Så behandlar man Parkinsons sjukdom 

Läkarkontakt och undersökningar 

Grunden för en god behandling vid Parkinson sjukdom, är enligt Socialstyrelsen, individanpassat omhändertagande med återkommande undersökningar.  Personer med sjukdomen bör därför erbjudas återkommande undersökningar minst två gånger om året hos en läkare med betydande erfarenhet av Parkinsons sjukdom.  I perioder av stabil sjukdom kan läkarkontakten dock ersättas av kontakt med till exempel en parkinsonsjuksköterska.  

Socialstyrelsen rekommenderar även hälso- och sjukvården att erbjuda personer med Parkinsons sjukdom ett multidisciplinärt team. Ett sådant team bestå av flera olika professioner som samverkar tillsammans med den sjuke och dennes anhöriga. På så sätt kan de olika team-medlemmarna bidra med sin specifika kunskap till att bedöma den sjukes behov av vård.  Tillgången till multidisciplinära team varierar i landet i dag, men Socialstyrelsen hoppas att rekommendationen ska öka tillgången.

LÄS MER: Kloka råd till dig med Parkinson

Läkemedel vid Parkinsons sjukdom 

I dag kan man inte bli frisk från Parkinsons sjukdom och det finns heller inget läkemedel som kan bromsa sjukdomsförloppet, men det finns läkemedel som kan lindra besvären. Huvudsyftet med behandlingen av Parkinsons sjukdom är att ersätta dopaminbristen i hjärnan. 

Läkemedel kan även kombineras och doseringen är anpassad till den som får behandling.  

• Levodopa (L-dopa) symtomlindrande läkemedelsbehandling som används som grundbehandling vid Parkinsons sjukdom.  
• MAO-B-hämmare som blockerar nedbrytningen av dopamin.  
• Dopaminagonister som härmar dopamin. 
• COMT-hämmare som hämmar nedbrytningen av dopamin. 

LÄS MER OM DEM HÄR: Behandling av Parkinsons sjukdom 

Vid inledande behandling vid tidig Parkinsons sjukdom väger man in flera faktorer. Om det handlar om yngre personer så väger man in prognos och risken för komplikationer - då kan MAO-B-hämmare eller dopaminagonister vara alternativ. Hos äldre personer är levodopa (symtomlindring) oftast det första valet, skriver Socialstyrelsen. 

I de nationella riktlinjerna för behandling av Parkinsons sjukdom rekommenderar Socialstyrelsen detta:  

Hälso- och sjukvården bör:

• erbjuda personer med tidig Parkinsons sjukdom behandling med levodopa  
• erbjuda personer med tidig Parkinsons sjukdom behandling med MAO-B-hämmare eller dopaminagonister  

Hälso- och sjukvården kan:  

• erbjuda personer med tidig Parkinsons sjukdom kombinationsbehandling med levodopa och MAO-B-hämmare.  

LÄS MER: Quiz: Vad vet du om Parkinsons sjukdom?

När den vanliga behandlingen inte räcker till 

När sedvanlig behandling är otillräcklig kan avancerad behandling ge symtomlindring. Det finns idag tre avancerade behandlingsmetoder för Parkinsons sjukdom: Djup hjärnstimulering (DBS), pumptillförsel av levodopa-karbidopa-gel och apomorfinpump.  

Dessa behandlingar kan dock vara förenade med risker och obehag för patienten. Valet av behandling är komplext och påverkas till exempel av personens symtomprofil, sociala situation och personliga önskemål. 

Deep Brain Stimulation (DBS):  

• DBS innebär högfrekvent stimulering i hjärnan, och elektroderna är kopplade till en inopererad neurostimulator under huden på bröstkorgen. 
• För att få en jämn effekt pågår behandlingen kontinuerligt.  
• DBS ger stor effekt på motorisk funktion och på aktiviteter i dagliga livet.  
• Alla ska dock inte behandlas med denna metod, exempelvis personer med Parkinsondemens.  
• DBS kan ge sällsynta allvarliga biverkningar såsom blödningar och infektioner.  

LÄS MER: Neurokirurgen: DBS en underutnyttjad behandling

Pumpbehandling med levodopa-karbidopa-gel: 

• Läkemedlet pumpas direkt till tunntarmen för att ge en jämn nivå.  
• Pumpen är kopplad till en sond som går via en öppning genom huden som sedan fortsätter till magsäcken genom en så kallad gastrostomikateter ned till tunntarmen.  
• Katetern kan ge obehag och behandlingen innebär en risk för sällsynta allvarliga biverkningar.  

Pumpbehandling med apomorfin: 

• En tunn slang kopplas under huden till en läkemedelspump som patienten bär på. Pumpen tillför kontinuerligt dopaminagonisten apomorfin. 
• Behandlingen kan ge lokala hudreaktioner (noduli), illamående och blodtrycksfall. 

Alla tre behandlingarna innebär i snitt ungefär en halvering av tiden i off-perioder, utan någon ökning av de ofrivilliga muskelrörelserna.

I de nationella riktlinjerna för behandling av Parkinsons sjukdom rekommenderar Socialstyrelsen detta:  

Hälso- och sjukvården bör: 

• erbjuda personer med Parkinsons sjukdom som har otillräcklig effekt av peroral, transermal eller intermittent subkutan läkemedelsbehandling en bedömning vid en behandlingskonferens med hälso- och sjukvårdspersonal som har specialistkunskap om rörelsestörningssjukdomar och erfarenhet av aktuella åtgärder (DBS, pumptillförsel av levodopa-karbidopa-gel och apomorfinpump) inför beslut om avancerad behandling  

LÄS MER: Parkinsons sjukdom - vad kan man göra själv?

Kort om Parkinsons sjukdom:

• Parkinsons sjukdom är en kronisk, neurologisk sjukdom.
• Orsaken till Parkinsons sjukdom är i de flesta fall okänd. I en minoritet av patienterna är sjukdomen ärftlig. Idag känner man till ett tjugotal gener som kan bidra till att Parkinsons sjukdom utvecklas, men man kan bära på en sådan gen utan att blir sjuk. Vissa gifter och droger kan orsaka sjukdomen, liksom upprepade slag mot huvudet.
• Vid sjukdomen förstörs de nervceller som tillverkar dopamin, som är en signalsubstans som hjärnan använder för att skicka signaler mellan hjärncellerna. När dessa celler förstörs får hjärnan svårare att kontrollera de nervsignaler som styr kroppens rörelser.  
• Sjukdomen kännetecknas av olika motoriska symtom:  långsammare/minskad rörlighet, muskelstelhet, skakningar och balanssvårigheter. De motoriska symtomen tilltar kontinuerligt med tiden. 
• Sjukdomen har fått sitt namn efter den brittiske läkaren James Parkinson. Han beskrev sjukdomen för första gången år 1817.

Läs mer om de Nationella riktlinjer för vård vid Parkinsons sjukdom här: Socialstyrelsen