Forum Depression och ångest


Är det vanligt...

...att inte vilja prata om sina problem? Var en gång hos en läkarmottagning och fick remiss till en pskykiatriker, men ringde nästan direkt och avbokade. Det känns alldeles för jobbigt och jag skäms över tanken att tala om de problem jag har. Känslor av skam och ångest kommer över mig. Jag har försökt flera gånger ta tag i problem på egen hand, men det känns som att det finns krafter jag inte är kapabel att ta hand om på egen hand. Är det vanligt att känna så här? Jag är rädd för att bli bortviftad på psykiatrin. Att mina problem är självförvållade samtidigt som det finns andra i kön med värre problem som jag står i vägen för. Kan man lita på psykiatrin?

det är ofta svårt första tiden när man inte är van att prata om sina problem. kan man lita på psykiatrin? well.. tror inte det finns något bra svar där. men frågan kanske borde vara: kan man lita på MÄNNISKORNA inom psykiatrin? inte heller där finns det ett generellt svar. det bästa jag kan rekommendera är att ta chansen och se vad det är för psykolog du har blivit tilldelad. det finns oftast möjligheten att byta om ni inte skulle vara rätt för varandra. själv har jag bytt fyra gånger innan jag till slut hittade den rätta terapeuten för mig. lycka till!!


Det bästa är att kunna prata om sina problem,det måste jag göra ,få ur mig det annars skulle jag bli ännu tokigare,så det tycker jag att du ska ta tag i.Lycka till


Jag tänkte precis som dig. Avfärdade alla remisser, tips och råd i två år tills det inte gick längre. När jag väl tog modet fick jag en läkare på vårdcentralen som bara suckade och skrev ut medicin,samtalsbehandling nämde han inte ens. Struntande i allt, det gick två år igen tills jag tänkte nu eller aldrig och gick till läkaren. Denna gång hade jag tur! Underbar på vårdcentralen, remiss till psykiatrin och min psykolog hade sådant tålamod med mig. Första två-tre gångerna fick jag antingen inte fram något alls eller så pratade jag osammanhängade och nervöst så hon ingen förstod. Det jag vill säga är att du skall våga söka hjälp! Det är jobbigt och känns bara som ett ytterligare "måste" här i livet men sanningen är att många har blivit hjälpta. Skäms inte över dina problem, de är fullt verkligen för dig och skall tas på allvar! Sök hjälp, det finns att få! Lycka till och varma kramar


*Kramar om*


du ska inte skämmas för att prata om dina bekymmer på psykiatrin, dem e vana med alla slags problem som patienter kommer med, dessutom har dem tystnadsplikt så inget läcker ut,, ta du kontakt igen, o gå dit, det e jobbigt o prata, men ju fler ggr man går dit så känns det bättre, ngn man kan ventilera med om sina problem,, kram /TC


Ja, jag känner som du. Har tackat nej till samtal flera gånger. Men tror att det är ganska ovanligt att inte vilja, många här på nd uppskattar ju samtal väldigt mycket har jag förstått. Så mycket att jag undrar om jag ändå borde tagit chansen. Kanske beror det lite på hur man är som person? Själv är jg ovan att prata om mig själv o privata saker, men psykologer o teraputer är ju proffs, o säkert vana vid folk som känner motvilja o förvirring att tala om sig själva. kram sofia


jag hoppas du får prata me dnån vettig, men jag själv hade ett helvete med psykiatrin, litar inte ett dugg på dom, allt skrivs ner o ligger en i fatet senare men, hoppas du har bättre tur än jag. För jag vet att OM försäkringsbolagen får reda på att du har pratat med psykiatrin så får du inte ta livförsäkring o dyligt.. Allt ligger en i fatet om man behöver hjälp. Så jag litar inte ett dugg på dom.. ujuj.. faaarligt.. Nu har jag fullt upp med att bevisa att jag är "frisk" suck.. kraaaam o lycka till.


När jag träffade min psykolog för första gången hade jag panik ute i väntrummet.. vad ska jag säga, kommer det låta konstigt, kommer hon tycka att det inte är så farligt å så vidare.. men det gick bra, nu har jag gått hos henne i 5 år och jag får mycket stöd och råd därifrån.. Så gå dit du, du kan ju bara känna dej för lite... Det där med skammen, bryta benet eller må dåligt i själen, vad spelar det för roll? Många kramizar..


De flesta psykologer är väldigt proffsiga o där kan du lämna ut dej utan att vara rädd bli nonchalerat bemött osv. Ja känner ej själv igen det där o ha svårt berätta, men du är säkert mer privat än jag helt enkelt. Hoppas du söker, tror du behöver, efter tag vänjer man sej o psykologen kan hjälpa dej om du berättar hur det känns Kram

Annons
Annons
Annons