Forum Depression och ångest


deppig...

Jag förstår inte vad det är för fel...sen i höstas har jag inte sett någon glädje i någonting. Jag pluggade då och var jämt upptagen så jag hade inget direkt liv så kanske inte så konstigt, men jag känner fortfarande likadant. Det känns som om jag har någonting inom mig som jag skulle behöva skrika ut, komma ut ur mig. Jag känner mig arg inombord och lättirriterad. Min sambo och jag har nu inte umgåtts nu på ett tag och det känns också jättetrisst. Han är ute med en kompis i kväll och jag har jobbat och sitter här själv. Jag känner bara att livet är så TRISST!! känns som att jag bara vill att det ska hända saker hela tiden, då är det bra för stunden men sen blir det sämre igen. Jag ser ingen riktig mening med livet. I bland har jag tänk att jag vill skaffa barn(dock inte ens lägligt på grund av min psykiska prob, och att jag ska fortsätta plugga till hösten) Kanske är barn något jag inbillar mig skulle göra mig lyckligare? Men det kanske inte alls blir så... Jag vill studera på högskola, det är ju mitt stora mål och det jag kämpat för, varför tänker jag då kring barn? Jag vet inte...ibland önskar jag att jag inte ens levde...

Är det något särskilt som skiljer sig från innan du började plugga,och då du såg glädje i saker, jämfört med nu efteråt då allt känns meningslöst? Kan tänka mig att om något som hade positiv inverkan på ditt liv försvann så kan det vara en del av det hela. Likaså om allting är precis likadant så kan det leda till tristess och en känsla av att vara apatisk. Samtidigt är det tyvärr så i livet att det är få människor som har saker på gång hela tiden. Att hela tiden kräva av sig själv eller någon annan att det ska hända det ena och det andra i princip varje dag leder till utbrändhet tror jag. Baserar det på dels mig själv, som tar varje chans jag ser till att göra något som temporärt förhöjer närvaron, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte tar minst lika mycket som det ger. Har också varit i ett förhållande där partnern hela tiden krävde att det skulle hända mer och mer tills man en dag träffade den berömda väggen och sket i allt. Vet inte vilka delar i min text som möjligtvis kan ha något med dig att göra men eftersom du nämner att du är sambo så känns det som att även erat förhållande och din sambo bör utgöra en stor del av hur du mår. Kanske en förändring i tillvaron där skulle kunna ge något, och tillsammans med andra åtgärder Hobby,träning,jobb,kurskamrater i höst eller andra saker jag inte kan komma på just nu.. tror inte att det finns en singulär åtgärd eller rakt svar på hur du ska förändra ditt mående. Det är en kombination av förändringar som tillsammans tippar livets vägskål till det positivas fördel. Det är bra att du ser ett mål,högskolan. Har du några andra mål eller önskemål ifrån livet? Vilka då,och vilka vägar ser du dit, för vägar finns det alltid? Det kan hjälpa att ha både kortsiktiga och långsiktiga mål. Det är ungefär som med fysisk träning, ifall man sätter som mål att kunna springa 50km så lär man bränna ut sig själv. Men om man siktar långsiktigt på 50km som "minst 1 gång innan jag avlider" och sedan sätter delmål på alltifrån 2km,till 5km,till 20km.. då får man plötsligt ett annat perspektiv och varje framgång ger ny kraft att pressa hårdare. Det går att applicera på allt här i livet egentligen. Ett steg i taget och tillslut så springer man fram, men om allt man tänker på är att man har 50km kvar så ger man så lätt upp. Lite flummig jämförelse,men förstår du hur jag menar? Hoppas någonting var av värde för dina tankar och funderingar!


Ilska o irritation kan tyda på stress. Eller så är det nåt i din vardag som du inte är nöjd med, att sambon umgås mer med andra än dig själv kanske? Barn är nåt som ni båda behöver vara överens om, kanske nåt ni ska diskutera? När din utbildning är klar... ja då kanske? :) Hoppas du hittar vägen till mer glädje i livet. Det som gör just dig glad... Kram!


Okallu tack för dina ord. Det är inte att sambon umgås med många andra än mig, men han arbetar visserligen jättemycket... så fort han är i väg så mår jag inge bra. Men han måste ju få åka i väg och göra annat också, han ska ju inte behöva umgås med mig för att jag ska må bra. Men det är när ja är ensam som jag tänker på allting och hur trisst allt är. Han var bortrest helgen innan och sen jobbade jag helgen därpå...sen på kvällen så skulle han ut. Kanske var det vad som satte igång allting. Att han inte prioriterade mig först då. Att han inte kunde gjort nåt på dagen i stället och velat umgås med mig på kvällen. Jag kanske är EGO... vad det gäller barn så har vi pratat om det lite öppet så där, inget seriöst. Först sade vi att jag skulle ta ett sabbatsår från högskolan(jag är 35 när jag är klar) Sen säger han att det är bättre att vi väntar till skolan är klar... Det hela får mig att känna att det aldrig kommer bli några barn. Kanske är det också en orsak till bitterhet inför allt och alla andra. visst håller jag med honom om att det är bra att gå klart skolan men med tanke på min höga ålder. Men sen i bland känner jag att jag säkert skulle bli en urusel mamma också. (har en jättedålig mamma själv som inte bryr sig)


Jag antar att jag vill att det bara ska hända nya saker hela tiden annars mår jag inte bra. Att jag hela tiden måste ha uppmärksamhet för att må bra också. Kanske är det så att det behövs en hobby och förändring i vår relation. Visst är det så att det inte alltid är bra i vår relation även att jag älskar honom, men så är det väl för många. Jag ser bara långsiktiga mål som högskolan, (eventuellt barn) bra bostad, fortsatt relation med min sambo, körkort. Allting känns bara så avlägset. Tack för alla orden

Annons
Annons
Annons