Dissociativa syndrom

Faktagranskad av: Michael Mazya, med dr och specialistläkare, Neurologiska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset

Uppdaterad den: 2015-09-02
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är dissociativa syndrom?

För att få diagnosen dissociativt syndrom ställd måste man ha genomgått grundliga medicinska undersökningar för att utesluta att besvären beror på en annan sjukdom. Ofta har det gått lång tid, som har varit fylld av obehagliga och tidskrävande undersökningar, innan diagnosen ställs. Det är svårt att bli av med en dissociativ sjukdom, men många klarar av att lägga sjukdomen bakom sig. För den som har fått den här diagnosen kommer det att medföra både positiva och negativa konsekvenser.

Dissociativ sjukdom kan behandlas så att man i många fall blir kvitt sjukdomen för alltid. Detta är ofta inte fallet för de tillstånd som man först misstänkte som orsak till symtomen. Man kan ta kontroll över tillståndet med egna åtgärder, men de flesta behöver hjälp för att klara detta.

Sjukdom är aldrig positivt och dissociation är en sjukdom. Det rör sig dock inte om vävnadsskada eller en vävnadsnedbrytande process som vid annan sjukdom. Dissociation kan verka mer begränsande på livskvaliteten än en del andra sjukdomar. Man kämpar mot en sjukdom som få förstår och kanske utan det stöd som man behöver. Det är hur man har det som är viktigt, inte vad man kallar tillståndet.

Annons
Annons

Att besvären beror på dissociation betyder ändå att man måste ta upp kampen mot sjukdomen. Om man ska bli kvitt sjukdomen måste man göra egna insatser. Detta är krävande, särskilt om man som utgångspunkt tvivlar på diagnosen är rätt. Behandlingen består först och främst av att ändra de egna tankemönstren. Om behandlingen är framgångsrik kommer man i mindre grad att knyta symtom och tecken till fysiska sjukdomar.

Symtom

Dissociativ sjukdom innebär att man, av olika orsaker, upplever symtom utan tecken på vävnadspåverkande sjukdom. Symtomen uppstår utan medveten kontroll. Dissociativ sjukdom kan yttra sig på många olika sätt, men de flesta har neurologiska symtom som kan efterlikna dem vid neurologisk sjukdom. Anfall som liknar epilepsi är det vanligaste men sjukdomen kan också likna multipel skleros, hjärtsjukdom, migrän och många andra tillstånd.

Anfallen är både skrämmande och obehagliga, särskilt om man besväras av våldsamma anfall. Det kan vara till hjälp att tänka på att symtomen är kroppens sätt att säga ifrån – nu räcker det! Känslomässiga påfrestningar artar sig på olika sätt hos alla. Någon får ont i huvudet, någon annan får ont i magen och andra uppvisar dissociativa symtom som till exempel anfall.

Annons
Annons

Sjukdomen kan även presentera sig som blindhet, stumhet, dövhet, dubbelsyn, förlamning, förlust av känsel, minnesförlust, problem med att svälja eller med att gå. Undermedvetna processer kan lura oss att tro att vi lider av en underliggande sjukdom.

Psykogena icke-epileptiska anfall (PNES)

PNES är den vanligaste formen av dissociativ sjukdom. Symtomen liknar de man ser vid epilepsi men grundligare undersökningar visar att anfallen inte är äkta epilepsi. De har en psykisk orsak och beror inte på skador och sjukdomsproesser som man normalt ser vid epilepsi. Samspelet mellan hjärnans undermedvetna processer är komplicerat. Se bara på den så kallade placeboeffekten. Alla som upplever att de får en bra behandling blir bättre – oavsett om behandlingen har någon verklig effekt. Det är tron på behandlingen som skapar effekten. På samma sätt kan även det undermedvetna lura oss att tro att vi är sjuka och det är tron på sjukdomen som framkallar symtomen (noceboeffekten).

Om diagnosen epilepsi ställs får detta följder för körkort och vissa typer av arbete. Reglerna är inte lika stränga om det visar sig att dissociation (icke-epileptiska anfall – PNES) är orsaken till besvären.

Orsak

Patienter som får dissociativ sjukdom kan ha många olika underliggande orsaker till sjukdomen. Det kan hänga samman med att man tacklar stress på ett negativt sätt. I andra fall kan det bero på belastning över tid. De flesta experter på sjukdomen är eniga om att den beror på ett samspel mellan biologiska ("kroppsliga"), psykologiska och sociala faktorer.

Behandling

Även om orsaken till dissociation ibland är oklar vet man i dag en del om hur tillståndet behandlas. Många är rädda för att bli anklagade för att försöka simulera sjukdom. Det är mycket viktigt att både vårdpersonal och patient är klara över att dissociation inte beror på medvetna handlingar. Symtomen är uttryck för sjukdom, bara inte den sjukdom som symtomen först gav misstanke om.

När man accepterar att det är negativa omedvetna proesser som orsakar dissociation är man mycket bättre rustad att bli kvitt besvären. Patienter med PNES kan till exempel lära sig andningstekniker som kan användas om man känner att ett anfall är på väg. Sådana tekniker kan stoppa anfall innan de startar.

Dissociation visar sig på så många olika sätt att det är svårt att lägga fram en behandlingsplan som passar för alla. God behandling innebär att den sjuke tillsammans med vårdpersonal kartlägger utlösande faktorer och möjliga orsaker till besvären.

Ofta måste man ta hjälp av en psykolog eller psykiater i processen, de har som regel bäst kompetens för behandling av dissociativa tillstånd. Därutöver lider relativt många med dissociativa tillstånd av samtidig annan psykiatrisk sjukdom, såsom depression eller ångest. Där kan psykiater eller psykolog vara till stor hjälp för att behandla den samtidigt förekommande sjukdomen.

I regel blir de dissociativa symtomen lindrigare eller upphör helt när den samtidigt förekommande psykiatriska sjukdomen blir effektivt behandlad. När det gäller PNES är det en god utgångspunkt för behandling att lyckas klarlägga vad det är som utlöser anfallen.

Prognos

De flesta, cirka tre av fyra, blir kvitt sina besvär. Sjukdomen är lättast att behandla hos barn och det är lättare att behandla sjukdom där korrekt diagnos har ställts tidigt i sjukdomsförloppet. Felaktig behandling med mediciner eller kirurgi innebär ofta biverkningar som försvagar såväl mentalt som fysiskt och därmed kan göra mer skada än nytta. De innebär att det dröjer innan patienten får rätt behandling.

Ju längre tid det tar innan dissociativ diagnos ställs, accepteras och rätt behandling sätts in desto svårare blir tillståndet att behandla.

Det är viktigt att behandlare och patient har ett bra samarbete och en god gemensam förståelse för besvären för att man ska kunna hantera sjukdomen.


Annons
Annons
Annons