Forum Depression och ångest


Att inte våga söka hjälp (långt inlägg)

Jag vet inte riktigt ens varför jag faktiskt gjorde detta. Plockade fram Netdoktor, registrerade mig, öppnade ett forumsinlägg. Men nu gör det jag det. Jag håller på att krackelera. Jag måste verkligen ha ett anonymt forum där jag kan bolla med andra. Jag är livrädd för att min omgivning ska få reda på hur jag egentligen mår. Jag vill inte att de ska vara oroliga eller tycka att jag är besvärande. Jag vet inte var jag ska börja. Vet inte ens om det finns människor som är aktiva på det här forumet, som orkar läsa mitt svammel. Jag känner mig patetisk som tar till så drastiska åtgärder som att skriva ett inlägg på ett internetforum. Väldigt kort bakgrundshistoria: ett trauma i tidiga tonåren utlöste en sorg som jag inte klarade av att hantera. Sorgen blev liksom som ett infekterat sår, och jag har problem med mig själv ända sedan dess, jag sörjde aldrig klart misstänker jag. Utmärkande har varit att dra mig undan från människor, ha problem och behöva stora ansträngningar för att uppföra mig "piggt och glatt och normalt" bland folk. Jag har skurit mig sedan 11-årsåldern, är idag 24, mina armar är förstörda. Jag kommer aldrig mer att kunna ha kortärmat. Jag vägrade i tonåren att gå till BUP, jag var rädd, jag vågade inte "ta på" smärtan. Vilket ledde till mer skärande, djupare skärande, jag blev promiskuös, drack mycket alkohol. Jag var samtidigt en "duktig flicka" som såg till att få höga betyg i skolan. Jag gjorde ett försök 2007 att gå till psykiatrin, då jag hade en av mina absolut värsta depressioner någonsin. Jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag litade inte på mig själv. Jag kände att jag tappade kontrollen. Jag ville ju inte dö egentligen, men något hade "tagit över". Tyvärr fegade jag ur även denna gång, vågade inte prata på samtalen, det gjorde för ont. Jag provade några månader med SSRI men det är allt. Minns inte ens om det hjälpte, jag levde ett så kaotiskt liv med flera dygn långa fester i okända städer samtidigt som jag bara ville dö. Nu känner jag att jag börjar må riktigt dåligt igen. Jag har vant mig att alltid vara en "tung"person, men nu börjar det bli ohanterbart, jag kan inte tänka, koncentrera mig, jag kan inte ens titta på ett avsnitt en komediserie på teve, jag tappar fokus. Jag börjar gråta, lägger mig i sängen och stirrar i väggen. Skär ett par snitt för att "kicka igång" mig själv, för att påminna mig själv om att det någonstans finns känslor i mig. Jag går en utbildning som jag har kämpat för att komma in på, och jag kan inte glädjas åt den, jag bara Är, jag lever inte. Jag vill inte sabba mina chanser, jag vill kämpa. Jag vill bara må bra. Jag blir förtvivlad av att inte veta vad det är för fel på mig, varför jag inte bara kan göra, och bara vara, som alla andra normala människor. Hur vågar man öppna sig? Hur har ni gjort? Hur står ni ut med att prata på samtalen utan att det känns som att skinnflår sig själv?

Trots dina tidigare erfarenhet tycker jag du skall söka hjälp hos psykiatrin igen. Sedan dina stora frågor...jadu...har exakt samma problem som dig, så många samtal har jag som bäst svarat på ja och nej frågor. Jag hade turen att få en väldigt duktig och tålmodig psykolog som lät det ta tid, i mitt fall ca 6 månader innan jag började tala hela meningar så det är ingenting som är ovanligt för dem. Henne har jag inte kvar nu men har gått i terapi 2,5 år och vissa samtal är tysta och andra bättre...än idag har jag svårt att prata om allvarliga ämnen men det är så...vi som inte "kan" öppna oss" har det kämpigare att få fram det vi vill ha sagt men det är bara att fortsätta, försöka för det blir lättare och lättare med tiden. Du skall absolut inte behöva må så dålig när det finns hjälp att få så våga söka hjälp och våga prata om att du har just svårt att öppna dig och be dem om tålamod. Det är inte lätt...men psykiatrin kan vara ett bra stöd..jag själv skulle inte leva idag utan hjälpen jag fått så återigen...våga våga våga sök!

Annons
Annons
Annons