Forum Depression och ångest


16 år och trött på livet.

Tjena. Jag är en kille som är 16 år gammal och det känns som om hela mitt liv har varit ett helvete. När jag var liten använde min syster droger vilket ledde till oerhört mkt bråk hemma. Det höll på så av och till tills när familjen flyttade till en annan stad när jag gick i femman. Det var bra, eftersom jag mådde kass när jag var liten hade jag inte så många vänner och jag fick nu nya vänner i byn vi hade flyttat till. De började dock hålla på med nazism och rasism, vilket jag höll mig utanför tills mina föräldrar typ skiljde sig efter att pappa varit otrogen. Helt plötsligt stod jag där, tretton år gammal hade precis börjat på högstadiet och med de vännerna ledde det till saker som inte alltid var direkt trevliga. De kommande två åren bestod i princip bara av våld och ångest, jag spelade även i ett vit makt band. Sommarlovet mot nian träffade jag en tjej, och hon blev kär i mig som människa men inte i mina åsikter. En dag sa hon bara att jag fick välja mellan att leva som jag gjorde eller henne. Jag valde henne. Jag hoppade typ av allt, och bytte skola och började nian. Det tog slut mellan mig och den tjejen, men vi har fortfarande bra kontakt än idag. Men den nya skolan var det fortfarande mkt hot och våld riktat mot mig eftersom jag bara lagt ner det och de gick även på min mamma som jobbade som lärare på den skolan. Och en dag tänkte jag bara fuck it, jag gör ngt av mitt liv och pluggar gymnasiet i en annan stad. Efter tre års helvete fyllt av depressioner och ångest slutade jag högstadiet med 280 poäng som jag hade pluggat upp. Och jag började se frammåt, men problemet var att ajg inte kom in i den staden jag ville komma in från början utan fick börja i en annan. Nu har jag gått på den skolan i snart tre månader och visst jag har kompisar jag är med i skolan och som jag är med på stan efter skolan typ men det är också allt. Jag har sjukt mkt ångest och oro över att jag inte ska få kompisar. Sen bråkar mina föräldrar konstant, syrran har voltat med bilen och skadat nacken, en vän till mig har dött så dessa tre månaderna har verkligen varit tuffa. Och nu känns det som om jag står ensam kvar, familjen har jag inget stöd från förutom min bror som är den enda som egentligen har haft tid med mig under min uppväxt, mamma bara förtränger mina problem och pappa har jag ingen kontakt med och syrran vill jag inte prata med mina problem om eftersom jag inte vill att hon ska må sämre än vad hon gör. Jag har i princip inga polare, min flickvän sen i somras har lämnat mig och helt ärligt livet suger. Jag är så jävla arg hela tiden att jag inte sköter studierna, jag har för mkt ångest för att orka plugga och det i sin tur ger mig mer och mer ångest. aja, ville bara skriva av mig lite.

Hej du...vad du har haft det tufft, lille vän....inte konstigt att du mår botten. Har du kontatk med någon vettig männiksa inom vården, spykolog eller något? Jag tror du skulle må bra av det...jag känner igen det där med att ha ångest över en uppgift man måste göra, som du medläxorna...pga ångest palalr man inte göra det, vilket ger mer ångest...blä...jag hade också svårt attkoncentrera migi skolan när jag mådde kass, och pratad einte heller med någon...jag kan bara tipsa om övningar i mindfulness, låter flummigt men liknar idrottens positiva målbildstänk.....jag brukar tispa om en cd bok av Anna Kåver och Åsa Nilsonne, som hjälp mig mycket..."Att leva ett liv inte vinna ett krig" och "Vem styr i ditt liv". Där får du lära dig att sortera ut alla känslor och hantera dem en och en, typ, ilksan, sorgen besvikelsen etc....finns på akademibokhandeln, dubbelcd för typ 398 kr tror jag..och så bra att du hittat hit! Du är inte ensam...kram till dig


Menar inte att du är lliten för att jag skrev "lille", mer att jag kände mig mammig, och skulel viljaj krama om dig litet sådär tryggt och varmt och..mammiggt...


Tack för ditt svar, jag har haft kontakt med psykologer bland annat genom exit. Just nu orkar jag inte ha det eftersom det är för jobbigt. JAg är bara trött just nu, trött på att inget funkar :(. Jag har alltid varit stark och kunnat se frammåt, men i dagsläget orkar jag inte göra det. Tänkte säga en sak till, de värderingar kring rasism och liknande som jag hade innan har jag definitivt inte kvar, tänkte bara tllföra det till diskutionen.


Gick upp till gymnasiet innan jag fick vänner. Höll mig utanför jag med. Flyttade till en annan stad för gymnasiet och det var det bästa jag kunde gjort. Hade dock kvar ångesten över läxor och annat som tillhörde skolans värld. Men när jag låt kompisarna i skolan bli mina vänner lättade det. Låter som om du gör samma sak. Låt det ta sin tid med vännerna. Så länge du har ögonen öppna så kommer du nog se att det finns vänner i din närhet. Du säger att du har kompisar du umgås med i skolan och efter skolan. Jättebra. Låt dem komma närmare dig.


jo jag tror säkert saker ordnar sig om jag ger det mer tid.. Mest det att jag känner mig så jävla sviken av allt och alla. Jag känner mig så jävla pissed off på allt, och innan jag började gymnasiet så hade jag ändå ngn form av tro på att saker blir bätre, men givetvis hamnade jag i den sämsta klassen istället för i den andra staden där jag har kompisar... Jag mår verkligen skit nu och har mer eller mindre gett upp hoppet om att ngnsin bli glad, antar att gud inte vill att jag ska vara lycklig eller ngt.


Vet inte exakt vad du tänker på när du skriver "trött på livet", men om det är något av det drastiska slaget så hoppas jag du är stark nog att få ordning på livet på annat sätt. Jag VET. Och är dessutom 20 år äldre än du. Mycket kommer hända dig som du inte har en aning om nu. Att ha livet framför sig låter som en klyscha när man är ung, men när man blir äldre inser man att man faktiskt hade det. Lev väl och var rädd om dig! Kramar från sofia


Du har haft en tuff uppväxt men samtidigt när jag läser tycker jag du verkligen har försökt göra något åt din situation. Du har bytt skola, tagit dej från destruktiva kompisar osv. Det visar på en styrka. Kolla om det finns någon skolhälsovård där du går nu. Kanske kan du få hjälp där. Det kan vara bra med en samtalskontakt. Kram och lycka till!


Hej. Skolhälsovården vill jag helst inte gå till, eftersom jag är rädd för att mina kompisar i skolan ska märka det och tro att jag är typ galen eller ngt. Jag har försökt få tid på BUP flera gånger men har alltid fått vänta typ fem månader och sen skitit i det eftersom vårdgarantin inte verkar funka som den ska. Just nu känner jag mig så jävla sne på världen i allmänhet, en konstig blandning mellan ilska, sorg och frustration. Jag är riktigt jävla pissed off på allt, och har varit på gränsen till självmord flera gånger. Pallar helt enkelt inte mer.


Du är stärl. Du har kommit dig bort från de dårliga vännerna. Det är så lätt om man mår dårlig och man är med ien gäng att man inte står för grupptrycket och man kommer borti mycket dårliga saker. en av mina flickar var med i en gäng. Mobbning, grupptryck, attityd . jag är glad och stolt över att hon har klarat av och välje bort en hel del av dom. Men vägen tillbaks är lång. Ser också att du har fått goda råd av barfota här med mindfulness. jag skall på kurs nå den 21 var föreläsaren skall prata om mindfullness. Jag tror på den metoden. När man har ångesten är det så mycke tanker om framtiden och allt man är rädd för att inte skall ordna sig. På företagshälsovården har dom också frågat om jag vill gå till en beteende vetare. En stor styrke kram till dig.


Jag tycker du ska söka till BUP igen och verkligen ta tiden där när det är dags... även om det dröjer innan du får börja där. Du har gått igenom mycket och det ÄR jobbigt att tala om sånt man upplevt som man mår dåligt av. Men du har kanske även märkt att det blir ju tyvärr inte bättre av sig själv... eller hur?! Du har kämpat på bra, fått en del vänner som du kan umgås med, men du upplever ilska och frustration... du behöver hjälp med de känslorna av någon professionell. Så kanske... kanske kan du ha uthålligheten att verkligen ta tag i det jobbiga nu... så du kan bearbeta det och gå vidare in i vuxenlivet sedan, med stöd från en bra samtalspartner, så du kan få må bättre. Lycka till!


Heh! Du har då värkligen hafte det tufft!! Du är ung, men ändå så mogen att inse att det inte stor rätt till!! Kontakta kuratorn i skolan, för att varje skola har en. Jag tror inte att kompisarna lägger så mycke märke till vart du ska gå, de följer dig inte till toaletten eller?? De är du som är viktig, och inte kompisarna!! Vad gäller din mama, ge henne en changs att veta hur du känner dig, jag tror att du behöver hennes omtanke och kärlek, visa att du också finns! Tyvär har vi föräldrar förmågan när problemen trycker, att ta hand om dom som har hälsoproblem, och förbise de som ser ut att vara friska, och glömma att de också behöver kärlek och omtanke. Detta betyder inte att vi älskar dem lika mycket! Jag har tre barn, och när de var små var min yngre mycket sjuklig, vi tog hand om henne hela tide, var mycket på terapier med henne, och en dag så sa mitt äldre barn att jag bara älskar henne, jag är hela tiden med henne, och detta värkte i mitt hjärta, för att jag älskade henne lika mycket, men hon var frisk, och tog inte lika mycket av min tid. Försök inte skona din mama, för jag är säker att hon skulle vilja hjälpa dig!! Vad gäller skolan och att du inte kom in där, se de som en ny changs att börja från början, att få nya kompisar och ett fint liv. Du värkar vara en jättefin kille, du kommer nog att få många kompisar i livet, och till slut kärlek för livet, du är ung, man kysser många grodor innan man hittar prinsessan!! Ta inte andras otur för din egen, för du har haft tur och styrka, du har dragit dig ur de dåliga, du har klarat högstadiet, du kan ju söka till den andra skolan nästa sommar, kanske du blir mottagen då! Hitta någon sport att syssla med, då känner man sig mycket bättre!! Kram och hälsning, och upp med huvet!! Du har mycket att vara stolt över, främst dig själv!!


tjena! Ska försöka känna mig stark nog att gå till kuratorn imorgon och boka tid, och får se vad det leder till. Förhoppningsvis ngt bra iaf.


Det är aldrig för sent att börja leva. Du kanske tycker att allt ser dystert ut nu men kämpa ut det, en depression tar lång tid att komma sig ur, sen kan du känna att du lyckas. Det är värt det, jag lovar. Gör saker du gillar, sporta (det hjälper faktiskt jävligt mycket och du får utlopp för all ilska du har inom dig). Kom ihåg att det går över, men du måste jobba med dig själv, för endast du kan komma med en lösning. Du kommer komma vidare i ditt liv, så ge inte upp. Hold on strong, vi är många här som bryr sig.


Jo jag vem, men jag har inte orken kvar att kämpa för ett bättre liv längre.

Annons
Annons
Annons