Forum Depression och ångest


Borderline, eller?

Hej. För ett tag sedan snubblade jag av misstag in på en sida som handlade om Borderline. Jag läste symtomen och blev skärrad, allt stämde ju in på ett eller annat sätt! Jag har upplevt väldigt svåra saker i mitt liv, mått dåligt mycket osv. Så detta kom inte som en blixt från klar himmel att jag råkade må dåligt. Nu undrar jag Någon som varit med om liknande, att aldrig tänkt att det kanske är något fel men när man fått se det blivit rädd av att mycket stämmer in? Och hur ska jag gå till väga här näst, borde jag söka upp någon? Är väldigt psykolog/kurator-skygg.. Kanske låter luddigt, men vet inte hur jag ska formulera mig på bättre sätt.

Hej! Jag är i ungefär samma situation som du. Jag har länge grubblat över mitt beteende och vaför jag gör, tänker och säger som jag gör. och hoppats på ett svar eller orsak så att jan kunde gå vidare. Misstankar om dysleksi var först (vilket jag vädigt antagligen har) sen började jag läsa om andra "sjukdomar" och så upptäckte jag borderline och började läsa om det. Håller nu på att söka fakta och läsa om det för att få en bild och helhet av det. Jag har själv fått vädigt blandade kännslor av att det stämmer in en hel del saker. Glad för att änltigen kanske få svar på mina funderingar, men ändå rädd för att om det verkligen stämmer och är så. Det kan hända att man är rädd för att inse att man skulle kanske kunna vara "annorlunda" / inte helt normal... Jag själv väntar på att slippa på en kontoll där vi skall testa om jag har dyslexi och få diagnos som jag har bett om, men nu kommer jag även att nämna om mina borderline misstankar, men jag är rädd för att säga om det. Så, mitt råd till dej skulle vara att. Om du tycker att det stämmer in på dej och har misstankar så skulle jag kontrolera upp det och kontakat läkare och få ett svar. Kram


Dyslexi, jaså. Och jag har försökt få utredning om Dyskalkyli (motsatsen till dyslexi fast detta handlar om matematik/siffror osv). Sådär känner jag också. Men när min pojkvän påpekade med sänkt röst Mm, det där stämmer. Då blir man ju faktiskt lite.. fundersam! Jag går hos Juventas/Unga Vuxna nu på samtal, men jag vågar inte lägga fram det. Vet inte hur jag ska lägga fram det på ett bra sätt. Kram


ja jag har sama dilemma med min fru jag har fått reda på i egen regi att hon har den symtomen som borderline har jag är frustrerad och jag har trott att det hela tiden har varit något fel på mej..... hur har du klarat av detta...och vad ska du göra åt det....


Borderline ((BPS) symptom kan nog alla känna igen sig lite grand i.. Känner man att man kanske har BPS eller någon annan typ av störning ADHD t.e.x. det är svårt att avgöra vilket själv och ofta går dom hand i hand så att säga och är förvillande lika i symptom och beteende så kan man be sin läkare om en remiss för en utredning. Man ska inte vara rädd och skämmas alls för den saken tvärtom så är det lättare att leva ett någorlunda normalt liv och man får förklaringar på så många frågor och känslor som man har om man får en diagnos att utgå ifrån..framförallt kan omgivningen kanske få en bättre bild av att man reagerar som man gör i olika situationer. Man kan även få hjälp med medecinering och terapi av olika sort , saken är att man själv är beredd att jobba med det..man blir aldrig frisk men man kan lära sig att hantera sina svängar och sitt beteende bättre. att leva nära någon som är krävande..för det är man om man har det är kan vara ett rent helvete..allt är svart eller vitt inga mellangränser eller nyanser finns , nära anhöriga kan själva behöva stöd och hjälp och prata av sig..för det är jobbigt...så göran om du ser symptomen hos din fru försök att få henne att söka till en utredning..för det behövs i grunden och skulle vara till stor hjälp för dej med... Det behövs tålmod..väntetiderna är långa för sådant här..men man måste ju börja med att ta första steget själv och prata med sin läkare..Lycka till och hoppa att det går bra:)


Alla har saker i sin personlighet som kan passa in på personlighets störningar. I storsätt inom psykiatrin så använder dom sig av personlighets störningar ifall man inte vet vad som är fel på personen. Och i fall du är tjej så är humörsvängningar helt normalt. Du mår bra av att ha ett väldigt växlande humör.


:)Håller med dej där muskot...just det att alla kan känna igen sig i symptomen.Det är stor skillnad på att vara en humörs/känslomänniska som kanske skiftar snabbt i humör och stämning mot att ha BPS. Därför är det bra om man känner sig osäker och inte mår bra om man får det utrett. "En person som får den psykiatriska diagnosen borderline personlighetsstörning ska uppfylla minst fem av följande kriterier: Häftigt undvikande av verklig eller inbillad övergivenhet, extrem idealisering avlöst av total nedvärdering, identitetslöshet, impulsiva handlingar med självdestruktivt beteende som drog- eller sexmissbruk, självmordshot eller -försök, snabba känslomässiga svängningar, kronisk tomhetskänsla, inadekvata raseriutbrott, paranoida föreställningar eller allvarliga symtom på att stänga av verkligheten."


Psykologer och kuratorer är enbart en förkastlig yrkesgrupp som tagit sitt arbete helt av egoistiska skäl, d.v.s. slippa arbeta. Talar av egen erfarenhet eftersom jag arbetat inom psykiatrin. De vill helst sitta i kafferummet och gnaga på landstingets kaffebröd. Borderlineproblematiken är ju den diagnos som är lättas att ställa av de stafettläkare som nu åker runt och ser helst till sin egen plånbok i stället för att hjälpa patienter. Tacka vet jag den gamla stammens psykiatriker, de hade empati och såg till patientens bästa, då var de också omtyckta till skillnad från dagens stafettläkare med sin överläkardryghet som är definitivt inte till gagn för ett tillfrisknande. Möjligtvis att plånboken växer på patienternas bekostnad, men hur kommer de att känna sig själva när sanningen hinner ikapp dem?


ginger nu måste jag säga emot dej.. Du har INTE bra erfarenheter tydligen av psykiatri och gillar inte helt uppenbart psykologer ..och drar upp saker som INTE stämmer med verkligheten. Vad grundar du din ide om att borderline är den "lättaste" diagnosen att ställa? Framförallt varför spyr du galla över samtliga människor som jobbar inom psykiatrin att dom hellre sitter och gluffsar i sig bullar i fikarummet? Du verkar bitter och det har inte med frågor som människor på fullt allvar ställer i ett forum av det här slaget "Möjligtvis att plånboken växer på patienternas bekostnad, men hur kommer de att känna sig själva när sanningen hinner ikapp dem?" Misstänker man att en person eller att man själv har borderline eller någon annan typ av problematik så ska man givetvis söka den hjälpen..för i verkligheten ser det inte ut som det du beskriver .


Att sätta diagnosen BORDERLINE på sig själv bevisar för mig att man är en väldigt okunnig person......................... Fick själv diagnosen "stänk" av beorderline och adhd 2004 och det var ingen lätt sak att få veta... Förr så var det en diagnos som man såg väldigt allvarligt på, men med tiden och forskning har man kommit på att det är precis som vilken neuropsykologisk sjukdom och det går att medicinera.. Men man ska vara glad så länge man slipper få diagnosen.. Tack för ordet////////////// kossarosa

Annons
Annons
Annons