Forum Depression och ångest


allt och inget..

jag känner mig såå... borta. datorn är här framför mig men känns som om jag har svårt att fokussera ögonen på den för jag är så inne i min kropp, har sån stark ångest och tänker så mycket så min hjärna inte riktigt kan blicka utåt, det är fruktansvärt ansträngande för mig att snacka med människor och se dom framför mig, förstå att där är dom och dom pratar med mig. det är omöjligt att hänga med i fotbolls matcherna och träningarna, jag vet inte va jag är när jag är på planen. jag har tappat min egen kontroll heltohållet. hjälp mig! så här vill jag inte ha det.. finns det någon som kan förstå vad jag menar? min psykolog är värdelös.. efter flera års terapi hos olika psykologer och massor med mediciner är jag kvar på samma nivå, på botten och fortfarande djupt deprimerad.. jag orkar inte vara fast i denna bubblan längre. tar nog självmord snart, har kämpat i flera år nu, varje dag, alla dagar detsamma, varför fortsätter jag andas för... åh, jag SKA GÖRA DET. jag ska dö. måste finna modigheten först :(

Jag förstår precis vad du menar. Det far runt massa med tankar i huvudet om hur det kunde bli så här, hur man kan må sååå dåligt och om det kan finnas någon väg ur det här fruktansvärda tillståndet. Man får huvudvärk av att bara försöka göra något annat än ett slåss med sin egna tankar. Att hålla igång ett samtal med någon annan är näst intill omöjligt. Nuförtiden känner jag ofta precis så här och vill helst bara försvinna. Men jag kommer ihåg den avlägsna tid då det inte var så här. Finns det en chans på miljonen att jag kan komma tillbaka till det så är det värt allt kämpande, även om det tar flera år. Att kunna prata och ha kul med vänner, tycka att maten faktiskt smakar gott och att se fram emot att det ska bli fredag. Om jag någon gång igen skulle känna det här skulle det vara värt det. Då skulle det tveklöst vara värt det. Även om det ofta, väldigt ofta, ser helt hopplöst ut. Alla fakta pekar på att det är fullt möjligt att komma ur en depression. Detta lilla hopp och längtan brukar jag tvinga mig själv att komma ihåg, när det känns som värst. Det finns alltid hopp!


åh, NU fick jag hopp. tack vare dig! tusentack för ditt svar. det betyder mer än du kan ana.

Annons
Annons
Annons