Forum Depression och ångest


Emetofobi..

Jag får inte svar någonstans.. Så snälla svara om ni kan! Jag vet inte om jag är emetofob. Jag måste veta.. Jag är typ rädd för att kräkas, men överallt står det att det är en överdriven rädsla och att spy = döden. Men jag vill inte dö istället för att kräkas.. Jag HATAR känslan innan! Jag börjar nypa mig när jag får den kräkkänslan. Det beror nog också på att jag 'rädd' för att inte spy i toaletten. Alltså typ i sängen, soffan, golvet osv.. Har aldrig gjort det men det skulle kännas pinsamt... Och att spy i stan, skolan osv.. Är det så farligt? Och.. har jag emetofobi?

Det är väl möjligt att du har.. har du någon annan fobi? Hur känns den känslan,den ångesten? Går den att jämföra med känslan kring att spy? Svårt att som utomstående bedöma dina inre känslor, så bättre svar kan jag inte komma på. Ibland när jag tränat hårt på gymmet så får jag så mycket mjölksyra att jag spyr på vägen därifrån, det är absolut inte farligt eller pinsamt egentligen.. sånt som händer bara. Ingen tycker väl att en spya är fräsch men det är inte heller så att man blir påhoppad eller sedd som annorlunda för att man får en helt naturlig reaktion på något, en reaktion som alla kommer ha rejält många gånger under sin livstid. Vad gäller professionell hjälp så skulle jag tro att det är KBT som tillämpas på sån här problematik, ifall själva rädslan gör att man blir hindrad eller hindrar sig själv i sitt sociala liv.


don´t worry be happy:)


Men det är så här att jag haft den känslan nu i några veckor.. alltså, det känns tungt i halsen, blir lite svårare att svälja och att äta blir också lite svårare men bra går det, dricka kan jag som vanligt.. Jag hade en lätt förkylning för några veckor sedan med hosta. Och då tror jag att den känslan kom en eller två gånger med förkylningen, och eftersom att jag ogillar att kräkas så höll jag på att tänka 'Tänk om det kommer igen?' osv. Och så fortsatte jag tänka på det och så blev det som en vana helt enkelt. Så det är liksom JAG som framkallar det. Det är inte mandlarna för jag har varit hos skolsyster, och det hjälpte väll inte så mycket. Men alltid när det kommer tycker jag bara synd om mig själv... Jag försöker att lugna ner mig, eftersom jag blir så spänd. Och nu för tiden brukar jag börja gråta eftersom detta är så sjukt jobbigt. Jag vill inte detta, men jag måste kämpa, jag vet. Måste vara stark. Känslan brukar komma då och då.. ibland lite på dagarna men går snabbt över, alltid på morgonen innan skolan men går över när jag är i skolan, och ibland på kvällarn innan jag lägger mig. Det har blivit en vana liksom. Och när jag inte har den känslan så tänker jag 'Jag har inte den där känslan, och ska inte tänka på det mer' Och känner mig så glad. Men nu för tiden vet jag att den kommer komma...

Annons
Annons
Annons