Forum Depression och ångest


Hantera motgångar

Jag är under pågående rehabilitering hos min arbetsgivare där jag är tillsvidareanställd. Jag tycker det är jobbigt att hantera motgångar i det... när jag blir lovad något och sen blir det inte som tänkt. Har vi sjuka några rättigheter alls, undrar jag då? Vem ser till dem? Vart kan man vända sig? Idag har jag mailat min handläggare på försäkringskassan om min situation (se min dagbok, kopierade den delvis med lite korrigeringar), men hjälper det? Vet inte... försäkringskassan har väl inget att säga till om där misstänker jag... Som tillsvidareanställd får jag väl heller inga andra insatser från samhället, för då anses det vara min arbetsgivares skyldighet att rehabilitera mig. Men då det inte fungerar bra då? Vart kan jag vända mig? Nån som vet? Mer än hit då... för att skriva av mig... *gråter idag* Jag har gått på terapi och fått rådet att ha tålamod och inte ha för höga förväntningar, men det är väl inte detsamma som att tillåta andra att behandla mig som skit? Jag tycker inte det... :-(

Nä, verkligen inte samma sak! Det ska man aldrig behöva stå ut med! Men när man är med om det tar det oftast tyvärr hårt på självkänslan, fast man vet man har rätt, för mej ia f. Det är ju det som är så hemskt o kränkande! Kram


Tack! Skönt att höra att nån tycker det är fel att bli illa behandlad... Synd att rehabiliteringar får gå till så här... ser ett samband i detta nu. Arbetsgivaren bekostar rehabiliteringsåtgärder, det klassas som insatser i gällande rehabilitering, de får gott rykte om sig att satsa mycket pengar på sina sjukskrivna anställda... sen läggs insatserna ut i verksamheten i smyg... suck. Och så kommer det inte den sjuke till nytta ändå i slutänden utan det tas ut nån annanstans... för j-vligt alltså. Undrar hur länge sånt här pågått hos min arbetsgivare? Hm... de har ju "bra rykte" om sig har jag hört... jaja... Tyvärr hjälper det inte att jag nu genomskådat systemet, det ger inte förändringar i det stora hela... Funderar på att gå ut i media med detta, men tror inte jag orkar... :-( Vore ändå rätt åt dem -) Egentligen skulle jag hållt käften om det och gjort som de sa nu... sen satt dit dem efteråt... hehehe... men nu är det min hälsa som står på spel. Jag är ju inte sjukskriven utan anledning... Men egentligen borde ju nån utreda det hela... vad har det varit för rehabiliteringsinsatser? Hur har de sjuka verkligen fått ta del av dem? Ja vi skulle nog hitta en hel del skit under mattan hos många arbetsgivare är jag rädd... jaja... så är den tuffa krassa verkligheten därute...


Ja du vet ju vad jag tycker sedan tidigare..man känner sig så kränkt och tillintetgjord..så de går inte beskriva. Och den smärtan gör ont, jäkligt ont att bli nochalerad som omman va ingeting. Kramr i massor Villervalla


Ja precis, man blir kränkt! Men som internkonsulten sa i början av min sjukdom, även om jag ansåg att hon och jag inte kom nån vart med våra samtal där i början, så sa hon nog nåt som är sant: Min styrka är att jag blir arg istället för ledsen... ilskan ger mig styrka. Ja den är ju inte konstruktiv i längden, men för stunden ger den mig lite civilkurage, kurage att säga emot! Sen kan jag ju också givetvis bli ledsen inombords fast jag visar ilska... givetvis, jag blir också sårad och kränkt... och det har jag väl lärt mig med tiden att det är okej att vara ledsen med. Men ilskan gör mig konstruktiv, den väcker min problemlösningsförmåga. Att vad ska jag göra nu då? Hur ska jag förändra min situation... såna tankar väcker ilskan inom mig. Så på så vis är den konstruktiv, men kan bli destruktiv i längden också... Ibland måste jag släppa ilskan har jag lärt mig, inte ta alla strider som beteendevetaren sa. Fokusera på de viktigaste. Och nu banne mig är det här viktigt för mig, att få upprättelse, att få det jag blev lovad i maj... ja... men om det inte händer? Ja då behöver jag hantera det på nåt sätt... för att kunna gå vidare i mitt tillfrisknande... så jag inte fastnar. Ja, kanske får jag avreagera mig med en debattinsändare i tidningen eller nåt... nåt iallafall... ja jag får se om det behövs sen... när jag väl har alla svaren på bordet om hur min rehabilitering ska fortgå... Eller så skiter jag i det och blir luttrad... suck... Men ett enormt stöd har jag, och det är nd :-) Puh, utan nd... var vore jag idag? Det vill jag inte veta... Kram vännen! Du har stöttat mig enormt under åren här :-) Tack för att du finns med här på nd :-) Tusen tack!


Det du har varit med om är oerhört kränkande. Du är värd bra mycket bättre. *Kramar om*


skickat pm.. KRAM/TC


Sant! Kram vännen!


Tack...


du behöver inte tacka vännen, en ärlig omtanke kräver ingen gengälld, den är bara en skänk från en vän till en annan som bryr sig om dig, och du själv är och har varit en pärla i alla år gumman. kramisar du goa vän villervalla


När jag läser ditt "Jag tycker det är jobbigt att hantera motgångar i det... när jag blir lovad något och sen blir det inte som tänkt.", så blir jag så helt nedstämd. I mitt jobb (som inte är inom sjukvården) planerar och ordnar jag saker, och sen kommer någon över huvudet på en och raserr alltihop så man framstår som en svikare för den man planerat tillsammans med. Tycker det verkar vara något genomgående i samhället, folk har inget tydligt ansvar utan det kan ryckas i från dem det när som helt och då spelar det ingen roll hur väl man ville. Allt verkar ha med pengar att göra!! Det är så satans irriterande. Själv har jag hemfallit åt att bli mer "otydlig" och sluta planera för mycket, eftersom jag kanske inte kan rå över det i slutänden ändå. Och hur mycket bättre är det? Med en samling hummande människor som inte vågar agera? Själv mår jag inte bra av varken det ena eller andra, men jag vet inte vad som är värst. Tror knappast detta inlägg hjälper dig... men det slog mig bara hur hjälplösa människor som vill hjälpa kan vara. /sofia


Vet inte... men facket då? Har du pratat med dem? Jag uppfattar som att din situation, den du befinner dig i nu är klart arbetsplatsrelaterat. Därför borde man kunna vända sig till facket eller skyddsombudet på din arbetsplats... Eller? Kram


Jo, delvis hjälpte ditt svar ändå... Jag vet ju sen innan att det är inte individen som försöker hjälpa mig det är fel på, det är en organisatorisk fråga. Det är jag medveten om... Blir så frustrerad av det, att organisationen haltar så, men samtidigt så behöver ju det ses över då. Hm... ja nu slog det mig, var jag kan vända mig för att påverka :-) Aha, en sån insikt jag fick :-) Du ser, du gjorde nytta... tack!


Facket är redan inblandade... men de styr inte över den organisation som finns på arbetsplatsen. Men jag insåg då jag satt och läste sofias inlägg här före dig, att det är ju ledningen över ledningen jag ska vända mig till nu. Förklara läget för dem och be dem förändra maktstrukturen i rehabärenden. :-) Ja... :-) så är det ju... man ska vända sig till rätt person liksom... bara... gå högre... Jag ska ta reda på vem som är högsta hönset -) Allra högsta hönset...

Annons
Annons
Annons