Kroniskt sjuka får samordna egen vård
En ny rapport från Myndigheten för vårdanalys visar att en majoritet av dagens sjukvård riktas mot patienter med kroniska sjukdomar. Men vården präglas av bristande samordning mellan olika vårdgivare, bristande involvering av patienten och av att vara alltför reaktiv. Vården är i sin nuvarande struktur och med nuvarande arbetssätt inte rustad för att möta dagens patienter med allt mer komplexa behov. Det gör det svårt för vårdpersonalen att ta ett helhetsansvar för patienterna skriver Fredrik Lennartsson, Myndigheten för vårdanalys, på DN Debatt.
Närmare halva Sveriges befolkning och var femte person under 20 år har minst en kronisk sjukdom. Cirka 80-85 procent av ett landstings totala kostnader för primärvård, öppen specialistvård och slutenvård riktas till personer som har kronisk sjukdom.
En fjärdedel av befolkningen har mer än en kronisk sjukdom. Personer med minst två kroniska sjukdomar står för 50 procent av de samlade sjukvårdskostnaderna och drygt hälften av alla läkarbesök på akutmottagningar.
Enligt patienterna själva brister vården när det gäller samordning av vårdinsatser och att tillvarata patienternas egna och närståendes kraft och förmåga att vara delaktiga i sin egen vård. Drygt 40 procent av personer med kronisk sjukdom menar att deras primärvårdsläkare inte känt till vad som gjorts i specialistvården. Samtidigt menar över 70 procent att de inte fått hjälp av sjukhuset att boka återbesök trots att de behövt det.
Är du kroniskt sjuk? Hur tycker du att vården fungerar? Kommentera artikeln direkt här nedan.
Kommentera denna artikel
Helt rätt.
Jag som har FH har symptom som ger värk i hjärtat eller hjärtinfarkt och/eller stroke.
Ändå behandlas jag som hjärtpatient eller nevrolog avdelning som sedan blir stafettläkare på vårdcentralen.
Vad gäller hjärtat beror det på gällande upphandling. Har bollats mellan heart center, Viktoria kliniken, SÖS, eHeart, hjärt och kärl gruppen med mera.
Då är det jävligt lätt att få sina mediciner......
Och att dra sin historia varje gång är alltid lika kul.
Har både Morbus Crohns, Fibro myalgi, astma och allergi sedan 25 år - sjukdomar som inte "syns" att man är sjuk. Många läkare har lite svårt att förstå att man har flera sjukdomar samtidigt. De kan t.ex. föreskriva en sorts medicin för värken, men som absolut inte passar för en Crohns-patient, osv. De har liksom lite svårt med att se helheten.
Jag tror inte att dåliga vården för oss kroniska eller multisjuka beror endast på "bristande samordning mellan olika vårdgivare, bristande involvering av patienten och av att vara alltför reaktiv". Jag tror det mesta beror på dagens stafettläkarsystem. Det ett dåligt system - för oss kroniska- och multisjuka!!
De enda som tjänar på stafettläkarsystemet är läkarna själva - INTE vi patienter. Vi är de stora förlorarna!! Inte nog med att stafettläkarna är för dyra att hyra in, de gör så att vårdcentralerna inte har råd att ha fler läkare - men även vi kroniskt sjuka får vara med och betala notan!!
Tack vare stafettläkarsystemet får vi patienter ingen kontinuitet i den dagliga vården på vårdcentralerna. Den stafettläkare som man träffade sist man var på vårdcentralen, är kanske inte där nästa gång, utan är ersatt av en annan stafettläkare. Har man då som jag en lång sjukdomshistoria, så hinner inte den nya läkaren läsa min digra lunta, utan han/hon ögnar kanske igenom de sista händelserna i min journal. Istället måste jag då berätta allt (och inte glömma något).
De stafettläkare som har valt att stanna kvar på en och samma vårdcentral är GULD värda - men man undrar samtidigt varför de inte tar en fast tjänst? Svaret kan jag nog hitta i deras månadslön... En stafettläkare tjänar ju betydligt mycket mer än en fast tjänst på vårdcentralen.
Jag tycker: SLOPA STAFETTLÄKARSYSTEMET!! Tillsätt ENDAST fast anställda läkare på vårdcentralerna, så att vi patienter kan få kontinuitet i vården!!
Sverige har nog bra sjukvård - om man lyckas ta sig in i en. Jag har Ehler-Danlos syndrom, en sällsynt sjukdom som 1 på 10.000 har. Inte nog med att jag lider av en sjukdom där läkarna säger:"Ele...vaddå??" när jag nämner den. Själva sällsyntheten blir också ett handikapp, som också sjukdomen är. Dubbelt handikapp alltså.
Läkarna skall enligt de Etiska läkarreglerna arbteta "i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet..." Men de glömmer ständigt ANDRA halvan på den meningen;".....och ständigt söka vidga sina kunskape!"
Nå? Sätt igång, då!
Svårt att få tid hos neurologen. Fick reda på att jag har MS 8/10 av läkaren. Därefter har jag endast fått 2 telefontider med honom. Fick bromsmedicin 3/2 men läkaren var föräldraledig då.
I vårdlandet Sverige ska man vara frisk, inget annat. Så det stämmer tyvärr. VC vill ha patienter som är lönsamma - dvs. får sitt penicillin eller Alvedon och blir frisk.
Patienter med kroniska sjukdomar kostar pengar och de (vi) är inte lönsamma. Att dessutom ha en kronisk sjukdom, arbeta och 'inte se sjuk ut' gör att vi inte heller blir tagna på allvar på de stora sjukhusen, man får slå sig in. Själv har jag opererats 14 ggr, 13 pga led, senproblematik, innan jag ens fyllt 40.....men jag är fullt frisk enl fk - så jag jobbar glatt vidare - och opereras vidare....istället för att få vård, som borde vara billigare än att opereras ständigt?? Men vad vet jag :-)
Jag har erfarenheter både som kroniskt sjuk, anhörig till kroniskt sjuk och som vårdgivare. Kan inte annat än instämma. Jag var ung när jag insjuknade och det tog mig 4 år att få hjälp eftersom många vårdgivare inte ville ta ansvar och skyllde på psykisk ohälsa (ung kvinna...). Min anhöriga fick ingen diagnos på 4 år han heller och hade gått ner i vikt till ett BMI på 16 innan de gjorde den undersökning jag velat att han skulle få hela tiden och han fick den diagnos jag hela tiden vetat att han hade! Han mår nu bra med en tablett om dagen... Nu försöker jag själv skapa den trygghet jag inte fick till mina svårt sjuka patienter och deras anhöriga. Det är slitigt men uppskattat!
Ja själv har jag bråkat i ca tjugo år för att få diagnostiserat en kronisk sjukdom som jag nästan hela tiden vetat namnet på. Varje gång jag tagit upp det med någon ny läkare så kunde, eller ville han/hon inte se det i min sjukdomshistoria. Det verkade vara en överraskning varje gång. Hade jag blivit tagen på allvar, hade det sparat mycket tid för sjukvården. Numera är min sjukdom diagnostiserad sen två år tillbaka. Den är i sig inte dödlig, men sänker immunförsvaret och har ställt till med mycket, bland annat för att jag inte kände till alla symptom som hör till och som man numera kan läsa om på nätet.
Sjukdomen går inte att bota, men numera har jag mediciner.
VC tar inte rätt typ av prov för att patienten skall få korrekt vård, då detta kommer att drabba VC ekonomiskt. Läkarna på VC har inte gjort någon vidareutbildning och kan t.ex. inte mer om diabetes än Hba1C. Men hur orsakssambandet ser ut får att få ner blodsockret vet de inget om. Föreslår man något blir man avsnäst med ordet "överkurs".
Kombinationen av Socialstyrelsens ålderdomliga synsätt, som inte hänger med i utvecklingen, VC läkarens dåliga kunnande, och TLV:s agerande gör, att patienten blir chanslös.
Att sedan VC vägrar ta emot akutpatienter, vilket de förbundit sig till genom avtal med landstinget, är inget annat än dumheter och en onödig belastning för sjukhusens akutmottagningar.
Man skall vara väldigt frisk för att orka vara sjuk.
Såg tidigare "kommentarer" först nu... Om min kunskap och mitt driv hade haft någon verklig betydelse, hade hela min situation sett annorlunda ut... Här där jag har "mitt" sjukhus får man som patient inte veta något, för då gör läkarna precis tvärt om...Man måste spela "grå mus" och försöka få dom att tro att dom kommer på allt själva... det är patetiskt! Journalerna visar också på hur lite av vad man säger som når fram till dom, ofta står där raka motsatser till vad man sagt. Prover, röntgen osv... "det är förhöjt här och och för lågt där, men det spelar ingen roll" eller "röntgen visar en förskjutning...., svullnad...., biopsi rekom..., men har nog ingen betydelse" är klassiskt...jag skulle kunna hålla med, om det inte vore för att jag är så sjuk, för då spelar det roll! Förstår inte varför man tar alla dessa blodprover för om resultatet inte spelar roll... Men jag lever ju fortfarande, så nåt har dom ju gjort, frågan är kanske mer om livskvaliten är sådan att man faktiskt bryr sig!
Har också kroniska sjukdomar... Första 10 åren var vc-läkarna problemet... det ända dom klarade va att slösa skattepengar, vara elaka och remitera till psyk....Sedan har vi akkis som betalar mest idioter till att göra ingenting... 1 vecka inlagd och minuterna man öht ser en läkare kan räknas på en hand! Men det finns bra läkare, dom är dock så få så man ärligt talat tycker synd om dom... Mitt liv är förstört, har ingen framtid som jag kan se. Det hade kunnat vara helt annorlunda om jag varit rik eller trots fattig fått ordentlig vård någon gång...
Inga har kommenterat på denna sida ännu