Forum Depression och ångest


Anhörig behöver råd?

Hej! jag funderar en sak hur jag ska göra för att hjälpa min sambo till rätt hjälp om jag nu har fått höra flera som säger att min sambo har likheter med borderline symptom. Visst, jag tar allt med en nypa salt men hur möter man honom så att man inte skrämmer bort honom mera. Han tror att alla vill honom illa o han förstår o ser inte saker o ting som jag eller oss som är friskt tänkta. Han flyr ifrån problemen o nu är vi "vänner" pga att han vet inte hur man löser problem. Så nu lever han som inget har hänt men ändå bor jag kvar som sambo. Ni ska veta, jag älskar honom mer än någonsin. Jag har alltid velat honom väl o vi har aldrig riktigt haft STORA problem. Men det är han som inte vet hur man löser o jag kan inte lösa hans problem om han inte vet hur man gör. *djupt andetag* ..detta är jätte svårt... Nu sitter jag som en duktig hund o inväntar tecken av något slag. Jag skrev ett mail med dikt till honom, eftersom jag anser att det är viktigt att visa att jag älskar honom. Ska jag bara vänta o hoppas? Vad ska jag göra? Skulle jag ha veta detta tidigare gällande borderline, då skulle jag kanske varit smart nog att hans första psykolog besök kunde ha blivit bättre. MEn han tyckte att det var skönt... varför är han så rädd! Jag vill honom inge illa.. Hjälp mig, jag är så nära att gräva min egna grav när han drar ner mig i detta som jag ser kan lösas på så mkt enkelt. Ps. han är borta mån-fre pga yrket. Så det är bara helgerna vi har. Det gör inte saken bättre när problem uppstår plus att han bor inte i vår bostad nu heller. För han flyr ifrån det.

Tack så mycket, Fröken D! Om det är två stycken som samtycker att min s.k. sambo har denna symptom inkl. att min far ser likheter av det han hört. Min fråga nu, hur når jag honom så han inte ser allt negativit igen. Eftersom han tror bara massa ont om sig, hans självbild är så fel. När man berömer honom blir han ju t o m chockad o förvånad. Känns som han aldrig fått det men han har, dock uppfattar han det inte. Absolut tar jag allt med en nypa salt men det känns ju självklart när man äntligen får svar på tal... när man läser fr andra som är drabbade med bordeline hur de reagerar, hur de tänker o hur de beteer sig. Fann även en artikel som stämmer in också på honom... Absolut, jag kan inte ställa den diagnosen men så länge han drar sig bort ifrån hemmet o mig, så kan jag inte nå honom. Jag ska kontakta psykiatrin i min kommun, för att få direkt stöd. Eftersom vad jag har uppfattat detta så tar det lång tid o många av de vänner jag har nu fått reda på att de har levt med en som har borderline. Så har det varit knappt 1mån o i ett annat fall så länge att hon med borderline drog ner sin dåvarande pojkvän i graven. Så nu har han massa psykologiska ärr plus äter medicin. Jag vill bara se om det finns några alt. saker som JAG kan göra... Eller ska jag bara fördriva tid tills han har återhämtat sig. OCH SEN... ta ett steg i taget o uppmuntra på ett pedagogiskt sätt att vi kan ju gå i par-terapi o sen kan jag ta några privata ord med terapeuten. Där jag nämner att jag tror min "sambo" har borderline. Jag kan va ärlig, jag har länge velat dra för att det är mycket som inte är bra som jag aldrig får en förklaring varför det är som det är. Istället så vänds det mot mig så att jag är den som ställer för många krav. Som då är bara normala... Vi har ju inget fungerande sexliv o han tror det är ngt fel på honom om jag inte vill hålla hand. Han en gång sade att allt han gör är fel... men herregud, det är det inte alls.. mycket han gör är ju bra. Men han fö


När jag träffade honom så var han överviktig o hetsåt mkt, plus att han led av deprission för det vågade han erkänna längre fram. Ingen har velat vara ärliga mot honom om man säger så... När jag vänder på saker så att han ser helheten så blir han alltid lika förvånad o sen efter ett tag så inser han att jag hade rätt. Sen vågar han aldrig säga ärligt hur det är, för han vågar inte ta konsekvenserna. Jag tror nu allt eftersom att han är en jätte rädd kille o jag vet att han vill alla väl men det blir på konstiga sätt. Nu är vi vänner o han har dock inte sagt på vilket sätt o han har inte heller för den delen sagt hur vi ska bo. Nu kommer jag inte vara hemma när han kommer hem fr yrket eftersom jag har moraliskt stöd hos en väninna. Plus vi tar en runda på stan. Men jag kommer ha en lapp skriven till honom... Eftersom jag vill att han ska veta att han är mitt allt o jag vill o alltid velat hjälpa honom. Tror man på en relation så ska man kämpa. Men jag tackar för dina ord... Jag är tacksam över alla som ändå finns runt omkring mig men jag har aldrig i hela mitt liv varit inne i en sån här situation. Så ja - jag känner mig hjälplös o maktlös. Sen förstår jag inte varför han tar all hans rädsla o sårbarhet emot mig så jag blir till ett monster. Varför? Tack så mycket för dina ord!

Annons
Annons
Annons