Forum Depression och ångest


Depression - tabubelagt?

Vanliga symptom på depression är sömnstörningar, förändrad aptit, känslor av att vara värdelös och självmordstankar. Livet känns ofta meningslöst och det är svårt att känna sig riktigt glad över någonting. Ofta kommer symptom tillhörande depression, som till exempel ångest. Detta kan yttra sig i kroppsliga symptom som skakningar, krypningar i kroppen, hjärtklappning och svettningar med mera. Läkare kan ställa diagnosen - depression. Alltså finns sjukdomen. Men många som aldrig haft diagnosen kan inte förstå varför man inte bara kan "rycka upp sig". Inte nog med att man lider i det tysta, man känner sig också tvungen att "spela" glad och nöjd för att inte verka larvig, eller fiskande efter "tyck-synd-om-mig"-kommentarer, vilket man inte alls är ute efter... Det kan ta emot oerhört att berätta för omgivningen att man inte mår bra. Men för att få den empati och förståelse man så väl behöver, är det viktigt att man berättar. Annars förstår inte omgivningen och man kan lätt bli utstött eller utpekad som en riktigt negativ person. Man behöver inte gå in på detaljer, men att påpeka att man faktiskt lider av en sjukdom kan skapa en förståelse hos familj, vänner och arbetskamrater. Om man fått diagnosen depression är det första man bör göra att övertala sig själv att man faktiskt lider av en sjukdom. Tyvärr kan man inte bara ta ett piller, eller utföra en operation, så mår man bra sen. Man måste försöka hitta en liten gnutta tålamod, och ta de sista krafterna till att söka efter hjälp. Ja, det finns faktiskt hjälp att få...om man orkar ta tag i det och söka den. Att intala sig själv att man lider av en sjukdom kan vara nog så svårt, eftersom man själv kanske har förutfattade meningar om deprimerade personer. Till exempel kanske man tycker att det bara är larvigt och självömkande. Men många olika faktorer har lett till att man mår så, och det finns olika övningar för att lösa de "knutar" som blivit under livets gång. Kanske söker man som drabbad hjälp på fel ställe, till exempel hos vänner och bekanta. Dessa har oftast förståelse och vilja att hjälpa...till en början. Men tyvärr har de inte verktygen till ett friskare liv och de känner sig maktlösa. Ju mer man "tynger ner" sina vänner, desto längre bort försvinner de. Man måste försöka förstå själv vad man mår lite bättre av, och det är inte ett alternativ att förlora sina vänner. Försök att göra lite av något man tyckte om att göra innan man drabbades av sjukdomen. Det känns antagligen väldigt motigt och jobbigt, men tillfredsställande när man väl utfört det. Om man ändå vill och orkar träffa vänner, hitta på något litet. Till exempel en fika och sedan får det räcka för den dagen. Nästa gång kan man göra något annat man tycker om att göra, men gör inte för stor sak av det. Försök att inte prata för mycket om alla dina negativa tankar, lite går bra, om du "känner" att vännen finns där för dig... Men tänk på att lagom är bäst. Sök professionell vård. Det är svårt att få bra vård, man måste kämpa, och det tar emot oerhört mycket. Men ju fortare man får kontakt med någon professionell, desto tidigare kan man få hjälp att komma ur "ekorrhjulet" som är i rullning och verkar bara gå snabbare och snabbare. Man kan kanske ta hjälp av någon närstående att ta den första kontakten med vården, så att man får "in en fot". När man väl har fått kontakt, så får man förhoppningsvis någon som man kan prata om alla sina problem med. En utbildad person som lyssnar och agerar som ett utmärkt bollplank med ideér om hur man ska bryta sitt "negativa tänk". Det är också viktigt att man säger ifrån om man inte känner sig bekväm med sin kontakt, att personkemin inte stämmer. Se då till att få byta till någon annan, det är ändå DIN hälsa det handlar om. Dessa kontakter är vana vid att inte alla kommer överens med just henne/honom. Man behöver alltså inte känna sig illa till mods för att man byter. Man anser sig själv vara larvig och självömkande. Man vill inte gärna skylta med att man är deprimerad. Man skäms. Detta bidrar till att man inte riktigt kan tillfriskna. Det är ju inte så lätt att bara ändra sitt tänk och "bli positiv". Man borde inte behöva ha sådana känslor över någon sjukdom. Det känns dock som att depression fortfarande är en tabubelagd sjukdom i samhället, trots att en så stor del av befolkningen lider av den... Och många vet inte ens om det själva.

Ett problem är ju att man "buntar ihop" tre olika typer av depression: a) depresson beroende av yttre omständigheter b) "inre depression" som kan kallas "sjuklig c) depression som är en kombination av dessa Jag tycker du skriver massor av vettiga synpunkter. Håller helt med dig om det där med vänner och kopplingen till att må dåligt. Sen det där med att "skämmas" osv - visst är det så. Som man är det fan ännu värre. Det är ytterst sällan jag ens med egen vilja kan framvisa inför folk jag känner hur jag mår (något inom mig sätter "stopp" då man inte vill framstå som mjäkig osv). Visst är det tabubelagt, och det som är mest tabu av allt - är människor överlag och dess "nedlåtande" attityd mot människor som har psykiska problem.


Folk i allmänhet sätter nog all depression under "samma tak". Folk vet inte mycket om sjukdomen. Det är först när man blir drabbad själv, eller någon nära anhörig, som man sätter sig in i hur det är att vara deprimerad. Därav har folk en "nedlåtande" attityd mot psykiska problem. För vi visar ju inte speciellt upp positiva egenskaper (symptom), helt enkelt på grund av sjukdomen. Har även visat mina läkare dessa tankar, och de tyckte absolut att jag skulle lägga upp det i något sådant här forum, eftersom det inte finns speciellt mycket information om detta. Så nu är det gjort -). Hoppas bara det kan hjälpa någon...


Du skriver så klokt :) Jag skämdes nåt enormt när jag blev utbränd.. psykiskt mående som inte fungerade normalt längre :( Gömde mig hemma på dagarna och gick sen ut kvällstid o helger, för att det inte skulle märkas att jag var hemma på arbetstid... Men hade turen att möta förstående människor plus att jag fick börja i terapi där skuld o skamkänslor bearbetades... Men visst är det tabu i samhället att lida av "nåt psykiskt" :( Trist egentligen, för många råkar ju ut för även kortare perioder av dåligt mående som kanske inte klassas som rent depressiva och skulle behöva stöd från sin omgivning i det. Jag har märkt av en öppnare attityd i mitt eget sociala umgänge, att det numera är ganska okej att tala om att man mår dåligt :) Men som du säger, man bör ta det varligt och samtidigt även fokusera på det positiva... inte "prata sönder" folk man umgås med. Det gäller att lägga fokus på det positiva i livet också när man umgås med andra... för det mår man ju bra av! :)


Idag hade jag verkligen skamkänslor! Panikattacken kändes verkligen larvig och löjlig, men jag kunde inte alls kontrollera den. Kände mig totalt värdelös...


Många kloka ord! Det tråkiga är också att man uppmuntras vid sitt första besök hos psykiatrin att "träda fram" och inte skämmas över sin sjukdom. Jag argumenterade ofta med ifall de vet hur stämning är ute i samhället och vilken lite empati det finns för deprimerade. Nu menar jag inte att man skall skämmas men visst är det svårt att dels må väldigt dåligt och dessutom försvara sig med taggarna utåt för att inte bli påhoppad med skärp dig kommentarer. Tror visserligen att mycket ligger i okunskap som Hampus skriver, många buntar ihop depression med sorg, att "bara" vara ledsen. Ibland har jag känt mig feg som inte berättar men samtidigt sätter en spärr i kroppen igång som förhindrar orden, le och låtsas vara glad masken kopplas på utan vetskap. Av egen erfarehet har jag inte heller fått mycket empati för fysiska sjukdomar, man förväntas tillfriskna snabbt och sedan stå på benen om ingenting har hänt. Kroniska smärtor skall inte nämnas utan enbart fokusera på det positiva positiva och positiva. Självklart skall sikta framåt och tänkta positivt samtidigt som de säger att det är farligt att inte prata om sina problem. Bokentiteln: Gilla läget : Hur allt gick åt helvete med posivit tänke tog jag till mig direkt!

Annons
Annons
Annons