Forum Depression och ångest


ingen sjukdomsinsikt??

min pappa har vart kass i 13 år.... men inte sååååå, utan det är nu de senaste 3 åren han åkt in o ut in o ut på sjukhus för allt möjligt. fått massa medicinbyten mm. han har blivit för mkt bollad med o har inget som helst förtroende för vården. jag förstår han. jag har vart med han o bråkat med dem, försvarat han, gnällt på dem, diskuterat med dem, klgat på dem. allllt! men som det är nu är det värre än värst. han säger rent ut att han inte vill ha hjälp för att det inget går att göra. han har ätit medicin innan men slutatde då det blev bättre. nu äter han massssa annt för andra sjukdomar och hans psykolog som oxå specialist har sagt att han inte kan ta något då det inte går ihop med allt annat han äter...typ 15 tabletter om dan. diabetes, hjärtsvikt, högt blodtryck mm han vill ens inte stoppa i sej mer o det förstår jag. allt annat han tar , gör ju att kroppen tar stryk på ett o annat sätt. han ser det som hans livsslut... att medicinen kommer ta hans liv. jag är på han hela tiden, att han måste acceptera att han kommer äta medicin hela livet, men det är ju för att han ska kunna leva. och jaa visst tar kroppen stryk, men det är ju ingt som förmodligen, realistiskt sett kommer hända NUUU utan om förhoppningsvis många år, men man kan ju inte se 25 år framåt.... han kan inte acceptera, o det är nog nr 1 för han att göra i detta läget. han ser bara sej själv som en medicinbomb. o ja han är fast i sin kropp med alla negativa tankar runt sjukdomar o mediciner... gudarna ska veta hur mkt jag gråtit, försökt prata med han, tvinga han o prata, bråkat med han, jämfört allt möjligt med han. allllllt för att få honom att fatta. han säger inget han är bara tyst, ingen livsglädje, inga vänner, ingen hobby..... det är sååå sorgligt o tragiskt. vem 17 vill se sin pappa sån. den man växt upp med, den som alltid haft massa bollar i luften samtidigt, många hobbys, jätteduktig på allt mm mmm listan är lång förvandlas till ett monster av bara tomhet o svart sorg. är sååå fruktansvärt

Jag vet hur det är att ha en förälder som mår dåligt. Jag har levt med min mamma from 0-9 år hon mådde dåligt de 2 senaste åren-på allvar då o sedan sedan dess (ja kom på fosterhem) Det är fruktansvärt jobbigt! man älskar dem ju o vill kunna hjälpa, men hon är precis som han, totalt "avstängd" vill inte ha hjälp o inser inte sitt eget. bästa. När de inte lyssnar när man försöker prata, ja va kan man göra?! Det är jättesvårt! Men att hälsa på (ja orkar ej hos min mamma så ofta, blir så påverkad av hennes mående) visa att man finns, ringa lyssna o prata med dem...Fråga om de behöver hjälp om de ska göra ngt där det verkar så...Finnas helt enkelt så mkt det går. Men DU ska orka också!


Ni har de goda minnena tillsammans... kanske kan ni prata om de fina stunderna ni haft... tala om de ljusa minnena... Tala om solen som skiner idag... ...tala om positiva saker... ... så kanske, kanske blir det bättre i framtiden igen... Fokusera på positiva saker ett tag... för ju mer fokus man lägger på det negativa ju starkare blir den nedåtgående spiralen... och man kan behöva vända den uppåt... genom positiva samtal. Om det går... Lycka till med dig själv och din pappa!


hej vännen.. jag känner igen mig allt för mycket i det du skriver. när det käns som att föräldrarnas hälsa blir barnens ansvar så öppnas en annorlunda värld. jag instämmer med förra medlem som skrev att prata om positiva saker. om inte din pappa vill höra så är det för DIN skull för att inte DU ska dras med i hans sinnesstämning. det finns en gräns för hur mycket ansvar DU kan ta innan det på verkar DITT liv. det kan låta svårt men glöm inte bort DITT liv gumman. kramar


Att se sina föräldrar brytas ner oavsett typ av sjukdom är svårt. Glöm bara inte att du har rätt till ditt liv.

Annons
Annons
Annons