Forum Depression och ångest


Hur ska jag hantera situationen?

Hej, Jag är en tjej på 17 år som har skrivit här tidigare om min depression och ätstörning. Ätstörningen ligger ganska mycket i fokus, eftersom jag fortfarande tänker på allt jag stoppar i mig + motion. För två år sedan nådde ätstörningen sitt klimax och sedan dess har jag gått upp i vikt, för att sedan gå ner lite i vikt (observera lite!). Under ca tre år har jag varit deprimerad och vill inte göra roliga saker som att se på TV, vara med kompisar, sitta vid datorn (typ facebook eller andra "roliga" hemsidor). Mitt liv består av skola, läxor och träning. Inga roliga aktiviteter efter skolan, inga kompisar hemma, inga fikastunder med vännerna (de få jag har kvar). Mina föräldrar har begränsat träningen eftersom mitt BMI ligger omkring 17.6. Jag får därför träna två gånger i veckan, och då räknas även raska promenader in under antalet träningstillfällen. Jag är ambitiös enligt de flesta runt omkring mig och de flesta i skolan ser mig som skolans största pluggis, lexikon och uppslagsbok, vilket inte känns jöttekul, men jag vet att jag får acceptera det eftersom jag inte vill göra något åt min situation. Detta är problemet: jag vill inte må bra och känna livsglädje.. Mina föräldrar är oroliga, såklart, eftersom mitt tillstånd itne blir bättre. De gånger jag misslyckas med något, exempelvis om en kaka inte får den formen som jag vill, kan jag bli hysterisk och gråta, slita i mitt hår, riva mig, slå mig, bita mig och slå huvudet mot väggar. Det går liksom inte att kontrollera. Jag har (tydligen) uppenbara problem som jag inte kan kontrollera, och jag vill ha kontroll. Det är det som mitt liv handlar om: att ha kontroll. Under senare tid har jag börjat få riktiga sömnproblem till följd av inre oro. Jag har haft flera olika antidepressiva läkemedel, men de underlättade inte min tillvaro, så läkaren tyckte det var bättre att lägga ner medicineringen. Däremot tar jag atarax (10-20 mg) nästan varje kväll, men de hjälper inte. Jag kan vara vaken i tre-fyra timmar innan jag somnar, och jag kan inte somna i mitt eget rum. Min mamma är väldigt orolig, precis som min pappa, men hon låter oron gå ut över mig på det sättet att hon skriker, gråter och är spänd när hon är med mig. Jag brukar aldrig säga något när hon säger: "Vet du hur det känns för oss? Tänk på vår situation!! Eftersom ingenting verkar få dig att må bättre, och framför allt att du inte ens vill må bättre, ska jag nog inte bry mig om din hälsa längre! Svält ner dig själv till döds om det är det du vill. Snart är du 18 och då vill du väl flytta till egen lägenhet och träna mycket och äta lite. Då får du som du vill. Jag ska bara bry mig om din systers hälsa från och med nu. " Att höra det här, det sårar mig så mycket, men jag blir bara tyst och sväljer sorgen. Jag är inte ledsen, inte ens arg på henne. Hon har rätt. Jag är en idiot som bara tänker på mig själv eftersom jag inte vill må bra. Samtidigt funderar jag på att börja må bra för min mammas skull. Då kan hon bli nöjd om jag "spelar" frisk. Trots att jag inte gråter, skriker eller är arg, gör det mitt svarta hål ännu större inombords. Jag känner mig så elak, så hemsk och så värdelös. Ingen mamma vill ha mig som barn, inte ens min egen. Hon har sagt att jag kan flytta till pappa om jag ska vara på det här viset. Igår sade jag att jag kanske inte kommer ändra mig så mycket även om jag mår bra. Jag kanske är såhär, jag kanske aldrig vill bli som alla andra. Hur ska jag få min mamma att förstå att jag inte vill såra henne, jag vill att alla ska må bra - utom jag (det behöver jag inte säga...)? Hur ska jag få henne förstå att jag vill vara som jag är, och att hon ska låta mig vara som jag är, jag svälter mig ju inte trots allt. Känner mig så hopplöst värdelös och idiotisk, vet inte vad jag ska göra. Har ingen lust att gå hem. Bara träna och vara smal, vara elak mot mig själv, men bra mot alla runt omkring mig. Hjälp mig

Kan tillägga att jag har gått i terapi hos psykolog, KBT-psykolog, sjuksköterska, dietist, läkare och sjukgymnast i tre år.


Låter som din mamma håller på att tappa fästet i tillvaron och inte vet hur hon ska förhålla sig till dig. De problem som du beskriver är ju inget som har en exakt och given lösning, men din mamma kanske inte klarar av att inte ha en exakt plan att följa för att allt ska bli bra? Familjeterapi kring ätstörningen och ev. hela ditt mående och din situation kanske vore något? Är rätt säker på att SCÄ(Stockholm Centrum för Ätstörningar) i Stockholm erbjuder detta, men även andra städer borde ha någonting liknande. Varför vill du träna,vara smal och vara elak emot dig själv? Kan du kanske ur ett distanserat perspektiv se att detta inte är vad du som person vill utan hur ätstörningen,depressionen och all press som saker runtomkring medför kör över din allra innersta vilja och försöker utplåna dig genom dessa destruktiva handlingar? Vet ej så mycket om ätstörning mer än att jag haft nära som lidit utav det,så jag ber om ursäkt ifall jag sagt något helt inkorrekt!


Skriv gärna tillbaka om du vill ha mer tankar och funderingar till svar, kan även rekommendera att du startar en blogg här och uppdaterar tankar osv då och då för att få än mer respons. :)


Du skriver att min mamma håller på att tappa fästet i tillvaron, och jag tycker du har helt rätt. Jag och min mamma har gått i terapi i ett par månader, men jag har inte märkt någon förändring från hennes sida. Igårkväll läste jag ett stycke i en bok som tilltalade mig och berörde mig. "Vet du vad det allra jobbigaste är? När jag försöker hjälpa människor som håller på att drunkna men som bara simmar ännu djupare ner till havs." Det beskriver min mammas situation så bra. Jag skulle inte kunna beskriva det bättre! Egentligen har jag inget bra svar på varför jag beter mig som jag gör. Jag vill bara må dåligt, eftersom det på något konstigt sätt är ganska tillfredsställande. Det är så härligt att veta att jag inte är värd någonting, att jag mår så dåligt att jag vissa dagar är näst intill apatisk. Den underbara känslan när jag har hål i alla strumpor och tröjor, men att jag inte - under några omständigheter- får köpa nya. Den fantastiska känslan när pengarna växer på kontot, och jag vet att jag inte får använda dem. Pengar är inte till för mig. Antagligen låter jag sinnessjuk, och jag kan se det själv - det låter inte sunt, men för mig är det sunt och bra. Jag har vänt mig själv ut och in och ser mig själv som mindre värd än andra, det är väldigt tillfredsställande. Nästan att jag mår bra av det, hur nu denna konstiga ekvation går att lösa. Tack för tipset om SCÄ (!), men jag bor i Norrköping och får nöja mig med BUP.


Atarax kan ibland ge sömnsvårigheter och t.o.m. mardrömmar, så är det för mig i alla fall... Jag föredrar receptfri cetirizin (efterföljaren till atarax) om jag vet att jag kommer att få svårt att somna (typ kvällen inför något). Annars så finns det ju andra antihistaminer som ofta används som sömnmedel (propavan, theralen). Dessa är receptbelagda.

Annons
Annons
Annons