Forum Depression och ångest


Förlåt hampus111 =(

Jag är verkligen ledsen om jag knäckt Dig. Det har aldrig varit min mening. Mina reaktioner har kommit av hur jag mår, liksom du hävdar att dina reaktioner kommit av hur du mår. Jag har aldrig förut behövt "tackla" så mycket elakheter om min person, men jag förstår ju nu att du egentligen inte menade dem. Jag har alltid fått höra att jag är snäll, kanske FÖR snäll. Dumsnäll - helt enkelt. Mina reaktioner har kommit av att jag känt att jag måste "skydda mig själv", på grund av mitt dåliga mående. Det har absolut aldrig varit beräknande psykisk misshandel mot dig. Jag är verkligen ledsen om jag sårat dig så djupt. Det har aldrig varit min mening. Jag tror nu att du och jag är för "sjuka" på olika sätt för att kunna ha en normal relation till varandra. Vi har sårat varandra något enormt mycket, utan att vi egentligen ville det. Jag önskar att du snart kan gå vidare och att du lyckas "få ordning" på ditt mående så du kan må bättre. Jag har aldrig önskat att du ska må dåligt. Jag hoppas att du kan förstå det en dag. Var rädd om dig!

Här försöker jag beskriva hur jag faktiskt mår och detta kopplat till ND, och inte ens det kan du respektera. Jag vet att du är "rädd" för att framstå i dålig dager, men tycker du är oförskämd om jag ska vara ärlig. Du skriver som att ditt beteende handlat om att skydda dig själv när det bara handlat om att dölja saker ändå från första början. Jag ringde polisen när du tog överdos för att ta ditt liv. När du sen blev inlagd bröt du helt kontakten med mig utan att förklara nånting alls. Du har aldrig ens förklarat dina problem. Inte en enda gång. Jag fick till och med ringa din mamma för att fråga varför du ”försvann”. Däremot ringde jag aldrig dig utan fick hålla mig till sms som du krävde - och jag skrev några ggr i veckan. Jag pressade dig aldrig heller. Däremot fanns jag som stöd - i flera månader. Trots ditt beteende fick du chansen att träffa mig igen under hösten och julen. Du verkar helt sakna kompass att bedöma skillnaden mellan ont och gott. Jag förstod att något var väldigt fel när du påstod att det inte gick att lita på mig trots att jag var en förälskad man som ärar öppenhet mer än något annat. Du ser, inget du skriver innehåller en uns sanning. Sjukdom hindrar en inte från att välja tala sanning. Det finns en ANLEDNING till varför jag lagt ut texter här rörande psykisk misshandel. Så här i efterhand inser jag att du utnyttjade mitt mående för dina syften och dessa kan bara ha varit att bryta ner en annan människa för att själv få uppmärksamhet. Jag hoppas faktiskt du vågar söka riktig vård så du kan ge dina barn så mycket kärlek det bara går. För även om du tror dig vara utsatt för något unikt trauma som hindrar dig från att vara en god människa så är det inte alls sant. Nöjd nu?


Nej, jag är INTE nöjd =(. Här försöker jag på riktigt be om förlåtelse och du fortsätter utmåla mig som ett monster. Jag har ingen hemlighet för dig som du hävdar. Det är något du fabricerat fram att jag "borde" ha. Det är inte bara mitt fel att vi "träter". Jag vet att jag inte är felfri, och jag försökte be om ursäkt här, men det var tydligen inget du är redo för. Du har inga som helst bevis på att jag ljugit för dig om någonting, antagligen för att jag aldrig ljugit eller hemlighållit något. Jag har mått så dåligt som jag hävdat, och tyvärr har tydligen du fått ta en del smällar pga det. Och jag ber verkligen om ursäkt för det. Det är inget jag planerat, att nu ska jag dra ner denna människa i djupaste avgrunden. Trodde du kände mig bättre än så? Men det är ok för dig då att skriva upprörda bloggar och kalla mig en massa elaka saker? Detta pga ditt mående och din situation här i livet? Vad är skillnaden? Men det är ditt val om du vill fortsätta vara bitter och känna sådant starkt hat att du inte kan gå vidare. Jag kan inte göra mer än att be om ursäkt och faktiskt dementera det du skriver. Det är din syn på saker och ting, hur du uppfattar allt. Men det har ALDRIG varit min mening att få dig att må sämre. FAKTISKT INTE. Snälla du, för både din egen och min skull, försök lägga detta bakom dig nu. Jag utövar ingen psykisk misshandel mot dig. Det är din uppfattning av det hela, och jag är ledsen att du uppfattat det så. För det har verkligen ALDRIG varit min mening. Vore också tacksam om du slutar skriva saker om mig helt öppet som andra inte har med att göra om det inte är så att jag själv väljer att skriva om det. JAG gör INTE så mot DIG. Varför gör du så mot mig? ...


Det här är sista gången jag svarar dig. Jag svarar i tur och ordning på det sista du skrivit: Nej det är du som utmålar mig som ett ”monster”, om man med det menar att överdriva för att svartmåla. Det jag skriver är självklart 100% sanning eftersom jag skrev ett "öppet brev". Annars skulle jag vara oförskämd mot dom som jag riktade brevet till. Jag är en sådan människa som alltid kan tala öppet, men du ville inte prata en enda gång. Så det blir jättekonstigt att läsa ditt gnäll om misstron generellt, du skapade den ju själv. Jo det är tyvärr enbart ditt fel att det blev så här. Jag tror aldrig behandlat en kvinna så fint, så varligt och försiktigt. Jag har ju nästan "tassat på tå". Jag väntade t ex i flera månader då du använde ditt sjuka tillstånd som orsak för total icke-kontakt. Sist bad du mig komma pga ditt dåliga mående, och du gav mig en lång kram när jag åkte - sen när jag kom hem så bröt du all kontakt. Där är vi. Jag har aldrig känt dig för fem öre. Jag vet knappt någonting om dig alls. Jag är människa med rätt att bli upprörd, självfallet. Jag har kritiserat dig på olika sätt och skriver utifrån mina känslor. Om kritik med känslor är detsamma som elakhet får det stå för dig. Du kan kalla mig bitter, men jag upplever det som ett hånfullt epitet. Jag hatar inte dig. Jag kan däremot må dåligt av att jag tillät mig själv luras trots signalerna som fanns där från första början. Jag minns t ex när jag skrev en väldigt fin text när du stängt ner all kommunikation - du svarade inte ens. Det jag skrev här var inte riktat till dig. Ändå svarar du. Jag vet att du blir orolig över att framstå i dålig dager, men du får tyvärr bereda dig på viss öppenhet kring saker som innefattat dig och mig när du vägrat prata som en vuxen människa och samtidigt fortsatt skriva här. Jag bad dig väldigt många gånger att vi skulle avsluta det på ett normalt och vettigt sätt. Men du ville ju inte göra det. Att jag inför andra här förklarar varför jag slutar skriva, är min mänskliga rätt. Att du ingår i det i viss mån är knappast en överraskning för dig. Och jag är inte intresserad av minsta lilla konflikt med dig. Broken Angel: Att svika ett löfte om att inte blockera, och sedan inte besvara en enda normal fråga om varför, och i sina svar aldrig utgå från vare sig ens eget beteende eller vad som verkligen hänt, och sen i övrigt fortsätta som ingenting - det är inget annat än ett sjukligt beteende som man normalt inte utsätter andra människor för. Vet du inte om det? Ett exempel över vad du är ute efter är ju hur du här inte med ett ord bemött vad jag skrivit om ditt beteende - trots att du startade en tråd för att be om förlåtelse. Och trots att jag var god nog att svara. Bemöta innebär att man svarar på det som påstås och inte bara viftar bort det som lögn. Man formulerar något som underbygger ens eget påstående och uttrycker sig klart och koncist. Jag skriver vad jag vill. Du borde dessutom uppskatta min relativa vänlighet. Det var därför jag skrev att du inte verkar kunna skilja ont från gott.


Ja, alla människor uppfattar saker och ting olika. Det där är din sanning, men inte min...


Fan vad man känner igen det här helt i broken angels synvinkel. Vill bara påpeka lite saker som kanske ger någon form utav nytt perspektiv. känns lite patetiskt att skriva men wtf, vill hjälpa med det jag vet. Hampus, det bästa och finaste du kan göra är nog att berätta hur du känner, önska henne all lycka och kärlek i världen (ett sjukt bra liv) och sedan gå vidare tror jag... Om du fortfarande har känslor för henne är inte så relevant sak för eran relation, det viktigaste är att hon gillar dig precis som du är tillbaka. Och det kanske hon någon dag kommer göra (eller aldrig) men vill peppa henne till att lägga tid och kraft med att jobba med sin insida och det gör man enklast ensam. Två fucked up människor har en tendens att bryta ner varandra istället för att utvecklas tillsammans har jag kommit fram till av erfarenheter och från en bok av Mia Törnblom. Det går men blir svårare. Dags att ta tag i allt och antingen lägga det åt sidan eller börja vara två ärliga, självständiga, trygga människor som det går. Fan jag är sjukt konstig jag med, något unikt trauma behövs inte för att omedvetet ha ett stort behov utav uppmärksamhet och kärlek även fast man inte känner sig värd det. Dålig spiral? ja. Och därför tror jag verkligen att hon behöver jobba med sig själv. Slutligen: Sparka inte på någon som ligger va, visa lite respekt förfan. hon kämpar och det gör du med. Gå visare Hampus om du inte gillar hennes beteende och låt henne få utvecklas på bästa möjliga sätt. Det är nog det finaste sättet att visa att man gillar någon. Hoppas verkligen ni hittade lite vettiga tankeställare. Önskar er båda lycka till!

Annons
Annons
Annons