Forum Depression och ångest


en känsla som påverkar?

jag vet att jag skriver många foruminlägg här.. men anledningen till det är att jag har renarama kaoset i mig nu. tankar och känslor vill ut innan de kokar över i mig. har skrivit om i stortsett alla syndrom till min depression/OCD/ångest sjukdom jag bär, så kika gärna i mitt arkiv eller vad det är dom befinner sig och läs dom istället för att ställa massa konstiga frågor i dethär inlägget som jag redan besvarat i mina texter i mina andra gamla skrivna inlägg. iallafall, in på saken nu. jag bär med mig en sjukt konstig känsla helatiden.. i stort sett. måste anstränga mig otroligt för att verkligen "beskriva" den så ni förstår. vet inte hur och var jag ska börja men vill dela med mig av den för jag är så less att ha den i mig. för det första så bär jag en stor klump av oro i magen helatin.. den strålar ångest för allting i livet. rädd för att va bland människor, rädd för att prata och visa mig, rädd för att jag vet inte hur jag ska vara osv. mina dagar består av att trycka-ner-mig-själv, eländiga tankar som jag inte kan styra över. egentligen säger tankarna inte så värst mycket, ba du är ful, du är värdelös och blablabla utan det är min stora oro i mig som gör så jag känner mig det. alltså om ni förstår, det är mer en känsla och ingen tanke och det fuckar mig totalt. åh vad jag suger på att förklara.. det sjuka och så himla jobbiga är att jag grubblar så oerhört mycket om mig själv, och detär den där "osäkerhet" känslan som skapar det. jag är orolig och rädd för att bemöta folk, det kan vara öga för öga, konversation på datorn och likanande. MEN då menar jag folk som är "friska" från depression och liknande, dom som knappt förstår och som kan leva detdär braiga livet. nu fram till saken som jag vill få sagd.. jo.. ett tillexempel för min åångest och de med oron och klumpen i magen osv. jag har länge skrivit med en kille, det har rullat på bra då jag inte allt är för osäker i mig själv och då jag trivs i mig själv, då har han sagt att jag är snygg och gett mig massvis med komplimanger, och inte bara det, då jag slipper min oroklump och ångest för en stund, då heltplötsligt börjar massor skriva till mig på dels facebook, just så fort jag känner mig säker. och när jag är inne i oron och har den där hemska ångestkänslan, rasar allt itur.. då heltplötsligt ska han som sa att jag va jättesnygg igår säga att jag inte alls är snygg fast jag inte gjort han något? det är bara dendär känslan av ångest som kommit. och han har ingen aning om att jag bär den för jag har inte sagt det direkt? men ändå så när jag är ångestfylld osv såå dissar och ignonerar folk mig, (via nätet främst) eftersom jag mest är hemma nu för jag mår så himlans dåligt. och så kommer det en timme på dan kanske då ångesten sjunker lite och då säger han att jag är snygg igen. alltså vafan är detta? jag är rädd.. rädd för mina känslor.. som påverkar mitt liv i konversationer osv fast jag inte ens sagt att jag har fått känslan, att nu mår jag skit och har as mycke ångest och sen när den minskar så säger jag inte att jag har mindre utan folket bara beteer sig annorlunda mot mig pga vilken känsla jag har? hur kan det va så.. det är så jävla jobbigt. nu före mesta har jag ångets helatin och folk beteer sig som om jag är osynlig sedan om en sekund om jahg skulle slippa den då, så skulle personen som va dum mot mig för en sekund sen byta inställning fast personen inte har nån aning om min känsla. åh ni förstår säkerligen inte mig.. jag mår så otorligtdåligt... så mitt huvud är fast i så många tankar å niu när jag skriver detta så är jag riktigt ångestfylld och osäker, därför allt ba blir fel.. orkar inte leva, ska leta efter tabletter nu, orkar inte kämpa med skiten mer.. hoppas nån förstod va jag mena iaf.. vore skönt..

Du upplever att folk dissar dig, ignorerar dig. För att du inte får svar på det du skriver? Som här? Det har gått flera dagar sen du skrev ditt inlägg, ingen har svarat (förrän nu när jag skriver då). Upplever du det som att du blivit dissad nu? Du har kanske höga förväntningar på andra, att andra ska svara när du vill, när du ställer frågor? När andra inte har några svar, inte vet vad de ska svara och låter bli, då känner du dig dissad? Självförtroendet sjunker...? Kanske ställer du för svåra frågor, som nu då du skrev att man inte får fråga saker du skrivit i andra inlägg, läs dem först skriver du. Andra kanske inte orkar det? Utan att vara personligt elaka medvetet mot dig. När andra inte svarar betyder det inte per automatik att de har nåt emot dig, de vet helt enkelt inte vad de ska skriva... Sen ibland svarar andra... slumpen som avgör när kanske? Nåt i andras liv som gör att nu har de tid, nu har de orken att vara lite aktiva online. Kanske inte alls har med dig som person att göra... handlar mer om deras liv, inte vad de tycker om dig? Du skriver att andra är dumma mot dig. Är det bara en känsla för att de inte svarar eller är det nåt faktiskt dumt de skriver? Såna känslor är jobbiga när de dyker upp, men ibland får man ha tålamod i umgänget med andra, andra har kanske inte tid just när man själv har det... man kan känna sig ignorerad fast det inte är så andra menar. Tänk efter... om de du har kontakt med online faktiskt hör av sig regelbundet, kanske inte exakt den timmen du skrev nåt men inom några dagar... då visar de ju intresse. Vet inte om det jag skrivit är till nån nytta, men jag menade väl.

Annons
Annons
Annons