Forum Depression och ångest


Efter långt uppehåll skrive jag här igen

Hej alla.
 
Tack vad det nu är som får mig att skriva här igen. Detta är väll att likna vid en spya som jag hållit tillbaka länge.
 
Ärlighet ger mig hopp var det någon som sa och just nu känner jag att jag kan skriva under det påståendet helt och hållet.  Jag har haft svårt och öppna mig på senare tid. Dels för att jag själv är en översittare som vill vara den som kommer med råd eller för att jag träffar på folk  som ser en svaghet som en möjlighet till övertag.
Det är kanske dessa dysfunktionella relationer som är grunden till det mesta av mitt lidande.
Och det mesta av det dysfunktionella står jag själv för.
För några år sedan var jag mycket inne i offerrollen nu är jag däremot översittaren. Verkar vara två sidor av samma mynt. Båda rollerna är på något sätt masker den ena ett förstorande av en själv den andra ett förminskande.
 
Hur som helst. Jag jobbar med ett jobb där det är för mycket intryck hela tiden och massa konflikter som jag suger åt mig som en tvättsvamp och går runt och ältar på i timmar.
Detta gör att jag inte riktigt pallar ta mina åtaganden vilket gör att jag känner mig som en myglare och nojar att jag ska bli påkommen av chefen. Större delen av tiden mår jag med andra ord piss på jobbet.
Flera gånger har jag tänkt att nu säger jag upp men så har det aldrig blivit. För samtidigt är jag trygghetsnarkoman och tycker det är väldigt skönt med fast jobb. Jag tänker också att har jag pluggat så och så lång tid ska jag fanta mig jobba med det här. Grunden till dessa tankar är väll rivalitet. Jag vill vara en lyckad individ.
 Och så måste jag flytta nu i och med att jag bor i studentlägenhet.
 
Jag tycker att viktiga ärenden är fruktansvärt. Jag har nå någons slags viktiga ärenden fobi.
Att leta lägenhet är en skräckupplevelse och jag bara drar mig för att göra det hela tiden. Så jag kanske får flytta hem till mamma.
 
När det falska jaget som livnär sig på att göra allting så jobbigt som möjligt tar en fikapaus ser jag ljuset och tänker what am I doing.  Varför plågar jag mig på det här sättet. 

Du är svag och feg. Om man ska vara hård utan att mena något illa med det. Försök stå emot och möta rädslan. Kanske du bär på en stor sorg som du inte bearbetat?


Håller nog inte med om svag och feg. Inte alls. Känner igen en hel del av det du beskriver. Av att bli påkommen, av att tro att man när som helst ska få sparken. Av att hela tiden gå runt med en oro som gnager och näst intill äter upp en. Sen kommer jag in i min maniska period då jag känner mig bra, uppspelt, energifull. Fast på ett mkt överdrivet sätt. Och inte alls vad som egentligen speglar mina tankar om mig själv. Ibland känns kvällstanborstningen som ett oövervinniligt steg. Att inte lägga sig i sängen full påklädd för att sova. Orkar inte umgås. Ingenting. Måsten och åtaganden är fruktansvärda. Feg? Nej, tycker jag inte. Svag? Ja, det kan man verkligen bli av att gå runt med ett mående som du beskriver. Men; tycker att du beskrivit på ett vansinnigt ärligt sätt hur din vardag ter sig. DET TYCKER JAG ÄR STARKT!


Hej, tycker nog du borde ändra på din arbetssituation. Det låter varken bra för dig eller för andra.
Vad gäller vänner, så kan du välja att umgås med dem du mår bra av. Det kanske låter enkelt, och det är det egentligen också.
Krångla inte till livet.
Lycka till från en som vet.

Annons
Annons
Annons