svårt att inleda nära relationer med människor Jag känner mig kvävd. Jag har inte fasaden kvar att ta till när det behövs. Jag har inte riktigt tagit till mig att jag faktiskt inte mår bra. Jag saknar mitt skydd. Att försöka ta på mig rustningen i mina försök till nära relationer har misslyckats. Tyvärr vänds dessa känslor till något väldigt negativt. Jag tar ut mina "aggressioner" på mina nya bekanta, och de förstår ingenting. Hur ska de kunna göra det, när jag knappt förstår själv? Jag känner att jag måste bete mig exemplariskt, men vet inte hur? Det är väldigt svårt utan masken. Min insikt är väl att jag måste inse att jag inte kan agera perfekt (=trevlig, ömsint, förstående) hela tiden. Jag har för mycket negativitet i mig själv. Då är det svårt att låta någon annan komma in i mitt liv. Mest för att jag föraktar mig själv så oerhört mycket. Ingen är perfekt. Inte heller jag. Jag har mycket att jobba med för att må bättre. Även om jag träffar någon som är riktigt förstående så blir det väldigt jobbigt för den personen att ta mig för den jag är. Så, kort och gott, jag har en hel del att jobba med med mig själv...


KAP 2 Undringar redan i barndomsålder varifrån de depressiva tankarna kom. (Förstod förstås inte redan då att det handlade om en depression.) Jag kände mig felplacerad på denna jord. Redan vid tio års ålder kände jag att jag var "annorlunda". Var ensam hela dagarna i skolan. Gick sedan hem och grät, för att sen "ta mig samman" till mamma kom hem. Gud förbjude att hon skulle få veta hur jag egentligen mådde. Så min mask har jag haft i väldigt många år. Min kära mamma fick reda på hur jag egentligen mådde under skoltiden för cirka ett halvår sedan. Hon hade ingen aning om att jag mått så... Mina egna tankar har väl oftast gått till att det har att göra med att min pappa övergav mig vid fyra års ålder. Men jag vet inte än idag vad det var som gjorde mig så tyst, blyg, tillbakadragen och ledsen. Väldigt ledsen. Grät tonvis...


KAP 3 Skam över min egen existens. Känner igen mig i det oerhört från barndomen. Förstår inte riktigt själv, för min mamma har väl alltid funnits där för mig. Jag var annorlunda. Tyst och tillbakadragen. Tråkig - helt enkelt...


KAP 4 I skolan var jag nog över medel. Men jag ansågs nog som medel eller något under. Jag var helt enkelt för blyg för att räcka upp handen när jag kunde svaret. Det spelade liksom ingen roll att jag till 99,9% visste svaret...


KAP 5 Jaget. Min existens. Varför finns jag? Ja, sådana frågor poppade upp i tidig ålder. Jag hade nog lite avlastning när jag började simma i mellanstadiet. Där fick jag riktiga vänner. Jag var duktig på att simma. Som mest tränade jag fem dagar i veckan och tävlingar en hel del helger. Vi var även på simläger både i Sverige, Finland och Norge. Men dagarna var ensamma...


KAP 6 Okej. Jag och författaren till boken har haft olika sorters uppväxt, och jag kan inte riktigt förlika mig med det hon skriver. Hon skriver att hon hade ett "ont öga". Att hon fann en sorts njutning i att göra oskyldiga rädda och ledsna. Jag däremot drog mig tillbaka ännu mer. Jag skrev väldigt mycket. "Tyckte enormt mycket synd om mig själv." Men skrivandet hjälpte mig. Att få ner det på papper. Att få det ur sig. Precis som jag gör här och nu. Jag hoppas det ska hjälpa mig att komma fram till hur jag ska kunna ta mig framåt och må bättre. Ofta hjälpte det också att gråta. Jag grät mycket. Somnade ofta gråtandes och morgonen därpå kändes allt något lättare. Nu för tiden har jag väldigt svårt att gråta. Det tror jag beror mycket på medicineringen...


Hm, vad är det för bok?

Annons
Annons
Annons