Forum Neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF)


ADHD/Ätstörningar

Hej, är det någon som har problem med ätstörningar (hetsätning, bulimi) samt har en adhd diagnos? För om jag förstått det rätt så är det ingen ovanlighet med ätstörningar (och i vissa fall rätt rejäla sådana) just vid adhd diagnos.Just pga impulsivitet samt för att dämpa oro och ångest. Någon som har erfarenheter???

jag har svår bulimi sedan 2,5 år tillbaka. Min bulimi har bara ökat och ökat. Nu är den så svår att jag misstänker att jag hetsäter, inte för att jag gillar maten, utan för att kunna koncentrera mig på någonting. Jag läser bara tidningen när jag äter, det är endast då jag klarar av att läsa tidningen, inte för att det är svårt att läsa utan för att jag har så svårt att hitta motivationen till att läsa den. Jag klarar av att läsa ett par rader sedan ledsnar jag. Men äter jag samtidigt så kan jag hålla på att läsa hur länge som helst..


Oj, inte meningen att skicka redan, kom åt knappen.. hur som helst, nu när jag äntligen kommit på att, så länge jag äter kan jag vara kreativ, göra saker som jag normalt inte har intresse för att göra, trots att det är saker som måste göras. Nu har det blivit ett så stort problem att det påverkar mitt arbete också. Nu är hela mitt liv helt styrt av min bulimi. -Jag har försökt sluta hetsäta, men då blir jag helt inaktiv, min brist på intressen gör mig deprimerad. Däremot så kan jag som nu, skriva, läsa, jaga information om vad som är orsaken till mitt beteende. Utan att behöva äta.. men jag är rädd för att jag snart kommer tröttna även på detta och då är jag tillbaka i mitt hetsätande... Har du ADHD? Jag är ganska övertygad om att jag har en lindrig form av ADHD, eller en hyffsat kontrollerad, eller det kan man nog inte kalla den... Tycker det bara eskalerar ju längre mitt liv löper... vet inte vad jag ska ta mig till.. behöver hjälp, men vågar inte vända mig till sjukvården, vill inte ha en adhd-diagnos. Jag vet inte hur det skulle påverka min vardag, mina möjligheter till arbete osv. Hur ser din situation ut? hetsäter du för att maten är god, eller är du som jag, hetsäter för att du måste ha något att göra, medan du gör något annat för annars får du panik och får en krypande känsla i ben och armar! mvh


hej hopp.. Har du sökt hjälp för din bulimi? För till slut kanske den tar över såpass att du ej kan arbeta.....och varför är du rädd för en adhd diagnos? Blev lite nyfiken.....


Ätstörningar finns det olika orsaker till. Men just nu är det väldigt mycket fokus på ADHD och kormobida tillstånd. Man har sett att en liten dos antidepr. brukar hjälpa till när man har den typen av problem du beskriver. Status frågar om du är rädd för diagnoser, jag skulle gärna vilja svara i för mig själv på den frågan. Ja, jag är rädd för diagnoser. Därför att diagnoser används också som ett sätt att utesluta människor på. Jag har personligen nekat till att mitt barn blir testad. Just nu bedrivs det något av en HÄXJAKT på alla normavvikande beteende. Enligt regeringen på uppdrag av Attention. Då ställer jag mig frågan om Attention är medveten om vad en diagnos innebär i förlängningen. Det ska inte behövas diagnoser för att skapa en miljö kring människan som bidrar till bättre hälsa, för alla. De faktorer som man tar upp som behandling, är faktorer som alla människor mår bra utav. Jag har varit och är fortfarande medlem i Attention, men jag stödjer inte denna jakt på diagnos. Vill att ni tar er en rejäl sväng runt de lagar som vårt samhälle är uppbyggd på, som ger skolor och andra aktörer rätt att utesluta personer med särskilda egenskaper ifrån arenorna.


Oj, kändes lite som orginalfrågan hamnade i skuggan och det hela gled iväg på ett sidospår. Men visst, jag kan hålla med om att en diagnos är lite lika med en stämpel, men sedan samtidigt så oerhört betydelsefullt (iaf för mig). Jag har mått piss de senaste 25 åren, åkt in och ut på psyk, olika behandlingar och inget har hjälpt. Så nu helt plötsligt finns det en förklaring, och den är viktig för mig, och jag känner istället en stor sorg och ilska över att det ej gjordes något tidigare, all sorg, allt lidande, det rena helvete ibland som det har varit hade jag kunnat slippa om någon hade tänkt lite längre. Jag önskar att någon hade fångat upp mig tidigt, dock lärde jag mig snabbt att kompensera på olika sätt och ändå smälta in i tex skolvärlden. Skolvärlden var en sak, den riktiga funkade inte alls.Jag tror absolut det finns de som klarar sig alldeles utmärkt i livet med en adhd diagnos som de ej vet om, och det finns säkert de som får lida och blir hämmade just för att de fått en adhd diagnos. Det finns alltid två sidor av myntet, och för min del är jag glad för min diagnos, för att nu kanske jag kan få ett liv och ta igen de 25 förlorade åren . Apropå attention så kan jag ej säga varken bu eller bä då jag ej är insatt i deras arbete, ej heller är jag en företrädare för dem.Känns som om du borde tala med dem om detta.....min fråga handlade ursprunglingen om adhd och ätstörningar.....


Jag ifrågasätter inte diagnos som sådan, jag ifrågasätter hur diagnoser används. Precis som du har min son också ätstörningar. Men man nekar mig hjälp, så länge min son inte får en diagnos. Där är problemet.Man utövar en indirekt makt för att tvinga fram diagnoser. Det finns klassifikationsystem idag som man kan använda sig utav för att identifiera vilka behov den enskilda individen har. Detta utan att använda diagnos, vilket hjälper både den enskilde individen till större förståelse och visar även samhällets aktörer vilka behov man behöver sätta in. Problemet är att det pågår en jättestrid mellan olika vetenskapliga teorier om vem som ska ha rätt till att bestämma vad och hur, samt vilka som skall få lov att behandla och bestämma och sätta diagnoser. När vi sedan kommer till diagnoskriterierna, så är det ingen som egentligen vet med säkerhet. Är matproblem orsakade av de krav som samhället ställer på individerna idag eller är matproblemet att lägga på den enskilda individen? För din skull är jag glad att detta har hjälpt dig till en större förståelse och ett bättre liv. För min del så skulle en diagnos vara katastrof, eftersom jag inte har någon tillit till den vetenskapliga världen. Det är bara sanningar som gäller preliminärt. Därför är jag mer inriktad på vad den enskilda individen behöver för att få ett bättre liv.


Hej, jag har haft bulimi i halva mitt liv. Ofta har ätstörningen helt tagit över mitt liv men ibland jag knappt besvärats av att ha denna ständiga följeslagare. Har fått mycket hjälp av psykiatrin för mina besvär och har testat en mängd olika mediciner genom åren, däribland Fluoxetin som ska dämpa behovet att kräkas. Tyvärr med tveksamt resultat i mitt fall. Det enda som verkligen hjälpte var Benzo, men när jag blev beroende av det så fick jag såklart sluta med det. Grundorsaken till min fysiska tvångsmässighet att hetsäta och sedan kräkas har inte stått att finna. Hade i princip accepterat denna i mitt tycke onödiga, ibland tidskrävande och dessvärre dyra sysselsättning när jag av andra skäl fick göra min utredning. När jag nu sedan 1,5 år har min ADHD-diagnos så har det mesta dock fallit på plats och jag kan äntligen förstå mig själv. Bulimin är bättre men det är inte enkelt att sluta med gamla vanor, även om behovet att hetsäta har minskat markant. Min läkare förklarade dock att vi som har ADHD tycks ha väldigt lite dopamin i våra hjärnor. Detta gör att vi måste ha fler "kickar" för att kunna motivera oss i vardagen eftersom vårt belöningscentra i hjärnan fungerar betydligt sämre än andras. När man äter så frigörs dopamin i hjärnan och då orkar man äntligen ta tag i allt som man borde. I mitt fall stämmer det i alla fall. Mvh!


Hej, Det här är första gången jag skriver inlägg här. Blev precis medlem för att jag kände att jag bara var tvungen att kommentera ditt inlägg "Waynesworld". Jag har inte fått diagnosen ADHD men jag har varit hos en psykiatriker som antar att jag har en "släng" av det. :) Ju mer jag läser omm det så inser jag att det nog är så. Jag har även lidit av buimi (börjar inse att allt har med varann att göra adhd, bulimi ångest). Jag hade inte bulimi jättelänge, kanske 2 år. Svårt att säga då det smög sig på mig o det tog lång tid att inse att jag hade problem. Jag tog mig ur den skiten..men när jag sen fick för mig att sluta med nikotin så blev jag så oerhört deprimerad och drabbades av typ panikångest, vilket jag till slut var tvungen att söka hjälp för. Det var då jag fick träffa den otroliga läkare jag har nu, som tror att jag har en släng av ADHD. Hon har gett mig medicin och jag mår mycket mycket bättre. Enligt henne är det dock helt onödigt att göra en utredning huruvida jag har ADHD eller inte då det ju inte gör någon skillnad i mitt vardagsliv. Dock kan det vara skönt att själv förstå saker o ting. Vissa saker kan ju falla på plats och man inser varför man är som man är. Du...waynesworld..sök hjälp nu!!! Det finns medicin och om du får diagnos eller inte spelar väl ingen roll. Det är ju inte så att du måste berätta din diagnos för nån om du inte vill. Läkarna har ju tystnadsplikt. Men du kanske inte behöver få någon diagnos för att få hjälp. Som sagt, på mig vill de inte ens göra en utredning. Det är mycket resurser som går åt och det är väldigt dyrt. Så de slipper nog helst. Men som sagt, om det finns hjälp att få så ska du ju se till att använda den. Skriv gärna och berätta hur det går. /Hippiegirl


och som svar till dig "Aadehåde" så stämmer det att ADHD och bulimi inte är en ovanlig kombination. Hittade intressant läsning om ämnet: http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/6/6631/LKT0718s1402_1405.pdf


Hippiegirl Så du får adhd medicin utan en utredning? Eller missförstår jag det hela? Å bara för att man har bulimi behöver man ej ha adhd, det är när ätstörningarna är långa och svåra och man går på behandling efter behandling och inget hjälper som man kan börja undra vad som händer. De flesta blir faktiskt "friska" från sin bulimi. Susanna 28 Känner igen mig, fluoxetin hälpte inte ett skit, fastän den används vid bulimi just för att man ej skall kräkas. Ja en ätstörning som mer eller mindre tar över är ett helvete, och man känner ju sig inte bättre heller när man behandling efter behandling misslyckas med att bli "frisk". Äter du någon medicin typ concerta? Har det hjälpt mot bulimin?


Ja, jag var verkligen i många år ett "hopplöst fall - doktorn grät" -) Min doktor gav trots detta aldrig upp på mig, även om jag ofta själv gjorde det... Ville ju innerligt tillfriskna från detta destruktiva beteende, men tidigare när bulimin minskade så ersattes den alltid av något annat lika nedbrytande substitut. Kunde aldrig ana att jag hade ADHD eftersom jag alltid dolde alla de egenskaperna så "duktigt" för min omvärld. När jag sedan fick prova Concerta så hade jag inte särskilt stora förväntningar alls. Ganska omgående började jag dock känna tydliga hungers- och mättnadskänslor igen, helt otroligt med tanke på hur länge det systemet varit satt ur spel. Till en början var det förstås besvärande eftersom jag vant mig vid att inte lyssna på min kropps signaler. Det är nog på det viset Concertan har hjälpt mig på många plan, att känna mina känslor direkt när de händer. Istället för att som förut bara känna den där oförklarliga stressen som byggdes upp av alla outtalade krav man mötte dagligen. Idag är jag väldigt tacksam över att ha fått chansen att utredas och få denna hjälp!


En läkare sa till mig att det verkar som att jag har adhd, men jag har inte fått någon "riktig" diagnos än och är osäker på om jag kommer få det. Och det där med maten, vet inte om jag har en ätstörning eller inte, men jag har lite problem som att jag först inte äter alls, sen hetsäter och sen kräks upp allt. Vissa perioder har jag inga som helst problem men jag har svårt att veta hur en normal portion ser ut, och hur ofta man ska äta.

Annons
Annons
Annons