Forum Depression och ångest


Hypokondri

Hej, Egentligen är inte netdoktor något som jag ska husera runt på och leta symptom då jag är hypokondriker. Jag har haft allt från cancer, ms, als mm. ja, kort sagt, det mesta man kan dö utav. Just nu är jag riktigt oroad över stickningar i ryggen, krypningar i benen och darriga ben. Jag är så förbaskat trött på detta så jag håller på att gå sönder. Min rädsla och min ångest förlamar mig fullständigt men jag försöker kämpa på för min familjs skull. Utan att förhäva mig så vågar jag påstå att jag är en, i varje fall, normalt intelligent människa av ganska logisk natur utom när det gäller min ångest. Jag är, som sagt, förste man att erkänna min hypokondri MEN varje gång jag drabbas av nya "symptom" så känner jag mig helt maktlös och har svårt att vara logisk och lotsas omedvetet in i känslan av att "denna gången är det allvar". Vidare är jag i dessa perioder fullt fokuserad på de kroppsliga symptom som för tillfället råder. Om jag försöker titta på den logiska delen av bekymmerna så kan jag konstatera att det hela började i höstas i samband med att jag började träna på gym (efter minst 20 års inaktivitet) samtidigt som jag gick ner ca 15 kg i vikt i samband med detta. Redan efter några gånger i gymet började jag känna stickningar i ryggen (ungefär mellan skulderbladen) som spred sig ut mot ena skulderbladet och upp axeln och ibland ut i armen. Jag hade lovat mig själv att vara försiktig när jag började träna för att slippa symptom men trots att jag tog det försiktigt så tog det bara ett par gånger innan jag började lasta på så att det i alla fall kändes. Det tog ett tag innan obehagen "fastnat" så att jag kände dem för det mesta men tränade på med tanken om att det nog skulle ge med sig. Det gjorde det inte utan nu började det kännas mest hela tiden, i synnerhet på den senare halvan av dagen där stickningarna, på ett ställe på skulderbladet, övergick i en mer permanent brännande/svidande känsla. Jag lade ner styrketräningen men obehagen har hållit i sig sen dess trots det och det är snart två månader sedan jag slutade. Nåväl tänkte jag, jag ska i alla fall försöka ut och gå vilket jag gjort fast med lite begränsad kontinuitet. Så strax efter nyår kom då nästa chock. Jag kände krypningar i benen. Inte som med RLS, för det har jag redan utan att vara nämnvärt oroad. Nej, denna gången kändes mer som krypningar i huden runt knäna och i vaderna och det har hållit på till och från sedan dess, mest till. Nu, häromdagen så kommer nästa bakslag då jag känner mig darrig i benen, emellanåt nästan lite kraftlös och nu är jag helt inne på att det är ALS, med lite "tur" kanske "bara" MS. Jag känner mig skamsen att behöva springa till vårdcentralen samtidigt som jag knappt vågar då jag är livrädd för att de ska komma fram till att det är något allvarligt fel på mig. När jag är ute och promenerar så har jag svårt att ta det som en skön promenad utan ska gå på ordentligt så att jag verkligen "testar" om jag är muskelförsvagad. Nästa vecka är det dags för en inplanerad resa till en skidort och jag är skräckslagen för att jag ska känna mig darrig och matt i benen. Mitt sista "halmstrå" är att jag ännu inte känt domningar i vare sig armar eller ben men det fattas väl bara det också... Jag medicinerar med Zoloft men har ibland när paniken blivit som störst även fått stötta upp med någon Xanor. Jag vet med mig att jag har nära till ångest och jag kan inte hantera den när den kommer. Jag vet inte om jag är mest rädd för att dö just för att jag, när jag mår bra, älskar livet gränslöst eller om det är den ångest jag ska behöva uppleva om jag dör saaaaaakta. Kanske båda delar. Jag är en människa med god social kompetens och har som omdöme från andra ofta fått höra att jag är glädjespridande. När jag iblande berättar om mina hjärnspöken så möts jag oftast av svaret: Det skulle man aldrig kunna tro om dig... Min pappa dog, alldeles för ung, under våren 2008 i lungcancer och det var givetvis jobbigt. Min mor är också sjuklig trots ringa ålder och jag är ensamt barn så det har varit ganska tufft. Vad i helsike ska jag ta mig till?

det enda jag hart hört ska åtminstonde förbättra det är kognitiv terapi o att du där får jobba med dina rädslor har själv ett släng av hypokondri vill gärna tro att det är något allvarligt fel på en men mitt råd är att du försöker få emiss till en psykolog lycka till o kram


Tack så mycket, det är nog så det får bli... (om jag överlever denna gången -))


Jag har varit hypokondisk,,, alla kroppens normala funktioner tolkade jag inn som cancer, KOL, lungcancer, undetlivshalscancer, you name it jag har haft det under min hypokondritid,, men med hjälp av KBT och medicinering är jag fri från såväl ångest, PÅ och hypokondrin... tala med en vettig läkar som tar dig på allvar annars kan dina tankar bli helt förödande för ditt liv Kramisar

Annons
Annons
Annons