Forum Depression och ångest


Håller jag på att bli galen?

Ska försöka göra en lång historia kort. För ungefär ett år sedan så fick jag byte av arbetsplats och fick börja i en annan stad. Det blev mycket pendling och långa dagar. Helt plötsligt så började jag få jätte jobbiga attacker. Med yrsel och att det kändes som att det rann vatten längs hela ryggen. Borde ju vara någon slags ångest. Mådde jätte dåligt och kände inte alls igen mig själv. Bestämde mig till sist att testa anti depp. Det hjälpte inte alls utan jag blev snarare värre. Fick jätte mycket tunnelseende och problem med ögonen. Ångesten var ju dessutom fortfarande där. Efter ett tag började min kropp även säga till mig att jag inte kände igen mina barn. Jag vet ju såklart själv att det är mina barn men min kropp tvingade mig att känna så, så att jag skulle må dåligt. Jag slutade då med tabletterna då jag trodde det var dom som gjorde detta. Sen har jag ju mått dåligt av och till men aldrig så dåligt. Sen för några veckor sedan fick jag sparken. Sen dess så har jag mått skit. Blir bara värre och värre för varje dag. Jag har som ångestattacker och får den där känslan igen att jag inte känner igen mig. Får tunnelseende jätte ofta och mår inte alls bra. Jag vet inte alls vart jag ska vända mig och är bara så rädd att dom ska tro att jag är knäpp och inte kan ta hand om mina barn. Mina barn är mitt allt och jag vill må tusen procent bra. Är det någon som känner igen sig och har varit med om samma sak?

Hej. Vänd dig till psykiatrins sköterska. För mig låter det att du fastnat i panikångest efter nån slags stress. MEN, Lyssna på sjukvårdspersonalens råd. Jag har haft både panikångestattacker och ångest, så jag vet hur det känns. Det bästa är iaf. att du ringer till psyk. Så ska du inte behöva må. mvh.rs


Jag har ringt dom tidigare ett par gånger och för dom verkar det som att det är stress. Har ju dock minst 4 i min familj som har haft någon slags depp av något slag. Jag hatar som sagt allt med tabletter att göra men jag känner just nu att jag vill bara bli av med detta. Var ju hos min läkare förrut men jag har så svårt att få fram vad jag känner. Får liksom en känsla av att jag inte är jag på något vis. Att jag inte känner igen mina barn eller vart jag bor. Sen börjar minnet att bli jätte dåligt. Vet knappt hur man stavar ord vissa gånger. Jag försöker att bita ihop och tänka possitivt men efter ett tag kommer det tillbaka. Hade jag inte blivit arbetslös så tror jag inte att det skulle ha blivit så här jobbigt. Sen har jag alltid haft en skräck att bli psykiskt sjuk. Det värsta som skulle kunna hända är att få psykos eller schitzofreni. Jag vet inte om detta ligger i baktanken.


Stress? Botemedlet är mindre ansvar... vad kan du förändra i ditt liv? Har du ansvaret för hela familjens "välfärd"? Är det DU som ser till att barnen kommer iväg till förskolan/skolan? Är det DU som fixar frukost åt alla, tvättar, städar hemma? Kan du delegera över ansvar åt andra i familjen, hjälpas åt lite... så du själv får andas, ta pauser, vila?


Varför är du så rädd för att det skulle vara något psykiskt? Menar du att du skulle vara DUM i huvudet då eller? Det verkar somom du inte kommer från sverige, även om din svenska är felfri. Kanske det är därigenom du har din rädsla för psykisk sjukdom? Varför är det fulare att bli sjuk i det psykiska dvs hjärnans område? Egna fördommar? Om du inte söker hjälp så blir ju dina barn lidande, eller hur? Då ligger väl det i ditt eget intresse att få veta vad som felar dig? DU måste söka hlälp med detta och förklara helt sanningsenligt vad du känner. Lyssna!


tycker att du ska vända dej till psykatrins ssk har oxå haft ångestattacker o tunnelseeende som du beskrvier o det är ju en stressreaktion lyssna på värdens tips du måste som sagt söka hjälp både för din o dina barns skull så ring till psyk det är inget man ska skämmas över att man mår psykisk dåligt det är så många som gör det i samhället idag så förstår inte riktgt varför du tycker det du ska ju inte behöva må som du gör så ring lycka till


Hur har de gått för dig?!

Annons
Annons
Annons