Fakta | Inkontinens

Analinkontinens

Analinkontinens (avföringsinkontinens) innebär ofrivilligt läckage av fast/lös avföring eller gaser. Besvären kan komma plötsligt och försämras snabbt.


Uppdaterad den: 2011-03-24
Författare: Josefine Rössberger, läkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Annons

När det gäller orsaker till analinkontinens kan flera samverkande faktorer finnas, såsom själva slutmuskelsfunktionen, men också ändtarmens kapacitet och strukturella förhållanden, tarmrörlighet, konsistensen på avföringen samt naturligtvis också tillgång till toalett.

En annan orsak kan vara att kroppen och tarmarna fungerar sämre när man åldras. Då får man ofta besvär som långsamt ökar. Cirka 2 procent av befolkningen är drabbad, vilket gör det till ett relativt vanligt problem på grund av att mörkertalet beräknas vara ganska högt. Man vet att äldre drabbas oftare än yngre och att det är vanligare hos kvinnor än hos män på grund av skador i samband med förlossning.

Undersökningar

Förutom en undersökning av ändtarmsöppningen undersöks även ändtarmen med hjälp av ett så kallat rektoskop. Det är ett instrument med vilket läkaren kan inspektera 10-15 cm av tarmslemhinnan. Ibland behöver utredningen även kompletteras med andra undersökningar. Man kan behöva mäta trycket i slutmuskeln (anorektal manometri) eller genom ultraljudsundersökning leta efter strukturella skador på slutmuskeln. Vid misstanke om nervskador kan nerverna undersökas med speciella test. För att finna eventuella anatomiska förändringar kan man även röntga med kontrast, så kallad defekografi. De beskrivna undersökningarna kan upplevas som obehagliga, men de är vanligen inte smärtsamma och kan utföras utan bedövning.

Annons
Annons

Behandling

I lindriga fall kan det räcka med regelbundna matvanor, en allsidig fiberrik kost samt fysisk aktivitet. Det är även bra om man undviker fet mat och annan mat som ger lös avföring.

Man skall också försöka att gå på toaletten när man känner att man behöver tömma tarmen, helst dagligen, och tänka på att man tar god tid på sig så att man hinner tömma tarmen ordentligt. Man bör även undvika tunga lyft och liknande.

Efter skador på slutmuskeln i samband med operation eller förlossning kan slutmuskeln behöva tränas genom knipövningar. En typ av muskelträning, så kallad biofeedbackträning, ges av särskilt utbildade sjuksköterskor. Vid träningen används elektrisk utrustning så att man själv kan se eller höra sina knip och på så sätt träna upp musklerna. Elektrisk stimulering av slutmuskeln kan ibland förbättra resultatet ytterligare.

Annons
Annons

En relativt ny behandlingsmetod innebär att man sprutar in ett ämne som fyller ut och försnävar övre delen av analkanalen, vilket kan göra att man får mindre problem med inkontinens.

Olika operationer på tarmen alternativt tarmöppningen kan göras beroende på bakomliggande orsak. Man ska dock ha realistiska förväntningar inför kirurgiska ingrepp på grund av slutmuskelskador, då de flesta studier visar att en relativt låg andel av patienterna känner sig botade från sina symtom efter den här typen av operationer. Om det inte går att återställa slutmuskeln eller om en eller flera operationer av slutmuskeln har misslyckats, används ibland en metod där en elektrod läggs in genom bäckenbenet. Elektroden stimulerar sedan slutmuskelns och tarmens nerver.

En annan operationsmetod innebär att en muskel från lårets insida flyttas och placeras som en ny slutmuskel. Den nya muskeln stimuleras genom en pacemaker, som opereras in i bukväggen.

Som sista utväg, om operationerna inte lyckats ge symtomfrihet, kan man överväga stomioperation i svåra fall.

För att minska hudirritationen av avföringen är det viktigt att ha bra trosskydd eller blöjor, vilket ofta distriktssköterskor eller sjuksköterskor med specialintresse kan ge råd om. Trosskydd eller blöjor kan skrivas ut på hjälpmedelskort och ingår i högkostnadsskyddet.


Annons
Annons