Forum Depression och ångest


Berätta för föräldrar eller ej?

Jag skulle behöva ha tips/råd från anhöriga till deprimerade. Var inlagd nästan en månad i sommar för svår depression och suicidtankar. Blev insatt på ytterligare mediciner och gjorde även 6 ECT behandlingar och blev bättre och skrevs ut. Jag påbörjade därefter en ny samtalskontakt som än idag fungerar riktigt bra. Däremot mådde jag sämre i oktober och lyckades ha av en artär i handleden och blev inlagd igen. Dock endast 2 nätter. Sedan var det bra tills december. Allt detta känner mina föräldrar till och de kom och de har varit och hälsat på mig både på sjukhus och när jag varit utskriven. Jag vet själv inte riktigt varför jag mår så dåligt som jag gör, men psykisk och fysisk mobbning under skolåldern etc. har spelat roll. Min mor vill gärna veta hur jag mår, men jag ser samtidigt att hon mår dåligt för att jag mår dåligt. Hon vill gärna hjälpa mig, men vet inte ens hur jag ska hjälpa mig själv. På något sätt vill jag skydda henne och hon tror därför att jag mår ganska bra just nu. Har varit inlagd vid två tillfällen år 2008, men detta vet mina föräldrar ingenting om. Jag är en tjej på 23½år och funderar om det är fel eller rätt av mig att inte berätta. Känns som om jag bara gör dem något ont av att berätta. Min mor skulle må dåligt av att veta, men samtidigt har hon sagt att hon vill att jag ska vara öppen mot henne även om det kan göra ont. Vill inte påverka mina föräldrars liv mer negativt än vad jag redan har gjort. Kan kanske även nämna att orsaken till min senaste inläggning var att jag stoppat i mig alldeles för många tabletter. Detta är drygt en månad sedan och blev då inlagd 2 dagar. Hur berättar man något sådant för sina föräldrar? Jag mår fortfarande dåligt, men det är ok för tillfället. Ska ev. få DBT och tror på detta. Tacksam för råd/tips från någon som befunnit sig i motsats situation mot mig. Tack på förhand!

det är svårt att bära en sådan sorg som du har.Du vill skydda dina föräldrar.Jag tror innerst inne att du skall vara så ärlig som möjligt.Självklart att föräldrar lider av att se dig må så dåligt.Samtidigt får du tänka framåt, när du i framtiden mår bättre så kan dina föräldrar lita på dig.Om du är helt ärlig så har de ett förtroende och kan slappna av.Jag inbillar mig att det är rätt väg att gå.Var sanningsenlig.Lycka till.


som mamma kan jag bara säga BERÄTTA du kan inte skydda din mamma ändå för hon märker att du mår dåligt även om du försöker dölja det o hon mår säkert ändå sämre av att gå o oroa sig o inget veta än om du berättar


Tack för era synpunkter. Jag bor inte i samma stad som mina föräldrar, så de ser nog inte att jag mår dåligt. Vi pratar dock i telefon med varandra flera gånger i veckan. Jag tror att ärlighet är bästa vägen att gå, men som sagt vill inte att mina föräldar, särskilt min mor, ska behöva må ännu sämre pga. mig än vad de redan gjort. Jag älskar mina föräldrar och vill dem inget ont. Är väl införstådd med vilka konsekvenser ett självmord kan få för min omgivning och även för min egen del. Detta fick mig att släppa tanken helt, men livet kändes för jobbigt att leva. Ansåg då att det var bättre att utsätta de som bryr sig om mig för en stor sak (sorg) än många små. Hoppas någon förstår vad jag menar. Har inga självmordstankar just nu, men funderar som sagt på hur jag ska göra mot mina föräldrar.


Som anhöring till deprimerad och som själv har hanterat ett dödsfall i släkten: berätta. Kanske inte minsta detalj, men genom att låtsas att du mår bra kommer du inte att bli frisk. Och du slipper leva bakom en fasad, du måste lära dig ta skuldkänslorna och inse att du inte kan styra över hur andra känner. Sanningen kan också vara ett sätt att ge dina föräldrar en möjlighet att acceptera sanningen. Om du skulle lyckas med ett självmordsförsök, hur tror du det skulle kännas för dem att inse att den enda kontakten mellan er var lögn. Den skuld de känner nu över att du mår dåligt är ingenting mot den ångest de kanske skulle leva med resten av sina liv. Om du tar ditt ansvar och berättar vet de också att du får professionell vård och de slipper pressen av att kontrollera hur du mår hela tiden.


Föräldrar mår alltid dåligt när ens barn inte mår bra, fast samtidigt vill vi ju väldigt gjärna veta. Förstår ditt dilemma, du vill inte göra någon annan illa. Men att inget veta är värre än vissheten, då kan man ju inget göra. Man kan heller inte förbereda sig på eventuella följder. Berätta du. Dina föräldrar är dina föräldrar så länge du lever. och för dom är du barn hela livet. Det kan inte beskrivas närmare men så är det. *Kramar om*


Hej,har du en bra relation med dina föräldara så låt dom delta i ditt mående ingen klara detta själv,å vem är inte bättre än föräldrarna om man ha ren bra relation,vilket säger inte att dom behöver vara med jämt.Jag har inte haft min till hjälp men jag önska att dom skulle brytt sig,Men du känner ju själv om du har den tilltron på dina närmaste.Jag hoppas det läser sig.Kram


Jag verkar vara den enda som säger att du inte ska berätta. Men det är för att jag själv sitter lite i den sitsen du befinner dig i. Min mamma mår dåligt av att höra hur jag mår. Det kan räcka att jag säger att jag är lite ledsen en dag så ringer hon dagen efter och säger att hon inte har kunnat sova för att hon bara legat och tänkt på mig. Så med det i bagaget säger jag så här: Det finns fler att anförtro sig åt. Inte bara ens föräldrar. Man väljer ju helt själv hur mycket man vill berätta för dem. Min mamma verkar gladare av att inte höra alla detaljer runt min sjukdom och min depression. Och jag mår inte bättre av att se henne må dåligt för den delen heller. Jag tror att det bästa är att bara berätta lite åt gången för sina föräldrar om man nu vill berätta något alls. För då blir smällarna mjukare för dem. Tänk mer än en gång. Men tänk även på hur du själv hade velat att ditt eventuella barn skulle hanterat situationen. (Sen är det ju klart väldigt beroende på vilken typ av föräldrar man har.) Lycka till. kram från chocolate


Som förälder vill jag veta om/när mina barn mår dåligt. Har varit riktigt tufft några gånger men då har jag fått söka hjälp ngn annan stans för att hantera situationen på ett bra sätt. Som barn är det jättejobbigt att låtsas för att skydda sina föräldrar. För mig har det inneburit att jag inte kunnat leva mitt eget liv - vet knappt vem jag är vid snart fyllda 60. Lycka till!


Föräldrar brukar vara ett tufft släkte, tänk på dig själv, mår du bättre av att berätta så berätta mår du bäst av att tiga, tig.


Jag berättar så lite jag kan för min familj. De mår bättre av inte veta, speciellt min oroliga mamma. De vet redan sedan du låg inne förut du behöver ej berätta om de andra gångerna. Men lite öppen kan du ju vara. Om de frågar kan du va öppen om saker i din vardag du tycker är jobbiga, kanske de känner lättnad om de kan hjälpa dej med ngt sådan-om det behövs.


Tack för alla svar. Kan informera att jag nu har berättat hur det verkligen är för mina föräldrar. Var mest orolig för hur min mor skulle hantera att få kännedom om överdosen, men det gick ganska bra. Precis som jag trodde ville hon veta när jag mådde dåligt. Det går kanske inte att skydda sina föräldrar och sin omgivning för alltid. Av någon anledning hade mina föräldrar redan listat ut att jag mår ganska dåligt nu. Förstår inte hur, men antar att föräldrar är en egen kategori och som barn ska man kanske inte begripa allt. Min mor fick mig att inse att även om det gör ont att känna till sanningen är det ändå bättre än ovissheten. Vi har även kommit fram till att jag förmodligen inte berättade att jag blev mobbad under skoltiden för min familj eftersom jag kände en sorts skuld. Har på sistonde fått en tanke om att jag då liksom nu vill skydda dem från sanningen, då de inte gjort något fel för att få ett barn som blir mobbat av olika anledningar eller som mår dåligt och har en depression. Jag vet att det är fel att tänka så, men känns som om det var något fel med mig som de kanske skulle skämmas för. Svårt att förklara, men har i varje fall berättat och det känns faktiskt ganska bra. Även om min mor tenderar att bli lite jobbig och överbeskyddande och ringer lite för ofta, men antar att det beror på att hon bryr sig och tycker om mig. Aja, det var allt för nu. Ha en trevlig kväll... /Tina

Annons
Annons
Annons