Fibularispares (peroneuspares)
Om det inte finns någon yttre skada som måste åtgärdas går fibularispares i de flesta fall över av sig självt inom loppet av några veckor eller månader.
Vad är fibularispares?
Fibularisnerven (tidigare kallad peroneusnerven) är en nerv som leder impulser till muskulaturen på framsidan av underbenet. Vid skada på nerven försvagas de muskler som lyfter upp foten mot underbenet samtidigt som känselstörning uppstår på fotryggens ytterdel.
Nerven löper runt utsidan av det tunna skenbenet (fibula) i underbenet strax nedanför knäet. Längs nervbanan kan nerven utsättas för tryck eller skada med påföljande nedsatt nervfunktion. Detta tillstånd kallas fibularispares eller peroneuspares.
Orsak
Skada eller tryck mot nerven kan uppstå av åtsittande stövlar eller band som klämmer åt nerven strax nedanför knäet. Skada kan även uppkomma efter långvarigt huksittande, till exempel vid bärplockning. Sällsynta orsaker är ett tillstånd som kallas bakercysta i knävecket eller muskelsvullnad i samband med långvarig kraftig användning av musklerna, till exempel hos löpare. Nerven kan även skadas vid underbenfrakturer, sparkar eller stötar mot utsidan av underbenets övre del.
8 vanliga frågor och svar om Parkinsons sjukdom
Se frågorna om Parkinsons sjukdom som Dag Nyholm, docent och specialistläkare i neurologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, har besvarat.
Symtom
Fibularispares resulterar i en sjukdomsbild som även kallas droppfot. Den drabbade kan inte, eller endast med nedsatt styrka, böja foten upp mot underbenet. Vid uttalad förlamning kan foten inte hållas horisontellt när den lyfts utan foten hänger (droppar) ner. Detta leder till problem med gångfunktionen – den drabbade snubblar lätt och måste dra foten efter sig. Dessutom kan känselförlust på fotryggens utsida leda till ytterligare besvär.
Diagnos
Diagnosen är lätt att ställa utifrån sjukdomshistorien. Dessutom ses vid läkarundersökningen nedsatt muskelkraft och nedsatt känsel över fotryggen. Andra undersökningar behövs ofta inte, men ibland tas blodprover för att se om det finns någon bakomliggande sjukdom som ger nervpåverkan. I vissa fall görs också neurofysiologiska undersökningar där musklernas elektriska aktivitet och nervens förmåga att leda elektriska signaler mäts.
Behandling
Om det inte finns någon yttre skada som måste åtgärdas går tillståndet i de flesta fall över av sig själv inom några veckor eller månader. Under denna period är det viktigt att nerven inte utsätts för nya påfrestningar som kan skada den. Man kan få hjälp att träna foten hos en fysioterapeut, och för att inte stöta i foten vid gång kan man använda en fotskena som håller foten uppe.
