Adhd hos vuxna

Förekomsten av adhd beräknas vara 2-5 procent hos barn upp till 15 år och minst hälften har kvar betydande uppmärksamhetsproblem upp i vuxen ålder, även om de inte alltid fullt ut uppfyller diagnoskriterierna för adhd. 

Orsaker till adhd hos vuxna

Ärftliga faktorer har i de flesta fall (hos 60-90 procent) avgörande betydelse för uppkomsten av adhd. Vissa ogynnsamma förhållanden under graviditet och förlossning, till exempel missbruk, kan öka förekomsten av olika typer av beteendestörningar. Barn som föds mycket för tidigt (före graviditetsvecka 28) har en ökad risk att utveckla adhd. Hjärnskador (olycksfall med kraftigt våld mot huvudet, hjärntumörer, svåra hjärninfektioner) kan också ge problem med uppmärksamhet, aktivitets- och impulskontroll.

Det finns inget som talar för att svåra psykosociala förhållanden kan ge upphov till adhd. Däremot påverkar negativa familjeförhållanden och ogynnsamma pedagogiska förhållanden i skolan hur barnens svårigheter uttrycks. Omvänt kan en förstående och stödjande omgivning förhindra att adhd utvecklas till ett allvarligt funktionshinder.

Symtom på adhd

Funktionshindren vid adhd är per definition desamma i vuxen ålder som under barndomen, men yttringarna och konsekvenserna präglas givetvis av att man blir äldre, vuxenlivets villkor, vad man upplevt under uppväxten och av de aktuella livsomständigheterna. Den kliniska bilden blir därmed än mer varierande än hos barn som har adhd. Många beskriver en ständig känsla av rastlöshet, av att ha svårt med att slappna av och känner vantrivsel när inget spännande händer. Den rent motoriska oron är mindre uttalad än under barndomen. När den förekommer manifesterar den sig huvudsakligen i rastlöshet, inre oro, svårigheter att exempelvis sitta kvar i en samtalssituation. Andra exempel kan vara individen som sitter och vippar med fötterna, är ”plockig”, sliter och drar i sina kläder eller ”telefonklottrar” intensivt.

En del vuxna med adhd är mer passiva/underaktiva med i huvudsak uppmärksamhetsproblem. De beskriver svårigheter med att komma igång och organisera sina arbetsuppgifter. De har svårt att mobilisera energi och motivation för att få gjort vad man ska och framför allt har man svårt att få vardagens rutinuppgifter utförda. Man blir lätt dagdrömmande, tappar koncentrationen och lyckas inte genomföra det man planerat. Många har svårt att tåla kritik, blir lätt stötta, irriterade, nedstämda och känslor av frustration tar överhanden.

Uppmärksamhetsstörningen gör individen disträ. Man är en dålig lyssnare, tappar ofta fokus, uppfattas som slarvig och har svårigheter att ta in information. Det blir svårt att vidmakthålla uppmärksamheten då man till exempel sitter på en lektion, lyssnar på ett föredrag, samtalar, läser en bok eller ser ett tv-program. Tankarna bär iväg. Man störs lätt av ovidkommande intryck och tankar. Den dålige lyssnaren framstår som egocentrisk. Häri ligger en risk att tolkas som i grunden oförmögen till empati och inlevelse (autistiska drag) eller egocentrisk – när svårigheterna snarare ligger i att man inte orkar med att lyssna.

Stresskänsligheten innebär att man snabbare än andra blir intellektuellt utmattad. Man ”går på helspänn”, man kan även känna ångest och upplevelser av misslyckande. Frustrationen tenderar att övergå i irritabilitet – ibland i impulsiv aggressivitet. Man har ofta känslan att inte hinna eller orka. Mycket i vardagen blir ansträngande, för att det kräver extra tankemöda och planering.

Den svaga impulskontrollen gör individen benägen för ”trial and error”. ”Medan jag tänker vad jag ska göra har jag redan gjort det”, impulser vinner över långsiktigt planerande. Socialt belastande blir det när man inte förmår hejda sig, utan ger uttryck, ocensurerat, för vad man tycker och tänker. När man handlar för fort och oövertänkt hamnar man lätt i kontroverser med familjemedlemmar och arbetskamrater.

Diagnos och undersökning

Ett multiprofessionellt team utför en funktionsutredning för att allsidigt och brett kartlägga individens svårigheter. För att ställa en diagnos ska svårigheterna vara uttalade och ha funnits även under barn- och ungdomsåren (läs mer om adhd hos barn här). De ska uppträda i flera olika miljöer och situationer och ge betydande problem i vardagslivet, det vill säga innebära en funktionsnedsättning. En utredning innehåller också ett ställningstagande till om en medicinsk utredning ska göras för att eventuellt finna en bakomliggande orsak till svårigheterna.

Behandling av adhd hos vuxna

Den pedagogiska kunskapen runt vuxna med funktionshinder som t ex adhd är mycket begränsad. För att kunna stödja personer med neuropsykiatriska funktionshinder behöver man en grundläggande kunskap om funktionshindret och hur det tar sig uttryck. Vuxna med adhd har ofta mycket att ta igen från skolåldern. Förutsättningarna att tillgodogöra sig utbildning kan ha ökat under årens lopp, därför bör aktivt stöd ges till dem som är motiverade till utbildning. Det är nödvändigt att ge särskild uppmärksamhet till de specifika inlärningssvårigheter som funktionshindret kan ge upphov till, liksom de läs- och skrivsvårigheter som är vanliga. Ett pedagogiskt bemötande är grundläggande. Samma gäller för kompenserande hjälpmedel och stöd för att kunna utveckla kompenserande strategier. Läkemedelsbehandling kan i vissa fall vara aktuell. Individen själv och omgivningen behöver hjälp att förstå och hantera svårigheterna.

Prognos

Adhd är en bestående funktionsnedsättning som inte går att bota. Rätt anpassade insatser, stöd och behandling kan dock begränsa symtomen och därmed förhindra en allvarlig problemutveckling. Avgörande för prognosen är ofta förekomst av tillkommande svårigheter, såsom inlärningsproblem, beteendeproblem, missbruk och känslomässiga problem.