Forum Neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF)


Hur kan så många

känna igen sig själva i någon bogstavsdiagnos? Själv har jag visst alla "symtomen", fast ingen diagnos. Kan det möjligen vara så att det helt enkelt är en "personlighetstyp"? Det hade varit så mycket lättare om människor hade varit mera toleranta, och slutat "mobba", så snärt man skiljer sig lite grann ur mängden. Kanske medicin hjälper, men kan det verkligen vara bra i längden? Kan det inte finnas andra lösningar? (Trött på att anses som konstig, för jag känner mig inte så.

Att ha adhd(el likn) är inte det att skilja sig från mängden....i första hand.Det är hur ens liv fungerar för en själv, ....och att kalla det personlighetstyp vore nog att sopa det under mattan. Människan är inte tolleranta mot "annorlunda" Men om man själv blir trygg i sig själv, sina goa och dårliga sidor, med eller utan diagnos....spelar det mindre roll vad andra tycker. Jag själv tar medicin för add och ja det hjälper jättemycket. Men svaret ligger inte där....svaret är hur mycket jag jobbar på dom "tydliga add-sidorna" vid mig. Jag har mera att jobba på kanske än andra, men ju mera att jobba med ju bättre resultat.Eller hur? Jag kan inte gå rundt och ha mitt funktionshinder som ursäkt för att inte uppföra mig.. Lösningen kanske är kognitiv beteendetrening....eller bara akseptera att du inte är som alla andra...men så är det för alla....Ingen är lik någon annan..... Du är unik, gilla dig själv....men ändra på det du GÖR som du inte gillar..kram


Tror att många känner igen sig i vissa "drag" men förstår inte skillnaden på att leva med ADHD problematik i sin vardag..och att det inte bara är att man är rastlös vilket många har fått för sig. Det är så mycket mer. Har bloggat en del om både ADHD och borderline..och ofta som folk skriver..men presis så är jag med..men efter lite disk så inser man att skillnaden är väldigt stor...samtidigt kan det vara ett bra sätt att få andra att kanske förstå lite mer hur man ser på saker ot ting o känner genom att lyfta fram dom "vanliga" bitarna som väldigt många har i sin personlighet. Alla har olika saker i sin personlighet..och det är helt ofrånkomligt att man känner igen sig i olika saker , presis som alla med ADHD är olika och fungerar på olika sätt. medicinering är till för att man ska må bättre..inte för att man ska vara som "alla" andra . Någonstans så måste man kanske även acceptera sig själv och att man är den man är..då först kan man ta fram dom positiva bitarna som man har...att känna sig utanför är ett problem som ofta ligger hos en själv och inte hos andra.


Funktionshinder betyder ju just hinder för mej att vara fungerande. En fungerande Mamma, partner, kompis, arbetskamrat, hundägare eller vad det nu är för roller jag har i livet. Fungerar det trots min adhd eller "personlighet", fine, då behöver jag ju varken diagnos eller hjälp. Men när vi inte funkar, när livet blir alldeles ohanterligt, då ska vi naturligtvis be om hjälp. Vi behöver få vara en del av gemenskapen annars blir vi olyckliga, ensamma och isolerade. Hur många kraschade äktenskap, sumpade jobb, långtidssjukskrivningar, alkohol och drogmissbruk och dåliga föräldraskap skulle kunna undvikas om vi får hjälp att bli mer funktionella. När jag var ung och inte hade så mycket ansvar var det ju charmigt och en del av min personlighet. (Även om skolan gick åt helvete) Som yrkesarbetande småbarnförälder är det inte lika kul att ha den här "personligheten" längre. Självföraktet blir till slut gigantiskt när jag gång på gång misslyckas med att "skärpa mig". Nä, en del behöver hjälp andra inte, men neka oss inte den hjälpen. Den är dessutom lönsam för samhället med tanke på vad ovanstående konsekvenser kostar. Tycker jag då ra.

Annons
Annons
Annons