Forum Depression och ångest


jag vill älska honom hel...

Ja vart ska man börja...min man har tidigare haft episoder med depressioner, men då detta var relaterat till att han missbrukade droger, har han idag svårt att se att det han idag känner kanske är en depression. Han är arg, arg, arg och nedstämd. Inget vi gör är roligt och han har börjat prata mycket om droger och alkohol (om än jag inte tror att han skulle ta ngt idag). Han tar inte stöd av mig, eller någon annan - för den delen har han inte någon annan, hela hans familj bor långt borta. Hans syster är inne i en derpessionsperiod nu och tar mediciner för detta. Även hans pappa har en del tendenser till depression av och till. Vi ska nu ha vårat andra barn, vilket är kul, men ust nu är det svårt att glädja sig över nåt. Jag tror att min man lägger skulden på oss - att han känner så här - eller inte känner alls - beror på oss och mig. Han tar avstånd och jag vet inte vad jag ska göra. Han säger att han mår bra, vilket jag såklart förstår inte är sant. Nu har han börjat behandla vårt barn med lite orättvis attityd. Av denna anledning tror jag inte heller att det har med oss att göra. Att föreslå att han ska gå till läkaren ellelr liknande är ingen idé - han är ju inte sjuk. Jag vet inte vad jag ska göra...har funderat påa tt ringa hans ssyter som är i samma situation...men frågan är hur han kommer att reagera på det. Hur mycket får man egentligen "ta över"? Är det värt risken att han blir så arg på mig för att jag signalerar efter hjälp åt honom? Jag blir jätteglad för alla svar...mitt hjärta går sönder...

Jag tycker det var en bra ide att ringa systern. Försök tala om att du är orolig för honom och att du bara vill honom väl, vill hjälpa honom att må bättre. Och även om han reagerar med ilska nu i och med att han mår dåligt så gör du rätt, kom ihåg det. Kram


Klart du ska signalera o fortsätta med det Det är att visa att man bryr sej, även om han inte förstår det, ia f ej just nu Du sitter inte i ngn lätt sits o ja förtår du är bekymrad Nu verkar du försökt prata med honom, kanske även flera gånger o han forsätter sitt beteende, jag undrar bara under hur lång tid, ibland måste saker få mogna fram..kanske han behöver mer tid fundera Han sätt mot barnet verkar ju inte alarmerande fel, kanske du kan ta barnet lite oftare för att avlasta båda o ge han mer tid tänka efter i lugn o ro. När du sedan gett han tillräckligt med tid tycker jag det är ett bra alternativ prata med hans syster Du bryr dej, lägger dej inte i Ibland behöver flera utifrån att tala om för en att de är bekymrade för att man ska lyssna Familjerådgivning är ju ett annat alternativ, men då måste båda vilja, o just nu iallfall verkar det inte som han kan vara öppen för det Ge det lite mer tid, fortsätt va observant och fatta sedan ett väl genomtänkt beslut Lycka till!


intresset för hjälp och att ta sig ut ur situationen ska nog komma ifrån honom själv - om du gör det åt honom kommer han troligen at betrakta det som förräderi


Ja tror inte att han skyller något på dig eller barnen...när jag mår dåligt så går de ut över killen men det har med min egna osäkerhet o mitt mående o göra. De spelar ingen roll vad han gör eller säger så e ja lika sur iaf, men de har inte med honom att gör över huvudtaget. Försök att inte ta åt dig av hans mående. Försök at bara stötta honom o finnas där hur jobbig han än är. om min kille lämnar mig när ja e arg o skriker så mår ja ännu värre, för då har jag rätt...han vill inte ha mig- blir min tanke. Försök o stå ut. Försöka prata med honom om hans mående o prata med honom om at prata med hans syster. Jag tror inte att du ska prata med hans syster utan att han vet om någonting. Om han inte vill ha hjälp eller inte inser att han behöver de så spelar det ingen roll om du skulle skicka tex läkare efter honom. för han skulle inte ta emot hjälpen iaf om han inte är redo för de. tyvärr så brukar man inse att man behöver hjälp när de e väldigt sent ute..men "bättre sent än aldrig" försök att stötta honom o bara finnas där. De e iaf allt min kille kan göra för mig när ja är i mina perioder. *kramar*


Det var en svår situation, jag kan bara ge dig en *KRAM* Och hoppas att det ordnar sig för er. Kicki


I förrgår kom domen...jag försökte prata med honom om att det han visar kan vara ngt annat än att man "bara" känner sig trött, less osv. Då sa han: "sluta prata om depression, jag vet vad det är men jag vill inte prata om det!" Jag pressade honom ändå och till slut kom det fram att han hade tappat glöden för mig och att han tittat på lägenheter (på internet) men inte tänkt säga ngt förrän bebisen kommit (dvs om 3 veckor). Jag bönade och bad om en chans och han sa till slut att jag skulle få en chans men att han inte orkade engagera sig...Jag har nu insett att jag också mår dligt och behöver stärka mig själv. En del kanske tänker men herregud...vill han inte ska du ju inte krypa på knäna...men saken är den att jag inte riktigt tror att han vet vad han vill. I söndags när vi var på affären och funderade om vi skulle köpa en klocka eller en tavla till köket så sa jag "ja men sen kanske vi har en annan lägenhet (vi har/hade bestämt oss för att flytta till hans hemstad)", då svarar han "ja eller så har vi hus". VA?! varför säger man ngt sånt o man är på väg ngn annan stans? Liknande situationer har hänt. Han är nu ganska avvaktande mot mig och drar sig undan fysisk kontakt (om än vi haft 6 både dagen innan han sa det och samma dag). Han säger att den fysiska attraktionen finns kvar men inte den känslomässiga och att han hade dåligt samvete för första gången vi hade 6, jag sa att det inte spelar ngn roll...just nu kanske 6 bara får vara 6...tänker att det kanske väcker ngt i honom? Samma dag hade vi 6 igen...på hans initiativ...visst blir det lite att man gör allt just nu, men jag känner ändå att det är värt det just nu...för jag tror fortfarande inte att det bara har med mig och oss att göra...det är säkert en del men inte hela sanningen. Jag försöker at jobba med mig själv och finna en trygghet i mig...som jag sedan kan förmedla till honom...jag har nog/är nog väldigt beroende av honom...har liksom kvävt honom och det kanske är det värsta man kan göra när han mår dåligt


Hej! Jag tycker att din kille borde vara omtänksam mot dig nu och lägga sina egna problem på "hyllan". Du skall få en bebis om ca 3 veckor skriver du. Det är du som behöver all omsorg och stöd inför kommande förlossning och en liten baby att ta hand om. Hoppas att allt ordnar sig.


Glöm inte bort att vara snäll mot dig själv också. Du går också igenom en jobbig tid nu och ska snart föda barn. Ta inte på dig skuld för hans mående. kanske ni behöver göra saker på egen hand ibland. Gör nåt som du vill och mår bra av och uppmuntra honom till det också. Kram


Jag känner så igen mig. Minus barn då. Min man har gått in i en depression och jag känner igen symptomen. Han har också varit där förr och har det även i släkten. Det jobbiga är att jag inte vet om han är deprimerad för att det är dåligt mellan oss eller om det är dåligt mellan oss för att han är deprimerad? Skuldkänslor tynger och jag vill så gärna att det ska vara vi. Men han känns så frånvänd mot mig även om han håller skenet uppe mot resten av omgivningen. Jag kämpar mig kvar men inser att det tär på mig och att jag också mår dåligt. Jag intresserar honom inte längre verkar det som. Försöker som du klamra fast vid 6. Om jag bara visste att det inte var oss som var problemet hade jag kunnat kämpa mig igenom detta. Nu är jag rädd för att han inte finns kvar på andra sidan...

Annons
Annons
Annons