Forum Depression och ångest


Deprimerad, vart ska man vända sig?

Jag har efter en hel del "hemma forskande" kommit fram till att jag kan vara väldigt deprimerad. Har i ett flertal år (mer eller mindre periodvis) känt mig väldigt nedstämd och orkeslös, enda sedan högstadieåldern om inte ännu tidigare, vissa perioder värre än andra. Självförtroendet är även det något som jag märkt av hur det stundtals helt har sjunkit undan. Jag har haft perioder när jag har mått relativt bra men minsta rubbning i vardagen kan utlösa känslor som känns ungefär som att hela min värld håller på att rasa samman. Min senaste period har varat på allvar i ungefär 6 månader och det blir bara värre, denna gång ser jag ingen annan utväg än att söka hjälp. Jag har alltid försökt att vara stark och helt enkelt försökt att "bita ihop och härda ut", jag är bara 23 år gammal och borde känna att jag har hela livet framför mig. Jag får hela tiden känslan av att jag inte räcker till, att jag inte blir sedd eller hörd, att jag inte utvecklas inom mitt arbete, att jag inte är attraktiv etc. De senaste 1,5 åren har varit ganska tuffa, inte nog med att jag har försökt att arbeta mig uppåt i ett yrke där jag hade noll erfarenhet så förlorade jag en mycket nära vän i bilolycka, jag förlorade min flickvän sedan flera år, jag fick beskedet att min allra bästa vän är döende och jag har dessutom glidit ifrån mina föräldrar och syskon mer och mer. Det ökande avståndet till familjen har tagit hårt på mig den senaste tiden, detta trots att vi inte haft någon vidare djup kontakt de senaste 5-6 åren. Jag tog visst avstånd till båda mina föräldrar när de skildes (pappa var otrogen och jag fick för mig att jag inte var välkommen hos mamma), någon slags tonårsrevolt skulle jag tro. Har försökt att få relationen bättre men känner även hos dem att jag inte blir sedd eller uppskattad. Trots att jag vet att de alltid skulle ställa upp för mig, vilket de också har gjort, så känns det som att något stort saknas. Detta och mycket mera har gjort att jag idag sitter här och skriver, kanske mera information än nödvändigt men på något sätt så kände jag att jag var tvungen att berätta historian bakom så att jag kan få rätt sorts råd om vart jag ska vända mig. Under vissa perioder så har även självmordstankar uppstått och nu är de starkare än någonsin, kan dock tillägga att jag aldrig har försökt och att jag trots tankarna på det än så länge inte känner att det är enda utvägen. Har även en ständig klump i magen med känslor av illamående och stundtals stark huvudvärk till följd. På sistone har jag även börjat stänga in mig själv, känner varken lust eller ork att göra saker, jag är heller inte lika öppen som jag var förut och är ständigt trött. Allt jag ska göra kräver en kraftsamling. Är så otroligt svårt att beskriva allt i ord, men hoppas att det finns någon här som kan ge mig råd så att jag kan bli kvitt dessa känslor. Har på senare tid märkt en viss personlighetsrubbning, jag är inte samma person som förut och ibland kan jag av att någon skämtar med mig "se rött" och allt runtomkring bara försvinner. Jag fylls med ett sådant hat att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag är ingen våldsam person normalt sett så jag avreagerar mig på t.ex en husvägg i stället för en annan människa men just känslan skrämmer mig. Detta följs alltid av en riktigt stor gråt attack och en fruktansvärd ångest. Så, vart ska jag vända mig? vad finns det för behandlingsmetoder? Är jag ens deprimerad eller kan mina känslor bero på något annat?

kan också tillägga att den där flickvännen som jag förlorade, hon var otrogen med ett flertal personer. Detta är något som jag fick reda på för några månader sedan även om jag misstänkt det tidigare.


Du har arbetat dig upp inom ditt yrke, från att ha kunnat noll om ingenting till att nu? Ja, trivs du med det du kan och gör nu? Är du nöjd med ditt yrkesval? Hur det än är med det, tycker jag att du kan vara stolt över att du lärt dig saker om det jobb du har idag. Din nära vän avled i en bilolycka :-( Tragiskt och oerhört smärtsam att förlora en vän, en ung människa som borde haft många år kvar i livet som är borta nu. Saknad av dig... Samtidigt som din allra bästa vän är döende, du vet inombords att den där saknaden kommer en gång till i ditt liv. Igen, så smärtsamt att veta i förväg... usch. Jag vet inte om ni känner till hur länge vännen har kvar. Men det måste ändå vara ett hemskt besked att leva med. Samtidigt har din f d flickvän sårat dig enormt djupt genom att vara otrogen vid flera tillfällen. Det är också starka känslor, känslor av svikenhet, brist på tillit kan komma då... Du saknar samhörighet med dina föräldrar och syskon. Du känner dig ensam. Det är inte konstigt med de saker du räknat upp att du inte mår bra. Men givetvis behöver du hjälp! Du har dessutom märkt att även tidigare i livet är det något som saknats. Och ju tidigare man tar till sig stöd och hjälp med sånt här, desto bättre chanser att få må bättre. Vad bra att du förstår att du behöver nån form av hjälp. Jag ser det som att din egen vilja och ambition är att förändra din sits. Det är bra, när viljan finns. Så jag föreslår att du vänder dig i första hand till din läkare på din vårdcentral till att börja med. Berättar där det du skrivit här. Att du mår dåligt. Då kan din läkare informera dig om vart du ska gå där just du bor. Eller om läkaren själv kan ordinera dig nån form av hjälp. Jag vet inte om man på vårdcentraler kan gå direkt till en kurator utan att tala med läkare först. Räcker kanske med att börja med kuratorkontakt annars. Hör med din vårdcentral. Det brukar vara medicinering i kombination med terapi. Dessutom friskvård i andra former som motion t ex är ett viktigt inslag också. Friskvård kan man ju utöva själv dessutom, på egen hand i väntan på att få komma till vården. Ta promenader dagligen. Men samtidigt kan det kännas övermäktigt om man mår psykiskt dåligt. Så få inte dåligt samvete om du inte klarar det varje dag. Men var glad och stolt däremot över de gånger du gör det. Kanske kan du under din terapi senare komma fram till om det är en egentlig depression du har eller om det är flera upprepade livskriser du gått igenom. I terapin kan du få stöd till hur du kan tänka, förändra ditt eget sätt att tänka för att på så sätt börja må bättre. Ja vem vet, du kanske inte ens behöver medicinera, räcker kanske med samtalen? Lycka till!


Tack för hjälpen! Det här var ett väldigt givande svar och jag ska ta kontakt med vårdcentralen så fort som möjligt.


Prova Dianetik :)

Annons
Annons
Annons