Njurbäckeninflammation hos kvinnor

En infektion med bakterier av de övre delarna av urinvägarna kallas för njurbäckeninflammation, eller pyelonefrit.

Uppdaterad den: 2018-01-22
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är njurbäckeninflammation?

Det är en infektion i de övre urinvägarna, i njurbäckenet där urinen samlas och njurvävnaden där urinfiltrationen sker. Tillståndet kallas för njurbäckeninflammation och på fackspråk för pyelonefrit.

Sjukdomen förekommer i alla åldersgrupper och framför allt hos för övrigt friska kvinnor. Hos gravida är förekomsten 0,5–4 %. 

 

Annons
Annons

Symtom

Typiska symtom på njurbäckeninflammation är feber, frossa och flanksmärtor. Illamående, kräkningar och smärtor i nedre delen av ryggen är inte heller ovanligt. En tredjedel av patienterna har symtom från de nedre urinvägarna såsom sveda vid vattenkastning och frekvent vattenkastning, vilket talar för samtidig infektion i urinblåsan (blåskatarr). Äldre kan ha mer diffusa symtom: Vissa äldre har inte ens feber och andra har främst symtom som tycks komma från mage och tarmar eller lungorna.

Orsak

Orsaken till detta tillstånd är i regel att bakterier som är vanligt förekommande i tarmar och underlivet letar sig upp i urinledaren och invaderar njurvävnaden. Det är dock inte vanligt att en infektion i urinblåsan går över till njurbäckeninflammation (enbart i 0,5–2,6 % av fallen). E. coli-bakterien orsakar ungefär 90% av alla fall av njurbäckeninflammation.

Riskfaktorer för en njurbäckeninflammation är till exempel diabetes, tidigare förekomst av urinvägsinfektion, ansträngningsinkontinens, användning av spermiedödande medel med flera. Andra tillstånd kan vara anatomiska variationer, förträngningar, stenar, tumörer eller nervskada i blåsan. 

Annons
Annons

Diagnos

Misstanke om njurbäckeninflammation väcks av den typiska sjukdomshistorien och typiska fynd av njurbäckeninflammation. I regel tas blodprov och urinprov för att bekräfta diagnosen. En urinodling, där man låter bakterier från urinen växa i särskilda omständigheter, används för att påvisa bakterier och används för att bedöma om bakterierna är mottagliga för eller resistenta mot olika typer av antibiotika. Efter vistelse i utlandet, vid tidigare antibiotikabehandling eller vid sjukdomar i urinvägar är risken för resistenta bakterier större.

Urinprovet som skickas för odling ska komma från mittstråleurin. Det innebär att den första delen av urinen inte ska komma med utan bara det som kommer efter. Man gör det för att undvika att man påvisar bakterier som finns i slemhinnor i underlivet och som inte är relevanta för att påvisa njurbäckeninflammation. Helst ska du inte ha kissat på minst fyra timmar innan du lämnar provet. Svar på en urinodling kan dröja ungefär 1–3 dagar och svaret på vilka antibiotika som är bäst kan dröja ytterligare några dagar. 

Behandling

Behandlingsmålet är att bota infektionen, reducera infektionens varaktighet och allvarlighetsgrad samt att hindra och begränsa eventuella komplikationer. Infektionen behandlas med antibiotika och i regel är det nödvändigt med behandling i 7–10 dagar. I vissa fall, när man misstänker att resistenta bakterier leder till njurbäckeninflammationen, finns indikation för en engångdos med antibiotika som de flesta bakterier är känsliga för.

De flesta patienter kan behandlas utanför sjukhus med antibiotika i tablettform. Vid illamående och kräkningar, allvarliga symtom med påverkat allmäntillstånd, vid hög ålder och vid graviditet rekommenderas behandling på sjukhus, åtminstone i början. 

Prognos

I regel avtar symtomen snabbt vid behandling och njurarna blir inte skadade. Om du inte märker någon förbättring inom två till tre dagar, är det viktigt att ta kontakt med vården. Det kan vara så att man behöver byta antibiotikasort eller göra vissa undersökningar, såsom röntgen av urinvägarna.

Blodförgiftning med kraftigt nedsatt allmäntillstånd kan förekomma i sällsynta fall och behöver omedelbar behandling på sjukhus.

Ibland behövs en utredning för att bedöma bakomliggande sjukdomar i urinvägarna. Hos vuxna görs detta först andra gången då sjukdomen uppträder, eller i de fall där inflammationen varar mycket länge. Aktuella undersökningsmetoder är ultraljud, kontraströntgen av urinvägarna, datortomografi och ibland undersökning av urinblåsan med ett rör genom urinröret.


Annons
Annons
Annons