”Ovissheten var nästan värre än att vara sjuk”

För drygt 30 år sedan ådrog sig 56 åriga Britt Söderlund en arbetsskada, något som kommit att påverka hennes liv ändå fram till idag. Bristen på en ordentlig utredning och behandling ledde till att hon gick in i den berömda väggen och resan till att åter bli bra har varit lång.
Annons

– Under alla dess år har&nbspjag inte fått&nbspden hjälp och vård som jag har&nbspbehövt. Och tyvärr kände jag inte alls till de rättigheter jag har som patient, vilket ledde till att jag i princip endast pep fram mina frågor och funderingar kring varför jag aldrig fick någon ordentlig utredning, berättar Britt Söderlund i Karlstad.

Det var när Britt Söderlund var omkring 25 år gammal, då hon jobbade som hemsamarit, som hon vid ett tillfälle fick en bristning i muskelfästet vid skuldran. Hemsamarit kallades personer som for hem till gamla människor och hjälpte dem med matlagning, städning och andra vardagliga sysslor som kunde vara jobbigt för gamlingar. Ett par år senare kom nya regler om att hemsjukvården skulle bli en del av hemsamariternas uppgifter.

Gamla, sjuka människor som legat på sjukhus skickades hem och behövde omhändertagande. De tidigare hemsamariterna fick börja med hemsjukvård, men utan någon direkt utbildning berättar Britt Söderlund.
– På den tiden gavs ingen utbildning utan det var först ett tag senare som vi fick en kortare utbildning i lyftteknik.

Annons
Annons

Och det var just bristande lyftteknik som kom att bli Britts fall.
– En dag skulle jag och min chef, kallas då förste samarit, hjälpa en gammal kvinna som inte kunde stå på benen. Vi skulle få henne ur hennes hem, till taxin som skulle ta henne till sjukhuset. Den gamla kvinnan hade väldigt ont och kunde alltså inte stå på benen så min chef säger att vi får lyfta henne. Så, vi knyter våra händer och så sätter sig kvinnan på våra armar. Till en början gick allt bra, vi fick henne ut ur huset, ner för trappen och in i taxin. Men precis som vi skulle lyfta in henne i taxin small det till i skuldran – jag fick en bristning i muskelfästet.

– Det tog fruktanstvärt ont men på den tiden skrek jag inte och på arbetsplatsen pratade vi inte om arbetsmiljöfrågor så jag fortsatte att tiga och jobbade på, berättar Britt Söderlund.

Men efter ett tag blev smärtan outhärdlig så hon gick till läkaren. Hon blev sjukskriven i drygt två veckor och sedan gick hon tillbaka till jobbet, trots att smärtorna fortfarande höll i sig.
– Jag hade enormt ont vid skuldran och smärtan spred sig även upp mot axelar och nacke. Men jobbigast var nog att komma tillbaka till jobbet, för det var inte populärt att jag varit sjukskriven. Det blev en del skitsnack, vilket ledde till att jag stundtals kände mig utanför och jag kände mig dålig. Dessutom hade jag ju fortfarande svårt att hålla uppe tempot och jobba lika hårt som tidigare eftersom jag hade så pass ont.

Annons
Annons

Den ihållande smärtan och känslan av utanförskap ledde till att Britt Söderlund vid 32 års ålder gick in i den berömda väggen. Hon blev sjukskriven ett par månader och omplacerades därefter på olika ställen, men problemet kvarstod att hon inte kunde utföra sitt jobb ordentligt.
– Jag hade verkligen ont så det var svårt att omplacera mig och hitta en arbetsplats som fungerade för samtliga parter. Detta ledde i sin tur till att det mest blev konflikter och det tärde så klart väldigt mycket på psyket.

Hon blev återigen sjukskriven och fick hjälp av kurator och sjukgymnast som hjälpte i viss mån, men fortfarande genomfördes ingen ordentlig utredning.
– Trots att jag varit sjukskriven ett par gånger innan och trots att jag påpekade att jag hade väldigt ont gjordes det aldrig någon grundlig undersökning kring vad värken egentligen berodde på och vad man eventuellt skulle kunna göra åt den. Jag kände mig maktlös. Jag visste inte vad jag kunde göra och var ganska utelämnad till vad läkarna sa. Jag följde helt enkelt bara med och lydde vårdpersonalens råd och hoppades på det bästa.

Britt Söderlunds liv fortsatte att kantas av sjukskrivningar och svårigheter med att hitta ett lämpligt jobb. Smärtan ledde till utbrändhet som ledde till depression, som i sin tur ledde till att hon medicinerades med både antidepressiva läkemedel och värktabletter.
– Allt jag ville var att få besked vad det egentligen var för fel och vad det gick att göra åt den ständiga smärtan. Jag&nbspfick&nbspen massa mediciner som lindrade symtomen men man gick aldrig till grunden med problemet. Ovissheten, och att inte bli hörd var nästan värre än att vara sjuk.

Vid 48 års ålder blev Britt sjukpensionär, men det innebar ändå inte att besvären försvann. Den psykiska hälsan hade tagit stryk under alla dessa år.&nbspOch för ungefär två år sedan fattade Britt Söderlund ett livsavgörande beslut.
– Jag kände mig väldigt nere och hade börjat ta till alkohol som ett lindrande medel. Det innebar att jag sköt ifrån mig nära och kära, vilket ledde till självmordstankar. Så för två år sedan sa jag till mig själv ”antingen lever du Britt eller så dör du” och jag valde livet.

Så, när Britt var omkring 54 år gammal började hon om på nytt. Men bristen på stöd från sjukvården kvarstod så hon sökte nya vägar till en ny start.
– Eftersom jag tyvärr kände att jag mest slussades mellan olika avdelningar och läkare och ändå aldrig riktigt blev hörd på eller fick alternativa behandlingsförslag så valde jag att söka mig utanför den klassiska sjukvården. Jag började således med så kallad heeling, meditation och yoga. Och detta är jag evigt tacksam för att jag började med, för det har fått mig upp på fötter igen och jag känner en stor glädje och i dag skulle jag säga att jag mår väldigt bra.

Vad är du mest besviken på när det kommer till vården?
– Tyvärr känns det många gånger som att sjukvården glömmer bort att det är människor de har att göra med. Det känns som att man blir en bricka och bara någon som bollas bort eller vidare. Personligen tycker jag att läkare och&nbspövrig vårdpersonal borde bli bättre på att verkligen lyssna på patienterna och försöka ta reda på kärnan till de besvär man har, istället för att bara behandla de olika symtomen, avslutar Britt Söderlund.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.
  • Avatar 2013-06-13 07:11 (4 år sen)

    Kan bara hålla med ibland orkar man inte kämpa för rättigheter såväl pat för som soc styrelse är tandlösa eftersom det ska va livsfarlig fel behand. resp död innan nån kollar. fortfarande sjukskriven kul att det blev bättre för dig. -:)

  • Avatar Towanda 2015-08-23 10:00 (2 år sen)

    ........jag skriver under o vet inte hur jag ska få stöd för att återgå till mitt yrke :'( Hatt älskat mitt jobb o vill inget annat än ut i arbetslivet igen - blir bara sjukare av att gå hemma, isolerad i ett vaccum... Vad gör man?


Annons
Annons