Forum Depression och ångest


Hur känner man igen tidiga tecken på återfall?

Jag som skriver har haft 3 depressioner tidigare i livet. Har även varit medlem här förut men valde att sluta. Min senaste depression kom december 2003 efter ca 12 friska år. Den har visat sig vara svår att bli av med. Jag har sedan dess gjort två försök att sluta med medicinen, fått åerfall ganska snabbt. Senaste perioden jag åt medicin (Cipralex) var det från sep 2006 till okt 2008. I höstas blev jag så ofantligt less på pillren, så jag slängde dem bara rakt av o slutade tvärt. Ja, jag vet att man inte ska göra så men jag hade väldigt lite utsättningsbesvär. Visst illamående första veckan, viss yrsel upp till en månad, men det försvann fort. Sedan dess har jag känt mer o mer att jag fått tillbaks ett normalt känsloliv. Den påverkan på det sexuella som medicinen hade, minskad orgasmförmåga, är inget jag vill uppleva igen... om jag kan slippa. Mitt liv är annars OK, har fast arbete med mkt intressanta o stimulerande arbetsuppgifter. Är skild sen 3 år, inga barn, har ny relation sedan 4 månader som känns bra. Men jag har senaste veckorna tyvärr tyvärr känt av vissa signaler som KAN tyda på ett begynnande återfall. Jag borde känna mig själv vid det här laget, men jag vill inte, vill inte börja med medicin igen! Grubblar på om det ändå inte är tillfällig nedstämdhet. Det är påfrestande på jobbet just nu, jag har varit ensam om ansvaret på min avdelning - enda kollegan är på semester o jag måste sköta hennes arbete oxå. Dubbeljobbar alltså. Väldigt få av de ansvariga cheferna är på plats, jag har tvingats fatta beslut som jag egentligen inte har mandat för. Hon är borta 1 vecka till, sedan släpper trycket på mig. Men jag orkar inte riktigt detta.... Min nya relation är fortfarande osäker och lite trevande. Jag har inte vågat ta upp frågan om framtid, avsikter o vilja. Vill inte skrämma honom. Samtidigt känns det så bra att bara njuta av tillvaron, njuta av nuet och det som finns. Han har inte heller tagit upp sådana här saker. Men jag känner att jag nog ändå måste, snart. För att känna mig lite lugnad. Har märkt en viss passivitet från hans sida i att ta kontakt, det är inte lika tätt smsande och kontakttagande som de första månaderna. Har haft grubblerier om att han kanske håller på att tappa intresset. Vilket i sig känns löjligt nu, han är hos mig just nu och det var precis "som vanligt" igår. Han är inte den som säger mkt och med ord visar sin uppskattning, men jag märker ändå på hans sätt att smeka och röra mig hur mkt han tycker om mig. För att sammanfatta, har två påfrestande grejer just nu som pågår. Den sårbarhet som finns inbyggd i mig, klarar inte dubbel press hur länge som helst... Vet med mig att som benägen för depressioner kan det vara en sådan situation som puffar mig utför tröskeln igen. Har vaknat både igår och idag med lite halvkvävd strupe. Känner igen den här morgonångesten som var så utpräglad då när jag mådde som sämst. Svårt att somna om. Svårt att skjuta ifrån sig svarta tankar. Jag vet att de tankarna är falska och felaktiga, men det går inte att helt få bort dem! Min fråga är: vad ska jag göra? Ska jag avvakta iaf tills pressen på jobbet är borta, ta ett uppklarande samtal med killen och försöka se det som en tillfällig svacka? Eller ska jag oroa mig och söka läkare och försäkra mig om att det inte är ett begynnande återfall? Risken för nya återfall är i det närmaste 100% givet min historik, men det är ju så grymt jobbigt att bli sjuk på nytt... Jag är 45 år och ingen duvunge, klarar nog alldeles utmärkt att söka läkare osv om det skulle behövas. Har heller inga problem med panikångest, själskadebeteende, osv som ibland kan finnas med i bilden. "Bara" depression på det typiska sättet: nedstämdhet, sömnstörningar, aptitlöshet. Men till saken hör att jag fick en 20 kgs viktökning av förra medicinomgången, och jag vill verkligen inte hamna där igen - har gjort mig av med drygt 14 kg och tänker bli av med resten också. Är rådvill! /Juniperus

Det är ganska vanligt fick jag höra av min läkare i fredags att man mår bra i början av att sluta cold turky. Men sen dimper man ner igen. Kanske behöver du ändå medicinen tills allt är lugnt igen?


Hej Jag har också slängt skiten direkt och mått kanon av det men bara någon några månader innan det sakta börjar dala igen. Många talar om att det hos dem som haft mer än 2 depressioner är viktigt med underhållsdos för att undvika återfall. Underhållsdosen är vanligtvis mycket lägre och påverkar dig inte lika negativt som full dos som du tar när du är "sjukast".


Vore jag dig skulle jag ta kontakt med sjukvården, och diskutera att ev börja med medicin igen. Jag vet att det kan kännas jobbigt, men samtidigt tror jag man gör sig själv en björntjänst om man väljer att inte ta medicin och därför faller ner i en depression igen. Lyckas man bibehålla sitt humör och mående på en acceptabel nivå så kanske du slipper viktökningen också? Ta mer promenader i samband med att du börjar medicinera, osv. Oavsett hur du gör, tycker jag du ska ta kontakt med läkare och berätta hur det känns. Bättre att vara ute i god tid, än att det blir alldeles för mycket att hantera.


Hej o tack till er som svarat. Jag har nyss bokat tid hos en läkare, får komma dit nästa måndag (3/8). Visst känns det pyrt att kanske behöva sätta in medicin igen, men det finns ett alternativ som är sämre och det är att må så här. Jag har inte känt mig gladare för att killen varit hos mig hela helgen och att vi haft det hur fint som helst, och att min oro angående honom visade sig vara obefogad - det svarta och nedstämda har funnits där ändå. Med tanke på min historik, vågar jag inte ta några risker... Tecknen är där allesammans: Svårt att somna om på morgnarna, aldrig riktigt glad, ätandet börjar krångla (svårt att få i mig allt... och det är den stensäkraste signalen!), obestämbart ledsen och gråtfärdig, trött. Suck! Men vad göra liksom. Håller med dig som skrev: bättre vara ute i god tid. Innan jag brakar ihop helt. För jag kan inte unna mig att bli sjukskriven från jobbet t ex...


Jag har haft "piller för 10 år sedan jag satte ut dom själv genom att jag fick så många olika o jag gick upp i vikt... efter det så måde jag relativt bra hade bara lite ångest o deppighet... och 2008 fick jag sömn problem Nu så har jag åter igen fallit i deppighet o ångest, jag har nu fått en ny sort som heter citalopram och jag är bara i början av behandlingen, jag hoppas att dom kommer att hjälpa mig och att jag inte går upp i vikt.. Mitt råd är till dig är att du tar tabletter kanske du inte behöver äta dem länge om du har tur, lycka till


Hej, hoppas det är bra Jga har börjat gå hos en psykolog o börjar försöka tänka mer positivt.. Det började med att jag tänkte på ekonomin o sen har jag gått ner mig o i vintras dog svärmor o det har ej blivit bättre av det, men jag har börjat gå hos psykolog o nåt som hjälper tycker jag , det är styrketräning, eller någon form av kampsport , där får man ut mycket av all ångest o ilska, prova gärna. Hoppas det kan vara till hjälp. MVH! Tommy


Tkr du ska kontakta läkaren. Risken är ju att en vecka-även bara en vecka-blir för mkt för dej o du krachar igen...kanske väl tidigt i er relation...ja menar du är osäker ändå på er-o pallar han dej som en krach nu...Även om du ej är sån person som tar upp dina problem med andra din äslkande tex så lär han märka det ändå-att du ej mår bra-endel pallar inte ens sånt....Trkr det e bra du väntar med fråga han om er-Ja miste nyss mannen i mitt liv efter 20 års letande för att ja efter 2 månaders bekantskap "ställde han mot väggen"...Det svider dyrt kan ja säga...Låt det gå åtminstone 2 månader till! Lycka till! Ps. Bra du lärt dej själv o kan misstänka symtomen på depp i tid!


Ps. Medicvnerna är tyvärr oftast det bästa om ej återfall igen. har man en gentiskt medfödd risk o ej "bara" alltså livssituationen som kan påverka-då kan man behöva ta den resten av livet-det gör jag. Ja åxå bara slutat tvärt-det går-märkte ej av ngt speciellt. Men klart nedtrappning är bättre. O visst e det jobbigt den biverkningen med vikten. ...men ibland får man ju ta den..me tanke på att man får må bra istället utan depp o det dåliga måendet över vikten ja får man väl acceptera då går det lättare leva med...Konstigt: ja tagit antidepp flera omgångar (iaf 4 ra) o första gångerna var biverkan det med orgasmfunktionen..men ej sista gångerna...då funkar det sexuella (viktuppgång tror ja däremot ja fick alla gångerna)


Hej! Om du inte känner dig så positiv mot medicin så tycker jag att du ska prova psykoterapi. KBT, interpersonell och psykodynamisk korttidsterapi har gott forskningsstöd för depressioner. Särskilt KBT och interpersonell psykoterapi ger lika god eller bättre effekt än SSRI vid lindriga till måttliga depressioner. KBT har bäst dokumenterad förebyggande effekt. Det finns mycket forskning som visar att KBT ger bättre skydd mot återfall än läkemedel. Särskilt som din nedstämdhet verkar hänga ihop med svårigheter i relationer så kan det vara en god idé att få proffessionell hjälp att reda i det. I interpersonell terapi behandlas depressionen just genom att arbeta med patientens relationer och det har visat sig fungera! Det finns också ett program - Mindfulnessbased cognitive therapy - som riktar sig till personer som har haft återkommande depressioner, som har visat sig kunna förebygga återfall. Man ska inte vara i en akut depression när man genomgår programmet. Men om du börjar med medicin kan det vara ett tips, kanske kan programmet vara en hjälp att kunna må bra när du har slutat med medicin. Jag tycker att du ska kräva att få annan behandling än medicin på din vårdcentral eller psykiatriska mottagning! Tro inte dem som säger att du måste ta medicin livet ut. Ibland kan medcin vara nödvändig för att ta sig ur det djupaste, men på längre sikt finns det annan hjälp att få. Om du går i terapi, tänk då på att den du går hos ska ha en ordentlig utbildning, minst grundläggande psykoterapiutbildning, gärna legitimerad psykolog eller leg psykoterapeut. Lycka till!

Annons
Annons
Annons