Posttraumatiskt stressyndrom

Vad är posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)?

Posttraumatiskt stressyndrom är ett tillstånd, som kan uppstå efter allvarliga eller långvariga psykiska trauman. Det kan röra sig om olyckor, krig, katastrofer och övergrepp. Tillståndet kännetecknas av ständig återupplevnad (flashbacks) av den skrämmande händelsen, både i vaket tillstånd och när man sover. Många försöker att undvika saker eller situationer som påminner om händelsen. Många besväras av irritabilitet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

Exponering för traumatiska händelser varierar mellan olika länder och befolkningsgrupper, och därför varierar också förekomsten av PTSD. Internationellt sett har man beräknat att 2–9 % någon gång under livet har PTSD.

Män har något lägre förekomst av posttraumatiskt stressyndrom än kvinnor. Det råder oenighet om vad könsskillnaden beror på. En förklaring är att det förekommer olika typer av stress bland män och kvinnor. Sexuella trauman, som är vanligare hos kvinnor än hos män, är en typ av trauma som ofta leder till posttraumatiskt stressyndrom.

När ställs diagnosen PTSD?

För att ställa diagnosen PTSD måste symtomen ha funnits i minst en månad och traumat ska ha varit extremt hotfullt eller skrämmande. Dessutom ska symtomen vara så svåra att de ger betydande lidande eller betydande försämring socialt, studie- eller yrkesmässigt eller i andra viktiga funktionsområden. Lättare och kortvariga reaktioner till exempel efter mindre olyckor eller skilsmässa, kallas akut stressreaktion och är inte samma sak som PTSD.

Orsak

Posttraumatiskt stressyndrom kan utlösas efter händelser som upplevs som extremt hotfulla eller skrämmande. Plötsliga händelser, och bristande kontroll över situationen, ökar risken. Alla människor kan reagera med psykiska symtom på extrema påfrestningar, men personer som sedan tidigare har haft problem med ångest och depression har högre risk att utveckla PTSD. Det är också ökad risk om man befinner sig i en främmande och otrygg miljö eller om man upplever en stor förlust i samband med traumat, till exempel att närstående omkommer. Undersökningar visar även att ärftliga faktorer kan spela roll.

Diagnos

Symtomen kan uppstå direkt efter den utlösande händelsen, men kan också visa sig först efter flera månader. Diagnosen ska inte användas vid reaktioner på mindre påfrestningar och inte heller för dem som upplever mindre reaktioner efter stora trauman. 

Behandling

Alla som utvecklar PTSD, det vill säga som får långvariga problem med återupplevnad av traumat, undvikande beteende och oro – utöver vad som är normalt – har hjälp av psykologisk behandling. Detta gäller också om traumat ligger långt tillbaka i tiden. Den behandling som rekommenderas är så kallad traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT). Det innebär att man under samtalet tar utgångspunkt i själva traumat och de upplevelser personen då gick igenom. Upplevelserna och kroppens reaktioner bearbetas och tolkas så att de efter hand upplevs som ofarliga och går att leva med.

Läkemedel rekommenderas inte i första hand, men för personer som inte kan eller vill delta i psykologisk behandling, eller inte haft nytta av denna behandling, kan antidepressiva läkemedel vara till hjälp.

Under en period var det vanligt att alla som hade blivit utsatta för skrämmande olyckor erbjöds individuella samtal med vårdpersonal. Forskning har visat att detta är onödigt och rekommenderas därför inte längre. Däremot ser man goda resultat av att ge professionell behandling till de personer som får långvariga och betydande besvär.

Det är viktigt att en person som har drabbats av ett stort trauma försöker återvända till livet och arbetet/studierna så snabbt som möjlig. Långvarig sjukfrånvaro bör om möjligt undvikas, det minskar risken för att återfå kontroll över livet.

Prognos

Förloppet vid PTSD växlar, men förbättring inträder så småningom i de allra flesta fall. Traumafokuserad KBT har god effekt.

I de fall då mindre skador eller påfrestningar har lett till symtom är prognosen god. Besvären går vanligtvis över på ett par dagar, eventuellt några veckor, och dessa fall räknas inte som PTSD.