Missbruk, kriminalitet och adhd

Karakteristiskt för dem i riskzonen är att de tidigt straffar ut sig från kamraterna och får alltmindre kontakt med skolan. Vidare att de ofta redan före tonåren börjar testa alkohol och droger, fastnar i missbruk som för vidare in i kriminalitet.

Överrisken för de mest utagerande adhd-barnen, återspeglas i att en stor andel av de vuxna blandmissbrukarna och kriminalvårdens klienter har adhd.

Riskbeteendet, enligt ovan, bör tas på stort allvar och motiverar kraftfulla, uthålliga och allsidiga stöd- och behandlingsinsatser, grundade på förståelse för funktionshindret adhd. Samhällets insatser för de unga i farozonen är ofta otillräckliga. Det förekommer engagerat och stark stöd i enstaka fall, men allmänt saknas tydliga ställningstaganden och handlingsplaner. Vuxna missbrukare och lagöverträdare med adhd har än mindre möjligheter att få stöd, anpassat till sina speciella behov.

Många studier, från olika delar av världen, visar samstämmigt att adhd är förenat med en kraftigt förhöjd risk att hamna i missbruk och kriminalitet. Risken gäller främst, eller nästan enbart, de mest utagerande barnen och ungdomarna. Riksförbundet Attention har valt att inte förtiga dessa samband. Risken att hamna i missbruk och kriminalitet är, enligt vår uppfattning, ett tungt argument för att aktivt och uthålligt stödja de funktionshindrade barnen och deras familjer, om man därigenom kan förebygga sociala katastrofer. Bland förbundets medlemmar finns de som har ett inifrån perspektiv, t ex föräldrar som förgäves ansträngt sig till det yttersta för att rädda en funktionshindrad tonåring ifrån missbruk och kriminalitet och som upplevt ett mycket bristfälligt stöd från samhället.

Trotssyndrom och uppförandestörning

Det är främst de mest utagerande adhd-barnen som är i riskzonen. Inom barnpsykiatrin används, vid sidan av de neuropsykiatriska diagnoserna, begreppen trotssyndrom och uppförandestörning. Trotssyndrom beskriver barn som redan i förskoleåldern är starkt aggressivt utagerande. De tappar ofta humöret, blir grälsjuka, trotsiga, hämndlystna, skyller på andra.

Under de följande skolåren, upp mot tonåren utvecklar många av dem antisocialt beteende skolkar, rymmer hemifrån, snattar/stjäl, hamnar i bråk, förstör och misshandlar. Beteendet benämns uppförandestörning. Om problemen kvarstår förbi 18 års ålder klassificeras de som antisocial personlighetsstörning. Upprinnelsen ligger i ett olyckligt samspel mellan biologiska ärftliga), utvecklingspsykologiska och sociala (utanförskap) faktorer. Man ärver inte kriminalitet, men väl personlighetsegenskaper som i ett ogynnsamt samspel ökar riskerna. Främst handlar det om medfödd impulsivitet och ett intensivt temperament.

Diagnoserna trotssyndrom, uppförandestörning och adhd överlappar varandra i hög grad. Cirka hälften av dem med trotssyndromuppförandestörning uppfyller också kriterierna för adhd och, omvänt, cirka hälften av dem med adhd uppfyller kriterierna för trotssyndrom och uppförandestörning. Det är den här konstellationen som mest träffsäkert beskriver dem som löper hög risk att hamna i missbruk och kriminalitet.

Riskfaktorer

Kombinationen trotssyndrom – uppförandestörning och adhd innebär att leva med en dubbel impulsivitet. Som att köra bil med för mycket gas (trotssyndrom – uppförandestörning) och med dåliga bromsar (adhd). Riskerna för sociala katastrofer är därefter. Individerna med trotssyndrom – uppförandestörning i kombination med adhd blir ofta missbrukare och kriminella redan i de tidigaste tonåren eller ännu tidigare och fastnar oftast i ett asocialt mönster. Individerna med ”bara” trotssyndrom – uppförandestörning får vanligen problem lite senare och har en större benägenhet att så småningom hamna rätt igen. Risken för att hamna i missbruk och kriminalitet är således starkt relaterad till graden av impulsivitet. Ju mindre man ”växer ur” adhd-problem i ungdomsåren, dess då större är riskerna. Stöd och behandling av adhd-problemen minskar riskerna. Medicinering med centralstimulerande medel halverar risken för att utveckla missbruk, visar en sammanställning (metaanalys) av publicerad forskning, se referenser nedan.

Uppväxtmiljön är självklart betydelsefull. Samspelet med föräldrarna, föräldrarnas egna psykiska tillstånd och deras livssituation, auktoritära uppfostringsmetoder, socialt utarmade boendemiljöer, utanförskap i skolan och anknytning till jämnåriga grupper med antisociala mönster är faktorer som har dokumenterad koppling till antisocial utveckling. Därmed inte sagt att de uttrycker enkla orsakssamband. Föräldrarollen är svår, minst sagt. När föräldern – inte ovanligt – brottas med liknande psykiska funktionshinder, kan uppgiften bli orimligt svår. Vad man säkert kan säga är att föräldrar till starkt utagerande adhd-barn behöver mycket stöd. Likaså att det ofta får förödande konsekvenser när man låter dessa barn och ungdomar straffa ut sig ur skolan.

Missbruk

Cirka var tredje blandmissbrukare och var femte alkoholmissbrukare har adhd. De fastnar vanligen i missbruk redan i tidiga tonåren eller ännu tidigare. Missbruket har i hög utsträckning karaktären av självmedicinering. Det gäller amfetamin, men också till exempel cannabis och alkohol. Man upplever sig fungera bättre – som andra – med måttliga doser, men det stannar vanligen inte med de måttliga doserna.

Kriminalitet

Missbruket och kriminaliteten hakar i varandra och följer samma negativa mönster tidig debut och ständiga återfall. Mönstret med stora inlärningssvårigheter och konfliktbenägenhet redan från skolstarten, tidig missbruksdebut, utanförskap och allt tunnare kontakt med skolan passar in på flertalet ungdomsbrottslingar. Facit i vuxenålder är att var fjärde intern på våra fängelser har kvarstående adhd och att ytterligare många hade adhd som barn. Det gäller Sverige och alla andra länder, där man undersökt sambanden. Andelen interner med adhd är än högre i gruppen långtidsdömda.

Behandling – finns det?

Missbrukare med adhd är sällan hjälpta av traditionell missbruksvård, medan missbruksvård som samtidigt fokuserar på deras psykiska funktionshinder är avsevärt mer framgångsrik. Tyvärr är utbudet av sådan missbruksvård ännu näst intill obefintligt, trots att man numera framhåller att missbruk och psykiska störningar måste behandlas samtidigt. Adhd och dess svåra sociala konsekvenser hos vuxna har till nu förtigits i vårt samhälle.

Unga lagöverträdare döms ofta till vård inom socialtjänsten. Det innebär sällan att det neuropsykiatriska perspektivet uppmärksammas. Till bilden hör att barn- och ungdomspsykiatrin oftast väljer bort de ”besvärligaste” ungdomarna. När påföljden blir vård vid någon SiS-institution är utsikterna större att adhd-problematiken uppmärksammas. Men efter institutionsvården finns ingen tillfredställande uppföljning på hemorten. Inom kriminalvården är man numera medveten om problemet, men man har hittills inte utvecklat någon adhd-anpassad vård.

Behandlingsmöjligheter

Kunskapsläget rymmer stora möjligheter att förebygga missbruk och kriminalitet hos den lätt igenkännbara gruppen av starkt utagerande barn och ungdomar med adhd och även goda möjligheter till habilitering vid vad som hittills setts som ”vägs ände”. Det handlar om aktiv och samtidig behandling av funktionshinder och missbruk, uthålligt, allsidigt stöd och anpassade levnadsvillkor. Därutöver finns behandlingsprogram (till exempel multisystemterapi (MST), Aggression Replacement Training (ART) och Funktionell Familjeterapi (FFT), som blir särskilt värdefulla när de anpassas och förmedlas med förståelse för den neuropsykiatriska problematiken.

Källa: Riksförbundet Attention