Fråga: På väg mot ett förstört liv? ADHD?

Hej! Jag är en tjej på +30 år. Jag har två barn och en underbar sambo, som nog är den bästa relationen jag haft. Harmonisk och trygg. Jag har dock ett problem. Jag har flera gånger under mitt liv haft kontakt med psykiatrin, av olika anledningar. Det har växlat mellan olika sorters relationsproblem. Oftast har terapin avslutats utan någon riktig lösning på problemet. Det är ofta jag som initierat avslutningen på terapin, genom att låta det hela rinna ut i sanden. På senaste tiden har jag kommit till insikt om att jag har flera personlighetsdrag, som gör att jag får alla de andra problemen i mitt liv. Och jag undrar om jag egentligen inte borde få hjälp att lösa dem, istället för att vänta på de "vanliga problemen" när de kommer. Det känns som fel ände liksom. De sidor hos mig, som jag tror är källan till många av mina problem är att jag ofta känner mig uttråkad. Det är så pass jobbigt att jag kan likna det vid ångest, när att jag blir uttråkad. Och jag jobbar då intensivt med att häva den känslan. Jag känner mig också nästan alltid rastlös så fort jag inte gör något. Också detta är påfrestande. Sedan är jag impulsiv. Det upplever jag själv i och för sig, som något positivt, men det gör inte alltid min omgivning och det går inte att bortse ifrån att det ibland skapar en del jobbiga situationer. Något som skrämmer mig mycket är att jag dras till läkemedel, som lindrar min rastlöshet och dämpar mitt behov av att alltid behöva göra nåt, eller veta att det finns något nytt planerat i kommande stund. Det spelar mig däremot mindre roll vad det är för något, bara det är något som lindrar ovanstående. Jag kan känna igen detta från när jag var 12-13 år då jag inombords kände likadant. Jag hade då samma tankesätt: jag försökte hitta "något" som kunde lindra mina känslor. Jag vet att jag drack mycket te. En dag räknade jag till 14 gånger då jag gjorde te, jag tyckte att det på något sätt lindrade. Jag kunde även bada mycket, 5-6 gånger om dagen. Inte för att bli ren, utan för att ha något att göra, och värmen gjorde mig avslappnad. Shopping skapar också en känsla av att må bra hos mig. Jag verkar ha svårt att uppleva njutning av "vanliga" saker. Jag har upptäckt det under fikasamtalen på jobbet. Jag kan inte dela deras engagemang eller tycka att de sakerna känns "tillräckliga". Det kan vara allt från att vila på soffan efter jobbet, åka ut till landet, sitta och prata länge med en vän i telefon, gå på promenad, inreda o.s.v. Jag har vid flera tillfällen varit otrogen. Trots att jag tycker att det är destruktivt och något dåligt. Men jag har haft svårt att låta bli. Jag har i mitt sökande efter svar stött på ADHD och tycker att jag känner igen mig i merparten av de symtom de kan ha. Min vårdcentralsläkare skrev remiss till psykiatrin, där jag gått de andra gångerna. Men de avslog remissen. De sa att de kände mig, och det fanns ingenting som tydde på att jag hade ADHD. Jag vart så besviken, för det kändes som jag var dömd till att så småningom förstöra mitt liv p.g.a detta. De gånger jag varit där har jag aldrig berättat om dessa "skamliga beteenden". Jag har heller aldrig pratat om de andra dragen, för jag trodde att alla kände så, att man fick stå ut med det. Att andra människor var duktigare på att hantera det. Hur ska jag göra för att få en ADHD-utredning?! Eller tror du att mitt problem egentligen är något annat? Jag ska tillägga att jag till det yttre nog inte passar in å ADHD-bilden. Jag är välutbildad, har ett bra jobb, är snäll, har en lugn fasad, är noggrann och ordentlig. Jag är en tävlingsmänniska och tycker om att prestera. Men som jag har förstått behöver man inte vara kriminell och slå på saker hela tiden för att få diagnosen. Jag tar tacksamt emot råd. Jag är rädd att jag för eller senare kommer att förstöra mig och min familjs liv.