Hur ställer läkare diagnos?

En av läkarens viktigaste uppgifter är att ställa diagnos. Utifrån dina symtom och vad som framkommer vid läkarundersökningen, eventuellt kompletterat med prover och andra undersökningar, ska läkaren leta efter mönster som passar in på en bestämd sjukdom. Det är inte alltid som läkaren lyckas med det.

Uppdaterad den: 2013-02-06
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

En korrekt diagnos är förutsättningen för rätt behandling och för kunskap om prognosen – hur framtidsutsikterna är med denna sjukdom. Att lära sig om diagnostik av olika sjukdomar är en central del i läkarens grundutbildning, vidareutbildning och en viktig del i den livslånga verksamheten som läkare. Läkaren blir aldrig fullärd inom detta. Teori och praxis går här hand i hand. En läkare kan ha avsevärda kunskaper om utredning av sjukdomar, men det hjälper inte mycket om det inte kan omsättas i praktiskt läkararbete. Därför är erfarenhetsbaserad kunskap, som tillägg till ständig uppdatering av vetenskapliga nyheter, avgörande för hur duktig en läkare är.

Ett myller av sjukdomar

Det finns tusentals sjukdomar. Några förekommer ofta, andra är sällsynta. Naturligt nog vet läkaren mest om de vanliga sjukdomarna, och mindre om de sällsynta. Allmänläkare måste förhålla sig till hela medicinfältet; de möter barn och äldre, kvinnor och män, patienter med hjärtproblem eller psykiska problem, människor med sociala problem och patienter med kroniska sjukdomar. Ingen kan ha gedigna kunskaper om allt detta, utan för allmänläkarna handlar det om att ha en del kunskaper om allt och något mer kunskap om de vanliga sakerna.

Förutsättningen för att känna igen en sjukdom är därför att läkaren kan åtminstone en del om den aktuella sjukdomen, eller att läkaren förstår att patienter är sjuk och måste utredas vidare av läkare med djupare kunskap inom ett snävare område.

Annons
Annons

Alla sjukdomar har sina karakteristika. De är förknippade med speciella symtom och undersökningsresultat, de kan på sikt ge skador och förändringar på olika organ i kroppen. De reagerar också på karakteristiska sätt på olika behandlingar. Många prover och tester är behäftade med stor osäkerhet, vilket är en viktig uppgift för läkaren att ta hänsyn till.

Hur känner läkaren igen en sjukdom?

Läkaren arbetar sig fram till en diagnos på i huvudsak två olika sätt: Genom att känna igen ett bestämt mönster eller genom att skapa arbetshypoteser som sedan testas.

Ett exempel på diagnostik genom igenkänning finner man inom hudsjukdomar. En patient med psoriasis har en bestämd typ av utslag. När läkaren känner till detta mönster, blir det i de flesta fall enkelt att känna igen bilden hos en patient med debuterande psoriasis.

Annons
Annons

Användning av arbetshypoteser kan vara en mer mödosam process. När läkaren står inför ett nytt problem, kommer han eller hon under loppet av få sekunder att skapa en inre lista med möjliga diagnoser (hypoteser). Eftersom de vanligaste sjukdomarna förekommer oftast, kommer läkaren i regel att starta med dessa. Läkaren kommer att ställa frågor till dig som sedan används för att testa de olika diagnoserna/hypoteserna. Han eller hon kommer att fråga dig om symtom som är typiska eller ovanliga för en bestämd sjukdom. Svarar du bekräftande på ett symtom som är typiskt för sjukdomen, så stärks läkarens antagande om denna sjukdom. Svarar du nekande, eller om du uppger ett symtom som är mycket ovanligt för sjukdomen, så minskar sannolikheten för denna diagnos. På detta sätt kontrollerar läkaren de olika diagnostiska möjligheterna och fastnar kanske sedan för en diagnos som är mera sannolik än andra. Denna arbetsform kallas med ett fint ord för hypotetiskt-deduktiv.

Hur säker är läkaren på diagnosen?

Vissa diagnoser är lätta att ställa, andra kan vara mycket svåra. En del tillstånd kräver en noggrann diagnos för att du ska få rätt behandling och tillfredsställande information om prognosen. Andra tillstånd är inte så lätta att beskriva lika exakt. En exakt diagnos är svår att ställa – till exempel en luftvägssjukdom, men tillståndet är lätt att behandla, kanske går det över av sig själv.

Läkaren måste också bedöma resursanvändningen. Han/hon förvaltar avsevärda andelar av samhällets ekonomiska resurser. I dag finns det nästan inga gränser för omfång och detaljnivå på prover och undersökningar som i teorin kan användas, men om läkarna utreder alla problemställningar maximalt, kommer de höga utgifterna för sjukvården att öka ytterligare. Dessutom kommer man att få många flaskhalsar i sjukvården till undersökningar där det är kapacitetsproblem, och de patienter som verkligen behöver dessa undersökningar får vänta i kön.

Det innebär att läkaren ibland måste förhandla med sig själv och dra slutsatsen att även om ytterligare undersökningar kunde ha utförts, så vet han eller hon tillräckligt för att besluta om behandling och prognos.

Stort avstånd mellan läkare och patient

Ett mycket vanligt fenomen inom medicinen är att läkare och patient har helt olika utgångspunkter när utredningen startar.

Som patient har du kanske gått och känt ett obehag under en längre tid; du har kanske en vän eller en familjemedlem med en allvarlig sjukdom som dina besvär kan påminna om; du tänker på de allvarliga konsekvenserna en viss sjukdom kan ha för ditt liv, din familj, dina studier och din ekonomi. Du fruktar därför ofta det värsta, de allvarligaste sjukdomarna, de mest sällsynta tillstånden. Läkaren på sin sida tänker att de vanligaste sjukdomarna – vilka ofta är de minst allvarliga – är mest sannolika.

Läkarens hypoteslista startar därför kanske med de vanliga, gärna bagatellartade diagnoserna, medan du startar med de livshotande och mera sällsynta sjukdomarna. Detta kan leda till att saker går snett, eftersom läkaren inte kan läsa dina tankar. Läkaren kan känna sig nöjd med sin diagnos av en trivial sjukdom, medan du lämnar läkarmottagningen med minst lika mycket rädsla som tidigare för "din" sjukdom. Det är därfor viktigt att du talar om för läkaren vilken sjukdom du misstänker. Då kan läkaren bedöma möjligheten för just den sjukdomen, och kan eventuellt med god säkerhet avfärda misstanken.

Många sjukdomar startar i det lilla

En del sjukdomar startar akut och plötsligt, medan många andra sjukdomar utvecklas över tid. Den första tiden kan symtom och undersökningsfynd vara vaga, diffusa och okarakteristiska. Först efter en längre tids sjukdom blir symtomen och undersökningsfynden klara och entydiga. Allmänläkarna sitter i första linjen. Det är de som ska sortera ut de sjukdomar som behöver snabb behandling. Men eftersom många sjukdomar startar vagt, kan det ta tid innan diagnosen blir uppenbar.

För dig som patient är det viktigt att du håller kontakten med läkaren. Nya symtom eller förändringar bör föranleda ny läkarkontakt. Dessvärre händer det att upprepade konsultationer om samma problem kan leda till en ansträngd dialog mellan dig och din läkare. Läkaren kan ha förutfattade meningar utifrån tidigare diagnos och registrerar inte förändringarna, varför upptäckten av en viktig sjukdom kan bli fördröjd. Man ska inte ursäkta läkarna, men förklaringen på detta fenomen kan vara att enstaka patienter upplevs av läkaren som "jobbiga". Dessa patienter är så inne i sina problem – som kan ha en naturlig och ofarlig orsak – att de fortsätter att ropa "vargen kommer" ... Varpå läkaren tröttnar ... och upptäcker inte att denna gång är det annorlunda.

Om du upplever att läkaren inte tar dig på allvar, kan du be om en "second opinion". Du kan kräva att bli hänvisad till en annan allmänläkare, eventuellt till en annan specialist om allmänläkaren känner att det är befogat.

Här kan du läsa mera om:

  • Varför läkare gör fel?
  • Prover och tester är inte perfekta
  • När forskningen tar fel

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons