Forum Depression och ångest


Hur gör andra?

Jag tycker det är svårt som 17 att berätta för folk varför jag har varit sjukskriven så länge. Av ngn underlig anledning kommer sånt ALLTID på tal - antar att det har med jobbsnack att göra. Så, när jag nämner som allra hastigast att jag ha varit sjukskriven så vill folk naturligtvis veta varför. Jag brukar bara säga pga utmattningsdepp, även om det verkligen inte är hela sanningen. Och känner mig samtidigt dum för att jag inte säger helt hur det är. Nu menar jag såklart när jag pratar med folk som står en lite närmare, som man borde kunna berätta saker för. Är det min förbannade integritet som ställer till det eller är det pga folks fördomar? Vet ej. Hur gör andra när de ska berätta om sånt som har med depression och liknande att göra..?

Beror på vem jag pratar med. men för det mesta säger ja bara sjuksriven o om de frågar för vad så säger jag depression. Ibland med tillägg en ärftlig sort. För så är det. Konstigt nog känns det inte lika pinigt då. För då är det inget man själv "rår för". Det är alltid lika jobbigt berätta, Men ja kan inte ljuga folk rätt upp i ögonen. Kram


Oj vilket dilemma! Om någon frågar vad du sysslar med så är det väl bara svara med sanningen - det vill säga: "Det ska du skita i gubbjävel, sluta kallprata och kom till skott". Jag lever på socialbidrag eftersom det mest kvalificerade jobb jag skulle kunna få är typ städare. Och då skulle jag hellre typ begå självmord. Jag är väldigt nöjd med att inte göra något alls. Om det någonstans på jorden finns nåt annat samhälle där någon som jag faktiskt kan få ett hyfsat jobb, så bidrar jag blygsamt till evolutionen genom att göra det samhället mera gynnsamt i förhållande till mitt samhälle.


jag säger som det e, jag e jag, o att jag e sjuk, e inget jag skäms över, /TC


Ja jag har ju diagnosen stressrelaterat utmattningssymtom, dvs utbränd i folkmun. Vet inte om det kanske är mindre "skamligt" än depression? Absolut inte illa menat mot någon med den diagnosen nu, utan kanske mer en generell bild jag har av attityden ute i samhället... Sen brukar jag säga att utbränd blev jag 2004 och sen fick jag en värksjukdom år 2006, men jag är på väg tillbaka nu... och jag tror det sista tillägget där att jag är på väg tillbaka nu får folk att tänka på det först och främst, att aha hon kommer att jobba mer och mer... sen riktar vi blickarna framåt istället för bakåt i tiden. En del frågar djupare, om hur jag blev utbränd, varför jag har värk och så... då förklarar jag så lättfattligt som möjligt. I början skämdes jag nåt enormt för att jag överhuvudtaget var sjukskriven på heltid, ville inte visa mig ute för grannar på dagtid då jag borde vara på jobbet. Men min skamkänsla gick över sen, kanske med hjälp av min terapi jag fått... ja delvis den och delvis förstående människor i min omgivning. Jag har haft enorm tur med dem jag mött i min omgivning, det betyder mycket för tillfrisknandet... människors attityd. Vad de sen tycker och tänker bakom min rygg, som jag aldrig får höra (om nu det händer) det fullständigt skiter jag i idag... det är inte mitt problem om de inte förstår... alla har inte den insikten och förmågan att förstå. Men det problemet ligger inte hos mig då, utan hos dem. Så idag står jag för att jag är sjuk! Så är det, försöker bli mer frisk och mer arbetsför, jag gör så gott jag kan så jag har inget att skämmas för!


inser krasst att helt frisk kommer jag nog aldrig att bli, pga min värk... men men jag anser att även sjuka har rättigheter att få finnas med i samhället och det ska inte påverka andras attityder mot oss som är det, vare sig på deltid eller heltid. Jag tror att alla som är sjuka gjort så gott de kunnat för att kunna arbeta igen och är det så att man inte klarar nåt arbete då är det ju så... och inget någon bör dömas för. Vi är alla lika värda oavsett hur mycket vi arbetar eller om vi inte arbetar alls. Jag har mött många fina människor här på nd t ex, som jag uppskattar mycket mycket högre än en del friska jag mött i livet :-) Gulle ni som finns här, tror ni själva känner på er vilka jag menar :-) Många fina människor här på nd, många som har det svårt på många sätt och vis, men ni är underbara ska ni veta!


Efter att vid 4 tillfällen varit på vårdcentralen för div krämpor fått frågan "äter du ngn medicin" och man svarar antidep och sedan får diagnosen "du har nog sträckt dig" och passar inte det så" vi avvaktar en tid" Så rekommenderar jag att man gör som du, säger så lite som möjligt. Kan sjukvårdspersonal dömma så gör andra det ganska säkert. Jag har gått med en svag men tämligen molande huvudvärk sedan i vintras bara för att nu vill jag inte gå tillbaka till vct.


Jag jobbar hellre som städare än att leva på socialbidrag. Man mår mycket bättre av att få ngt att göra på dagarna än att vara sjukskriven eller att vara arbetslös. Vad är fel med att vara städare?


Gick över ett år halvtids sjukskriven och sa inte nått om orsaken till en början. Men vilka spekulationer det blev! Till slut sa jag att jag blivit utbränd pga min privata situation och det nöjde de sig med. Nu har jag jobbat heltid i 3år. Min närmaste chef vet att jag tar medicin mot depression och att jag kan svaja i humöret om det blir för mycket stress. Konstigt egentligen att folk fattar bättre när man säger utbränd i stället för depression. Kanske för att ordet utbränd har varit på tapeten i media. Lycka till och tänk på det: Vi behöver inte skämmas för att vi är deprimerade. Kom ihåg det!! Kram


Det är absolut inget fel rent generellt. Utan det beror på hur man är som person, jag tycker om att lösa tekniska problem eller ingå i en social samvaro med andra. Om jag skulle bli tvingad att ensam gå runt och moppa korridorer varje vardag så skulle det negativa överväga det positiva i livet. Jag skulle inte leva ett intressant liv, inte heller skulle jag klara av det emotionellt jag skulle bli djupt deprimerad. Jag skulle inte få tid att ägna mig åt det jag tycker är intressant. Men nu när jag är hemma så överväger det positiva med stor mariginal.


Jag har min första dag som sjukskriven idag, och jag har "låtit meddela" via en kollega att jag har magkatarr. Jag har ingen lust att informera om min hälsa för kreti o pleti, jag tycker den är privat. Men det beror väl på vilket yrke man har, i mitt fall skulle jag behöva förklara en massa, tex arbete på halvfart, för en massa folk som jag känner sådär. Jag tyckte inte det kändes bra. Jobb är jobb (och jag trivs där) men privat är privat. För mig. Och magkatarr tycker jag på något vis symboliserar den inverkan arbetsplatsen har, att jag har haft "för mycket", så jag tyckte det var ett bra ljug. /sofia


Vil bara säga att all städjobb är inte "ensam-arbete". Det krävs att man kan vara social med andra när man arbetar som lokalvårdare. Men, som sagt jag skulle inte kunna arbeta som lokalvårdare under en längre tid (flera år) eftersom det är så enformigt, stressigt och dåligt betalt men hittar man inget annat jobb så får man ta det som finns, tycker jag. Egenligen är jag överklassificerad för städjobb men tar hellre det än att vara hemma.


Jag har själv jobbat som städare. I drygt en vecka var jag anställd, sedan fick jag sparken. Och fyfan vad glad jag blev då. Första dagen träffade jag chefen, och efter det ingen mer. Så det beror nog på var man jobbar. Ensamhetsjobb var det absolut.


Jag säger som de är..att jag gått in i väggen och blivit utbränd, samt att jag har mjukdelsreumatism, kärlkramp/bypass op, b12 brist , basedows/graves sjukdom och att jag i perioder blivit deprimerad pga att jag inte fått den medicinska vården i tid och har rätt till och blivt hjälpt i tid..pga av läkare som grovt har missat vad dom jobbar med.. tvekar inte en sekund att svara på det, och skulle hellr inte gjort de om jag så skulle haft enbart depression som diagnos. Man ska inte skämmas för att man är sjuk, oavsett vad för diagnos man har. Men jag vet vilka fördommar som lligger och pyr hos folk, men jag tror de är mer utbrett än vad man tror, de är nog att inte folk vågar prata om det, tyvärr. men jag förstår de som inte vågar hellr..


Är bara att beundra alla som säger som det är på jobbet å så. Jag gör det som sagt inte, men jag tycker man kan få låta bli det utan att det ska verka som man skäms. Det gör jag inte, tycker bara att mitt privata är privat. Tycker det är extremt utelämnande att berätta, vill absolut inte diskutera och förklara eller att folk ska trampa försiktigt runt en. Kollar man här på sidan så är det ju tex få som lägger ut en bild på sig själva, kanske för att inte bli igenkända. Jag tycker man kan få ha sin integritet utan att behöva känna att man är feg på något vis, den som är sjuk ska inte behöva "utbilda" omgivningen heller, om man inte orkar, många runt om en vet ju inte mycket om tex depression. Helt ok att ljuga, är min synpunkt. Att inte säga något alls är däremot nog inte så bra, då kan ju de runtomkring en ro att man håller på att dö i cancer eller något. /sofia

Annons
Annons
Annons