Forum Depression och ångest


Hur ska jag klara det här året? Djup ångest

Jag tycks aldrig hitta min plats i världen - att bara byta miljö verkar i alla fall inte fungera. Gång på gång hamnar jag utanför, sitter isolerad på rummet och vältrar i ångest och paranoia. Förra året försökte jag börja studera på universitet vid ett par tillfällen. Båda gångerna drog jag mig undan och blev så ensam att jag inte orkade ta tag i pluggandet, och efter några veckor slutade jag helt sonika gå dit. I stället ägnade jag nästan ett år åt att sitta hemma och ruttna, företagsamheten låg på noll, men jag slapp åtminstone vistas i skolmiljöer och ständigt påminnas om mitt utanförskap. I somras fick jag idén att börja på folkhögskola. Äntligen! Där kanske jag kan få mitt sociala genombrott, tänkte jag. Jag sökte och kom överraskande nog in på just den skola som kändes bäst. Sagt och gjort, för en vecka sedan flyttade jag de femtio milen hit och lämnade mitt gamla deprimerande studentrum. Någon stor oro för att hamna utanför då fanns inte, även om jag förstås haft det scenariot i åtanke under sommaren. Så kommer måndagen och klassindelningen. En "bra" egenskap jag har är att intuitivt kunna spå människors personligheter beroende på hur de ser ut - mitt första intryck av dem präglades av djup besvikelse. Jag brukar ha svårt för att umgås med personer som hittat sin stil - hippa personer, dvs - och detta är just vad klassen består av. De är på intet sätt elaka, men min särart går inte att integrera i en sådan jargong. Jag är neurotisk, blyg och fåordig. Nu har det gått en vecka, och ångesten från tidigare skolår gör sig påmind - i skrivande stund vågar jag inte ens gå ut från rummet, av rädsla för att utsättas för en främmande persons dömande blickar. När jag ska äta i matsalen väljer jag att komma när de andra börjar bli klara, och på eftermiddagarna sitter jag antingen och slösurfar, läser eller cyklar runt och utforskar omgivningen (helst så långt bort som möjligt, så att de andra eleverna slipper se mig). Just nu känns det verkligen hopplöst - jag slösar bort mitt liv och kommer nog aldrig få ("kunna") ta del av den gemenskap jag vill åt - det ungdomliga livet, med fester, tjejer, spontanitet, stöttande och allt vad det innebär. Jag har nått ännu ett vägskäl och förvirringen är överväldigande. I skrivande stund funderar jag på hur jag ska orka det här året. Jag har ingen familj att luta mig tillbaka på och mina vänner bor fem timmars bussfärd härifrån. Till och från faller jag i djup ångest, ibland kan det kännas lättare - men sällan så att jag vågar ta mig tid att blicka framåt. I morgon ska jag till psykolog, och förhoppningsvis kan jag få igång någon slags utredning inom kort. Sedan tidigare är jag diagnostiserad med djup depression och social ångest, men jag är intresserad av om det ligger något mer där som gör det så svårt för mig att vara med andra människor. En annan "plan" jag har är att flytta från internatet och söka en egen lägenhet där jag slipper fundera på om någon står utanför dörren eller inte. Kanske borde jag vara sjukskriven därtill, och försöka dämpa depressionen innan jag försöker något sånt här igen. Jag vet inte. Hoppas det inte blev för rörigt: jag vill i alla fall ha tips om hur jag kan tackla det jag har framför mig, hur jag kan behandla min sociala ångest och kanske framför allt: bör jag öht försöka plugga när jag känner så här? Borde jag vara sjukskriven? Flytta från internatet vill jag i alla fall, så att jag slipper vara rädd varje gång jag går ut. Edit: Kan tillägga att jag testat SSRI vid ett par tillfälle men inte märkt nån effekt öht.

Hej, och tack för att du delade med dig så mycket av dig själv. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Flydde min hemort för x antal sedan för att bo på ett internat på en fhsk, och led då av svår depression och social ångest. GAD på pappret. Från början var jag inte utanför men när jag stängt in mig på rummet och kommit fram till allt misslyckat jag gjort/sagt så började jag dra mig undan. Den känslan av utanförskap är för mig samma som att ta kontrollen dvs inte låta någon annan skada mig genom att ogilla mig. Och så är det fortfarande, fast på väg att bli bättre. I våras fick jag nämligen klinisk diagnos på ADHD, och började en NY fhsk här i värmland där jag bor nu. Jag slipper internatdelen men inte den sociala ångesten. Jag kan fokusera lite bättre också, och människor verkar ty sig till mig (när jag inte drar mig undan) Jag har inga bra råd att ge, förutom att kanske stanna kvar på skolan. Utsätta dig för det fruktansvärda att bo där, och vara bland folk 24/7. Du kommer lära dig massor av det, och kanske får du lite bekantskaper tillslut, om du tillåter dem att komma. MEN! Du är den enda som vet hur du kan komma att må av det, jag försöker bara ge dig det råd jag själv skulle ha behövt. Jag känner inte heller någon effekt av ssri eller snri, men däremot av adhd-medicinen , sömn och mat, och ytligt småprat. Det fixar inte min depression, eller min syn på livet men det gör så att det slutar gunga så förbannat och man liksom kan börja jobba med sig istället för att bara hålla i sig. Det är bra att du vänder dig till en psykolog, Kanske kan du få den stöttning och skydd du behöver där, och förhoppningsvis en rättvis bedömning av om du ska sjukskrivas. Önskar dig all lycka , och maila om du behöver någon att prata med.


Hej! Jag har fått några veckors avslappning med Theralen som jag tar efter behov. Blev trött av det till en början och nu är ångesten dämpad så jag kan arbeta på deltid. Kanske kan du hitta något ångestdämpande som du inte testat förut?


tack för att du skrev hur du har det har tidigare haft social fobi o stark ångest för mej hjälpte det med kbt ja det hjälper oftast vet inte riktigt hur du ska göra med skolan det känner du bäst själv tror jag kan bara råda dej till att känn efter vad som känns bäst o gå på den känslan för mej hjälper lyrica bra mot ångest men även theralen är bra så jag är inte av med min ångest utan går i terapi 1 gång i veckan bra att du vänder dej till psykolog där kan du få stöttning o råd hur du ska göra dom brukar vara bra på det men känner du att det blir för mycket med skolan så är rådet att sluta o att du blir sjuksriven en period tilsl det lugnat ner sej lycka till i de val du gör/kram


de är nästan skrämande vad jag känner mig som du jag hoppas du tar dej ur de

Annons
Annons
Annons