Forum Depression och ångest


jaha

hej igen! det var ett tag sen jag skrev, hittar ej mitt senaste inlägg,,, men iallafall... nu har jag vart sjk-skriven i tre år och 4 månader. har gjort bedömningssamtal med en psykolog som ansåg att jag var för "risig" för terapi?! i övrigt äter jag max dos zoloft. orkar inte kämpa längre varför får jag inte hjälp för? varför känner jag mig kränkt av snurriga läkare? har haft 13st under tiden ja vart sjk-skriven. den senaste förlängde den med 5 månader och menade "det är bara att gilla läget" jo ja tackar! Ah fy fan för detta skit liv. har ingenting kvar.

vad jobbigt du har det, kanske behöver du en annan sorts antidepressiva, kram anna


Tycker ju du borde vara redo för terapi iochmed du tar medicin. Låter konstigt. Kan du inte testa diakoni i kyrkan istället, eller be få kontaktperson, finns ju andra vägar gå åxå. !3 läkare ja, det var väldigt mkt. låter åxå väldigt konstigt...Man undrar vad ni pratat om. Känna sej kränkt är inget kul. Vara sjukskriven, nä, är inte kul...Men antagligen är det väl så att det inte finns ngt annat alternativ för dej, iallfall om du bedömer den läkaren verkar ha gott omdöme o kompetent i sitt arbete Men finns ju saker o hgöra fast man är sjukskriven...vet ej samma som ett joibb, men kanske du måste acceptera din nivå, trots att det är svårt.


Oj! Vad jobbigt det låter med att du fått byta läkare så ofta=( Kan de inte hjälpa dig mer?? Massor av kramar=)


Jag har också varit sjukskriven i flera år. Är 26 och känner att jag inte mått bra under hela mitt vuxna liv. Vilket känns så jävla sorgligt. Jag blir också väldigt frustrerad för tiden tickar och man blir inte yngre.. när jag ska jag få terapi tänker jag. När jag har mina låga perioder kan jag inte ta mig ut genom dörren. Jag kan inte förklara varför men jag skäms för mig själv så mycket. Nu senast när jag träffade sjuksköterskan på öppenvården så sade hon att jag skulle få träffa psykiater för att prata om medicinering. (har ätit massor massor med sorter, längsta perioden var med seroxat i tre år) Jag kunde bli jätteagressiv, minä vänner sa att de inte kände igen mig. Det var läskigt.. jag kunde få vanföreställning. Jag sa till henne att jag äter inte medicin utan terapi. Då sa hon att jag måste hålla kontraktet om jag får terapi, med det menade hon att jag måste gå på varje terapitimma... antar att hon läst min journal där jag uteblivit mycket under perioder när jag varit låg. Så visst! Jag förstår dig verkligen! Ska man inte få nån terapi så kan man känna att vafan, ska man leva såhär resten av sitt liv. Vad är det för liv? Att acceptera att man är sjuk, självklart. Men att ge upp om att må bra igen, nej!! det tänker jag inte... oj vad långt det blev... och kanske inte direkt hjälper dig men iaf...) vill bara säga att ge inte upp bara för att andra människor gör det. Det är i alla fall du som äger ditt liv hur dåligt du än mår! kram....=)

Annons
Annons
Annons