Forum Depression och ångest


Depression

Hej, Jag är en tjej på 17 år som har varit deprimerad och mått mycket dåligt under de senaste 2,5 åren. Jag har haft en ätstörning under ca 2 av åren och väger fortfarande för lite (bmi 17,4). Känner mig fortfarande stor och har problem med maten, men jag klarar av att äta det mesta, även om det inte är i stora mängder. Min familj har mått dåligt på grund av att jag mår dåligt, och de säger att de skulle göra vad som helst för att jag skulle må bra. Saken är den, att jag vägrar att må bra. Jag vill må dåligt och vara deprimerad, för jag känner att jag är värd det. Ångesten tvingas jag leva med varje dag, för jag klarar inte av att vara med kompisar, handla saker till mig själv, åka utomlands, se på TV, lyssna på musik, läsa tidningar etc. utan att få ångest. Jag kan få så mycket ångest att jag bara lägger mig ner på golvet och biter mig i händerna, slår och river mig själv samtidigt som tårarna strömmar. Det kan hända om jag exempelvis bakar en kaka, och kakan inte får den formen som jag "kräver". Min familj måste alltid ta hänsyn till mig, eftersom jag helst vill isolera mig och aldrig göra roliga saker. Det är väldigt jobbigt, eftersom jag absolut inte vill dra in någon annan i det här, bara mig själv. Därför känner jag att jag vill vara helt ensam, så att ingen behöver oroa sig om mig. Jag gör skoljobb i ca 55-60 timmar varje vecka, eftersom det är en sak som jag klarar av att göra utan att få ångest. Läxorna är mitt liv, rent ut sagt. Jag har fått hjälp av KBT-terapeuter och psykologer, läkare och dietister. Probelmet är att ingen kan hjälpa mig så länge jag inte vill må bra. För några dagar sedan berättade mamma och pappa att de inte längre stod ut med mitt tillstånd (med tanke på mig) och att jag måste ta tag i problemen så länge jag är minderårig, eftersom de inte har något att säga till om när jag fyller 18. Dessutom sa pappa att de ska försöka få mig inlagd på sjukhus om jag inte klarar av att ändra på mig. Jag kände att jag verkligen brakade ihop totalt när han sa så, eftersom jag inte vill må bra. De senaste dagarna har jag haft ihållande muskelryckningar i kroppen p.g.a stress. Dessutom har jag ofta huvudvärk på morgonen beroende på att jag spänner käkarna på natten (stress). Jag är också extremt känslig och gråter lätt. Känner ofta att jag inte lever mitt liv för min egen skull, utan för någon annan. Skulle aldrig klara av att begå självmord, även om jag önskar att jag vore död. Vill inte såra andra, bara mig själv. Har mina föräldrar rätt i att lägga in mig på sjukhus? Kan jag behöva det? Jag förstår dem, det är en hopplös situation, och jag vet inte hur jag ska klara av att lösa problemet med min psykolog som lyssnar till mig när jag säger att jag inte vill må bra. Jag vet att det egentligen är meningslöst att få hjälp av en psykolog när man inte ens vill ha hjälp. Skulle bli väldigt tacksam för svar! Står inte ut med mig själv och hatar mig för all smärta jag orsakar personerna i min omgivning.

Skoljobb i 55-60 timmar låter som oerhört mycket. Känner du krav på att få MVG i alla ämnen? Är du högpresterande i skolan? Låter som du söker perfektionism där. Hur är dina föräldrar, hade de höga krav på dig (innan du började må sämre)? Det verkar ju som du började må sämre för några år sen, hände nåt speciellt i ditt liv då? Eller med någon i din omgivning? Kanske kan du få börja må bättre om du kommer fram till vad det verkligen är som orsakat ditt dåliga mående. Är det familjerelationer eller annat som inte var som det skulle tidigare, nåt som pressat dig för hårt? Tala med din terapeut om det. För även om du just nu inte vill må bättre så kan det ju ändå kännas skönt att höra vad det är som orsakar ditt mående... sen kan det ju hända att du ändrar dig, kanske vill du kunna släppa det som tynger ner dig, när du förstår vad det är...? Och ja, man kan bli inlagd mot sin egen vilja, om man anses vara en fara för sitt eget liv. Hoppas du får hjälp med måendet utan att behöva bli inlagd.


Hej, Jag har alltid varit högpresterande i skolan och jag hade MVG i alla ämnen förra terminen. Mina föräldrar säger att de aldrig har satt några krav på mig i skolan, eftersom jag alltid har gjort det jag ska i läxväg. De har alltid sagt att skolan kommer före vänner, och jag har tyckt att det har varit rimligt. För två och ett halvt år sedan skiljde sig mina föräldrar. Det blev en utdragen process och båda mina föräldrar var väldigt nedstämda. Kanske bör tillägga att min pappa har gått in i väggen för ett antal år sedan. Han hade panikångest och blev sjukskriven. Båda mina föräldrar har bra jobb och lyckats göra karriär. Jag har försökt ta reda på vad det är som gör att jag vill fly från allt mig själv och omgivningen. Som jag tidigare skrev har jag gått hos olika psykologer, men psykologen jag har idag har jag gått hos i ett och ett halvt år. Hon frågar mig varje vecka: "Vet du vad som kan ha orsakat det här?". Kanske står vi och trampar på samma ställe eftersom jag har svårt att säga till henne att jag tycker det är jobbigt att leva. Jag skäms över det, jag skäms över att inte vilja leva! Eftersom jag inte har några planer att ta mitt liv (däremot må dåligt) borde man inte lägga in mig. Samtidigt vet jag att mina föräldrar kommer att kämpa för det om jag inte ändrar mig. Jag kan tänka mig att bli inlagd och bli tvingad hjälp om man på något sätt får göra det som måste göras i skolväg. Aldrig i livet att jag går om tvåan bara för det här, heller dör jag. Tror du att det finns en möjlighet att läsa samtidigt som man vårdas? Nu menar jag inte att plugga i 55-60 timmar, men att läsa det nödvändigaste? Tack för ditt stöd, det betyder så mycket för mig.


Dina föräldrar ställer inte krav på dig för du presterar så bra ändå. Du är dem till lags där. De har samma beteende som dig, din pappa gick så långt så han t o m blev utbränd... han överpresterade, gick in i väggen - pang bom. Du är redo för inläggning om det behövs, men bara om du får fortsätta studera? Hm, vad säger det om dig... högpresterar trots dåligt mående. Kanske behöver du ingen inläggning om du kan sänka din studietakt? Kanske är det svaret till din psykolog, du presterar högre än du egentligen orkar, därav mår du dåligt. Du vägrar sänka dina egna krav på dig själv, det är ett familjemönster att man ska ligga på topp jämt och överallt. Ser du det som jag ser? Dina egna krav på att du ligger på topp överallt? Jag menar inget illa med det jag skriver. För visst är det bra att vara ansvarskännande, vilja gå färdigt skolan, inte behöva läsa om år 2. Det kan jag förstå... inget fel i det. Men samtidigt mår du inte bra, du träffar en psykolog för att du mår dåligt, dina föräldrar är oroade över din hälsa. Kan du öva på att sänka kraven på dig själv inom nåt område? Misslyckas med flit nånstans? "Bara" få VG? Eller, kors i taket, bara G? Kan du minska ner din studietid till 40timmar i veckan? Alltså inklusive lektionstid menar jag nu... Kan du göra annat den tid du inte pluggar? Kanske promenera, simma eller nåt som är hälsosamt. Du kanske kan ta en diskussion med din psykolog om det? Hur du ska kunna sänka dina krav på dig själv... Att gå ut med bara MVGn efter gymnasiet kan ju kännas eftersträvansvärt, men inte när det börjar handla om hälsorisker. Det är ditt val, välja höga betyg eller din hälsa. Jag hoppas du väljer hälsan... Jag önskar dig lycka till med hela mitt hjärta! Kram!


Förresten... kanske... men nu säger jag ju emot dina föräldrar hm... kanske ta dig tid att vara med vänner? Att skolan går före vännerna, jag reagerade liiiite där. Skolan ska inte gå före... det ska finnas utrymme för båda delar.

Annons
Annons
Annons