Forum Depression och ångest


Fler som jag? Vad ska jag göra?

Hej Jag sökte på google efter "kraftlös, livslust och forum". Då hittade jag denna sida och detta forum och tänkte att jag kunde kanske få tips här. Finns det fler som känner som jag? Jag har helt och hållet tappat livsgnistan och livslusten. Jag ser inte längre någon mening med livet och inget är längre kul. Jag är 27 år gammal och är egentligen en normalt begåvad kille som har lyckats genomföra en universitetsutbildning och leva ett utåt ganska normalt liv, men nu har mina krafter helt tagit slut. Jag har en underbar flickvän och ser normal ut och borde må bra, men jag har inga krafter kvar längre. Jag orkar inte städa, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte träna och framförallt orkar jag inte söka några jobb som jag borde. Det känns bara så meningslöst eftersom jag inte tycker om mitt liv längre. Det känns som det enda jag orkar med nu är att se på tv, äta godis eller sova. Inget är kul och mina intressen har försvunnit 1 efter 1. Mitt problem är att jag lider av extremt extremt dåligt självförtroende och självkänsla. Detta har lett till att jag inte klarar av att ta kontakt med folk och jag har sakta, men säkert förlorat alla nära och kära. I gengälld känner jag mig fruktansvärt ensam och nu har jag bara min flickvän kvar, men det finns en gräns för hur mycket någon orkar. I många år har jag försökt få hjälp av psykiatrin i Sverige, men jag skickas bara hit och dit och står i långa köer. Ingen tar mina problem på allvar och efter 6 år sedan min första kontakt har jag fortfarande inte fått någon hjälp. Det enda jag får är förslag om att äta piller eller rycka upp, men det vill jag inte. Jag vill ha hjälp att vända mina negativa tankar om mig själv innan det är för sent och min livsgnista slocknar helt, men ingen vill hjälpa mig utan jag hamnar bara i kö efter kö. Snälla någon vart kan jag vända mig? Studenthälsan har ingen behandling och inga svar. Privata vården skriver bara ut medicin eller är för dyra. Allmäna psykiatrin kräver att jag står i kö livet ut innan jag får komma till. Jag har älskat livet och jag har varit glad och positiv, men nu håller jag på att bli en bitter människa som inte ser någon mening med livet längre. Jag vill inte dö, men jag har inga krafter kvar till mitt liv. Vad kan jag göra? Säg inte "ryck upp dig" som alla andra säger för det är inte lätt när man är helt kraflös. Allt man gör blir en fruktansvärd ansträngning då. Att samla kraft till att ringa om vård kan ta flera veckor. Är det någon mer som tänker som jag? Tacksam för svar.

Ställ dig i kö till samtalsterapi och under tiden kan du tacka ja till piller de erbjuder... Det är kanske inte det rådet du riktigt vill ha, men det är mitt råd. För då har du gjort nåt åt din situation, för som det är nu verkar du inte riktigt orka med allt... Trist att köa inom vården, ja absolut! Men om du tycker de privata alternativen är för dyra... ja, jag vet inte, men nån form av samtalsterapi vore kanske ändå nåt att hoppas på? Nåt som kan hjälpa dig? Jag vet inte riktigt hur "nere" du är, men jag åt movina som är hälsokost ett tag... det innehåller johannesört som påverkar signalsubstanser i hjärnan på samma sätt som antidepressiva gör. Det kan man äta och det är "lindrigare" än antidepressiva mediciner. Men en liten varning där... man ska inte blanda antidepressiva med johannesört har jag hört... alltså inte kombinera dem. Sen sa min läkare att jag borde äta movinan minst sex månader... så jag åt det i åtta månader... Jag trappade ner genom att ta tablett varannan dag på slutet (om jag inte minns fel där hm...). Terapi i kombination med medicinering sägs ju vara det bästa för måendet... vet inga andra metoder. Ja iofs läsa självhjälpsböcker... om självkänsla o självförtroendet kanske... Lycka till!


Hej Kraftlos, Jag hade känt som dig i flera år när jag till slut vände mig till min vårdcentral. Precis som du skriver, ville min läkare skriva ut piller åt mig och sjukskriva mig i 6 månader, men jag kände att det inte var ett alternativ. Jag gick trots det med på att testa piller, men blev vettskrämd när jag redan efter första tabletten riktigt hörde hur det knakade till i hjärnan och lade av med dem samma dag som jag började. Jag vet att det funkar för vissa, men absolut inte för mig. Vad min läkare dock gjorde som var bra, var att referera mig till en samtalsterapeut och jag måste ha dragit högsta vinsten den dagen, för jag kom till en fantastisk människa. Nu är det så att Ulla även jobbar privat, och jag kan hänvisa dig till hennes webbsida: http://www.livsrummet-froarp.se/. Det är värt varje krona du har, för att du ska må bra. Börja med att t ex ringa eller maila henne, och ta det därifrån. Se det som den bästa investering du någonsin kan göra, för det finns inget bättre än att må bra i sig själv och du är verkligen värd det. Må väl, Abebabe


Har du provat KBT (kognitiv betende terapi) eller KT (kognitiv terapi)? Det kanske skulle vara något för dig. Dessa terapi former kan hjälpa dig med att vända dina negativa tankar. Ta kontakt med sjukvården igen och säg att du skulle vilja pröva KBT istället för medicin. Är det lång kö så finns det böcker att låna/köpa om ämnet (självböcker). Alternativt kolla om det finns privata mottagningar.


Tack för svaren. Det enda jag vill är att få samtalsterapi, men alla alternativ jag hittat har varit svindyra. Jag kan inte lägga 1000 kr per vecka eller 4000 i månaden som det kostar privat och jag får inte gå hos den allmänna psykiatrin så jag sitter fast i en ond cirkel och blir bara mer och mer trött för varje dag som går. Piller har jag provat och aldrig mer. Jag vill lösa mina problem och inte bil en zombie.Sjukskriva vill jag inte för nu har jag äntligen fått ett jobb och om jag förlorar det kommer jag aldrig mer orka samla krafter att skaffa ett nytt. Problemet är bara att det i Sverige finns två alternativ för att få vård. 1. Betala ca 1000 kr för 45 minuters snack med psykolog/terapeut. 2. Köa i 50 år eller göra ett självmordsförsök för att få gå före i kön. Försöker man inte ta sitt liv så får man inte komma i kontakt med den allmänna psykiatrin här i Sverige. Måste man fejka ett självmordsförsök för att få hjälp? Jag vill inte dö. Jag vill bara leva, men jag kan inte leva om jag inte får hjälp. Jag har stått i olika köer sedan jag var 21 (= 6 år), men de leder ingen vart. Någon gång har jag flyttat innan jag fick komma åt och sedan har jag fått börja om. Just nu står jag inte alls i någon kö utan sitter bara här och känner hur min livsgnista sakta rinner ur mig samtidigt som jag åldras utan att leva. Jag älskar livet. Jag har en dröm om att en gång bilda familj och gifta mig med min flickvän, men om jag inte får hjälp snart så tror jag inte att jag lever om 10 år. Självhjälpsböcker har jag provat, men har inte tålamodet eller orken. Kvar finns bara den vården jag inte kan få. Har någon av er tips på hur jag ska komma åt den allmänna psykiatrin i Sverige? Jag behöver verkligen det, men jag vet inte vad jag ska säga till dem för att övertyga dem om det. Jag har svårt att prata om mina problem och lyckas därför inte övertyga när jag ringer. Ryck upp dig säger dem bara. Allt blir bra. När?


Du får dras med den där zombisen även fast det känns segt och blytungt. Aktivera dig under dagarna bedöv psyket med en mp3 spelare.


mp3-spelare är faktiskt bra. jag lyssnar på ljudbok nästan 2-3 timmar om dagen. Då slipper jag tänka :) Men antidepressiva kan väl ändå inte vara värda att använda? Då löser man ju inte det riktiga problemet bakom utan bara glömmer dem genom ett lyckorus.


Just antidepressiva ger inget lyckorus när de funkar som de ska - ger de det har man fått en potentiellt farlig reaktion på dem. För min egen del har jag accepterat att jag kommer att äta antidepressiva under lång tid, kanske resten av mitt liv. Jag vet att de inte gör något åt de psykologiska faktorer jag bär på - men de ger mig ork att leva vidare tills jag har en chans att ta itu med det psykologiska. De ger mig möjligheten att fungera som en (nåja :) normal människa. Och det bästa är att jag nästan inte märker av att jag tar dem mer än att jag tar piller X på morgonen, och piller Y på kvällen. Det är för att jag har hittat en sort som funkar med just min hjärna. Visst. Alla mediciner kan potentiellt ge biverkningar. Men a) de flesta går över inom någon vecka (i mitt fall försvann illamåendet på några dagar), och b) man får inte alla på en gång. Man kanske inte ens får någon. Men med tanke på hur många antidepressiva det finns i Sverige (närmare tjugo olika substanser, med myriader olika fabrikat) så är chansen god att man hittar en man kan leva med. Klart jag har biverkningar. En av dem är nästan oskiljaktig från min normala trötthet, så jag tänker inte så mycket på den. En annan intressant "biverkan" jag har fått är att jagi nte behöver ta mina allergitabletter lika ofta, eftersom min ena medicin också dämpar allergi, "av bara farten". Men på det stora hela märker jag som sagt inte av medicinerna mer än att jag känner att livet plötsligt är värt att leva. (Menar nu inte att du varken nödvändigtvis ska eller måste börja äta medicin, det behövs en läkare för att avgöra det, men menar att det alls inte är så hemskt som många tror.)


Har du förresten prövat att ringa vårdcentralen? Många vårdcentraler har både psykolog och kurator - kanske kan du få en tid den vägen. Eller så kan din husläkare skriva en remiss till allmänpsyk.


Bra boktips! Mia Törnblom, självkänsla nu. Finns i pocket á 39:- Läst den, många bra tips! Kram


Jag tycker det är hemskt att du fått vänta så länge! Du kanske redan har provat det men gå till din vårdcentral och KRÄV en remiss till öppenvård psyikatin. Vet inte var du bor men att vänta så länge är oacceptabelt..vi har vårdgaranti i det här landet! Förklara exakt hur du mår och var arg! Har tyvärr egen erfarenhet av ointresserade läkare, man får ordna det mesta själv. Jag förstår din inställning till mediciner, tänker precis likadant. De hjälper dig inte i dina tankegånger MEN om du får rätt sort kan de hjälpa dig men den fysiska energin, koncentrationen kan bli bättre och medicinen kan hjälpa dig att orka ta tag i saken. Berätta för läkaren vilka biverkningar du har fått och vad du är känslig för, de försöker ge dig en medicin som inte har just de biverkningarna. Det är mycket try and error när det gäller anti-depp men det är många som har blivit hjälpt så det är värt att prova. Lycka till och hoppas att du snart får må bra. sköt om dig!


Min dotter fick hjälp tackvare medicin och terapi och det är jag glad för, nu har hon fått livet tillbaka igen. Som mamma var jag till en början lite emot men nu har jag sett det positiva, ska nu gå regelbundet på samtal i ett år och sen är det tänkt att man ska prova en nedtrappning av medicinen. Vi provade en hel del andra metoder före och hälsokost men ingenting fungerade, men det som inte fungerar för den ene kan fungera för den andre. Det bästa som har hänt vår dotter och familjen är medicinering och terapi och det tackar vi för.. Rekomenderar metoden det är värt att prova. Visst mådde hon dåligt de första 14 dagarna av medicinering men sen vände det. För att få hjälp bokade vi ett vanligt läkarbesök och sen efter det så var vi några dagar senare hos psykolog och en månad senare hos psykläkaren. Under den här tiden har jag stöttat och funnits med hela tiden och jag tror att det är bra om man har någon som kan hjälpa till, jag vet inte om du har det men det kan vara en hjälp.


Det värsta man kan säga till en som är deprimerad är "ryck upp dig". Det är så förolämpande och sårar nåt oerhört.


Hej! Jag vet hur det känns när krafterna och orken inte längre finns och när man helt enkelt har tappat livsgnistan. Du är inte ensam! Jag har varit sjukskriven från mitt arbete i 1,5 år för utbrändhet och depression. Jag står fortfarande och väntar på att få någonlle sorts hjälp som får mig bli mig själv igen. Har haft höst och vår depressioner som gått över men när jag blev utbränd verkar den inte försvinna. Jag äter antidepressiva tabletter som hjälper mig att orka men att depressionen skulle försvinna är då inte helt sant. Tror lite som du att man behöver även annan hjälp och inte bli ihjälproppad med massa tabletter. Hur upplöste sig depressionen för dig? Känns hemskt att det igentligen är så många som mår dåligt idag än för. Du verkar vara en kämpe. Ta hand om dig!/ kram


Jag citerar cipra´s senaste inlägg: KBT! det var min räddning i livet! Jag har mått PRECIS som du..och de var en annan ängäl som såg mej och förstod hur jag mådde och kontaktade psykvården. Då de startade en KBT kurs tackade jag ja direkt..samtidigt fick jag medicin eftersom de skulle hjälpa till på vägen. och det gjorde det! Detta är något du verkligen skulle söka efter. KBT:n var så rolig..man möter andra människor med liknande problem, för man tror ju att man är ensam, men de finns så många.. Stå på dej !!!!!!! kram.

Annons
Annons
Annons