Forum Bipolär sjukdom


Vad lider jag av? Bipolär, borderline, dissociativ identitetsstörning eller depressionsproblematik?

Hej!
Mitt namn är hemligt och jag är 25 år gammal. De 3-4 senaste åren har jag haft en tuff tid(djupdepression med psykotiska inslag). Innan dess mådde jag fasligt bra i 5 år(dock hade jag någon downer mitt i den perioden men inget långrvarigt ett halvår kanske lite sämre). Och innan dem fem åren mådde jag väldigt dåligt.(djup depression).
Allt började med att när jag var 12 år fick jag en vision som förändrade hela mitt liv. Allt gick från färger till svartvitt och snedvridet på en dag, det var traumatiskt och jag blev fast i en ljudlös bubbla och gick ner i en förtvivlan och hopplöshet som urartade sig i anorexi. När detta blev upptäckt av mina föräldrar ett år efter visionen/hallucinationen? och att depressionen hade börjat så blev det ett krig hemma och jag upplevde det traumatiskt att de steg in i mitt liv igen(de har alltid varit frånvarande annars blev överaskad att de fanns samt att de plötsligt var hårdhänta och elaka mot mig?). Jag förstår i efterhand att de greps i panik för att jag var nära på att dö, men jag var för deprimerad för att inse att de gjorde allt det där för att hindra mig att lätta så mycket att jag skulle flyga ur kroppen(dö).
Oavsett. Efter några år hade jag blivit mer stabil även om traumat i hemmet fortfarande skadade. Jag hade gått upp i vikt men hade fortfarande lite tvångstankar med maten men var trött på att bli sjukförklarad. Jag började få lite kompisar igen även om jag fortfarande var deprimerad. Men så nr jag fyllde 16 fick jag plötsligt en ny vision.
Denna vision var av ljus, att ljuset sken på mig och det kändes som att jag lyftes ur alla traumatiska minnen och jag blev plötsligt väldigt social, livsglad, hade världens bästa tro på mig själv, inget negativt kunde nå mig etc. när jag började gymnasiet blev jag kompis med alla(även om jag varit blyg förr) och jag hade också börjat få svårt att sova, koncentrera mig när man skulle sitta still och vara tyst, jag var otålig och ville göra något roligare hela tiden. Förr hade jag alltid fårr vg och mvg i ämnen nu hamnade jag på g och detta stressade mig men jag mådde väldigt bra. 
Jag fick dock då och då, trots att min mentala och fysiska hälsa var väldigt bra skick huvudvärk kanske en gång per halvår. Men då höll det i sig kanske 2 timmar och jag kunde vila bort den. Jag kunde i bland när jag stannade upp känna att djupet och mörkret gjorde en hälsning men som jag inte gick in i, jag klarade mig undan och fortsatte må superbra och ha det fint.
Men sedan ungefär 5 år senare( 21, 5år) så fick jag en ny vision. Jag satt i ett rum som jag hyrde i Oslo då jag jobbat i Norge ett år och då såg jag, när jag satt på sängen och såg ut genom fönstret, ett svart moln sprida sig över himlen. Inte för att det var där på riktigt men jag förstod att det här växande stora molnet på himlen var ett tecken. Jag fick panik, flyttade hem till sverige, hem till mina föräldrar igen, stängde in mig, målade, försökte köra på som vanligt men jag visste vad som var på väg..
Och jag reste och försökte fly undan men jag kunde inte undgå det. ca ett år efter visionen så befann jag mig i VÄxjö, jag hade hoppat på ett program jag inte ens visste vad det var, bara för att fly den kommande depressionen(som att det skulle hjälpa). klarade inte studierna och det var då de riktiga huvudvärksattackerna och panikångest attackerna kom. Kunde ligga isolerad i fem dagar på mitt rum och ligga i panikångest, huvudvärk och kräktes och hade diarre. Och när jag återhämtat mig försökte jag köra på som jag gjort tidigare men bestraffades direkt av samma femdagars helvete..
Till slut, efter försök att hålla upp mig själv, så gav jag upp. jag flyttade hem till mina föräldrar och låg i över ett halvår på mitt rum, med paranoia, social fobi, var rädd att träffa på mina vänner för hur pinsamt det skulle bli när de skulle se mig nu, för att de inte skulle känna igen mig och för att de skulle bli obehagligt, just för att jag inte kunde vara den där personen som jag hade varit när jag lärt känna dem. Hade dåligt samvete, kände att jag vaknade upp med sorg att jag inte hade dött ännu. Upplevde världen  snedvriden och helvetisk. som att folk kunne penetrera in i mig, läsa mina tankar och få mig att göra som dem ville. Fick känslan av att jag var äcklig, hopplös, inte hade några talanger längre, etc. etc.
Efter detta halvår så pratade jag tillslut med min far och sa att: "jag orkar inte de här självmordstankarna längre, jag måste prata med någon". Och då ska jag understryka att jag aldrig försökt ta självmord eller skadat mig själv(försökte skära mig i tretton års åldern men gillade det inte , var inte min grejj). Jag har aldrig druckit särskilt mycket alkohol, de ända beroenden jag haft var koffein och nikotin(snus).  Jag som aldrig har haft eller velat ha kontakt med sjukvården(för att jag tror mer på naturmedicin och holistiskt synsätt + att jag upplevt mig ha blivit misstolkad förr då jag varit deprimerad i ett år innan jag blev sjuk i anorexi och att ingen hade lagt märke till det, det hade varit ett trauma och ett svek- kände mig missförstådd då(i trettonårs åldern alltså))
Okej. Jag fick gå till en psykolog och hon undrade om jag hade varit manisk under perioden jag mådde bra.  Men jag fattade inte vad hon menade och då sa hon "besatt?" då ryggade jag tillbaka och för jag uppfattade att det hon sa var något ondskefullt. Så vi droppade det. Nu sedan ett år tillbaka bor jag på ny ort av ren självbevarelse drift. Jag har börjat bli lite mer "stabil" men känner inte igen mig själv.
Jag är fortfarande förvirrad över allt som har hänt och  har inget intresse av att leva, samtidigt som jag inte är född med genen att kunna ta självmord. Har fortfarande hälsoproblem och depression och kan ibland när jag är riktigt stressad över allt som har hänt höra röster, för nån månad sedan hörde jag ett kvinnoskrik när jag vaknade etc. jag känner mig frisk men sjuk. Och jag vet inte vad som har hänt i det förgångna.
Det känns som den där personen jag var i 5 år, det känns som att det inte ens var en del av mitt liv, var det verkligen jag? var den en annan person i mig. Och vem fan är jag nu? känner inte igen mig själv, vet inte ens om jag vill vara den här personen. Min syster har sagt att on tycker att jag är som två olika personer och min pappa, under tiden jag mådde bra sa hela tiden att nu är du så där överspelt/uppvarvad igen....har nu inte alls nån styrka som jag hade då, fysiskt eller psykologiskt. Då(under de fem åren) gjorde jag exakt vad jag ville, trodde också att allt jag ville kunde gå i uppfyllelse och det gjorde det också, och så helt plötsligt kom visionen igen och dränkte mig ner i ett kaosartat virrvarr av skrik och demoner och skuldkänslor, depression, handikappsförlamadhet etc. etc. Är så trött på att jag blev sjuk igen...
Sjuk? Har jag varit sjuk hela tiden? eller är jag sjuk i depression igen och paranoia över skiftet? Är jag verkligen sjuk/deprimerad nu, eller är jag bara "normal" igen? Känns som att min hjärna har tappat sin form, känns som jag inte har någon hjärna eller känslor längre men att jag överlever. svängningarna går nu förtiden åthelvete, jag kan må bra tre dagar, dåligt tre dagar , insjukna i suicidethoughts och ångest, må bra efter en dag, må dligt efter en dag, men jag kan aldrig må så bra som jag gjorde då...förut. 
SÅ nu undrar jag vad är det som hände med mig och vad är det för något jag lider av om det är så att jag lider av något? SKulle vara tacksam för några funderingar eller vad ni tror, förstår att jag inte kan få nåt besked bara av denna berättelse men jag har så svårt att hantera dessa omställningar.
Tack så mycket på förhand!
/Yes90

För mej låter det som om du lider av biopolär sjukdom. Det finns olika  grader av sjukdomen, med många olika symtom  o svängningar. Du borde vända dej till psykiatrin, för att få en säkerställd diagnos/ diagnoser. Det liv du nu lever, verkar vara ett lidande. Inom psykiatrin kan du få hjälp. Med inställning av mediciner etc. Det kan ta ett tag, men  oftast  ger dt bättre livskvalité.  /shin

Annons
Annons
Annons