Forum Neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF)


ADHD?

Jag misstänker att min sambo har ADHD. Jag kan inte allt om hur ADHD personer fungerar...men jag tänkte berätta lite om min sambo. Han har svårt att ta sitt ansvar för barnen. Kan lämna dom utan att ens tänka på att det kan hända nånting. Det händer ofta att han försvinner hemifrån eller kommer hem sent utan att ens tänka tanken på att det finns dom som undrar vart han är. Han lever liksom i en egen liten bubbla och ingen får tränga in där. Inget får vara i vägen för honom. Han mår ofta dåligt psykiskt även fast han äter mediciner för det. Han är jämt trött. Sover på dagarna för att han inte kan hålla sig vaken. Och väcka honom det går inte. När man försöker väcka honom blir han bara sur (fast i sömnen inte på riktigt) När han väl har vaknat och stigit upp efter 3-4 timmar så minns han inte att jag försökt väckt honom. Han är smart och duktig på det mesta. Har inte svårt å lära sig nya saker. Men han avslutar inget som han påbörjat. Han har massvis med projekt som bara blir påbörjade, vilket är väldigt jobbigt att titta på vid sidan av. Han har hur mycket saker som helst som ska göras och ser inte det som inte är klart. Jag försöker förklara för honom att det är bättre och slutföra det man håller på med innan man börjar på med nåt nytt. Men i "hans värld" funkar det inte så. Får han för sig å göra nåt så rusar han iväg i 110%. Eller om någon kompis vill ha hans hjälp så springer han dit. Men när det gäller hemmer så händer ingenting. Eller ja ingenting kanske man inte ska säga...nångång kanske han gör saker som man förvånas över..men det händer inte så ofta tyvärr.. Det mesta han ska göra som har med hem, familj och släkt att göra är som å bestiga ett berg. Men vännerna går hur bra som helst med. Han har svårt å säga nej när någon frågar om hjälp. Sista tiden nu så..alltså han har börjat plugga och har gjort det i snart fyra veckor. Han har knappt varit kontaktbar. Jag har upprepat saker för honom men han kommer inte ihåg vad jag har sagt. Och han upprepar sig hela tiden. Han minns inte att han har sagt det han säger. Precis som han fått reda på nåt nytt som han ska berätta. Det enda han pratar om när han kommer hem är om skolan och att han är trött. Han frågar inte om hur det har varit hemma, hur det har gått på dagis för barnen...ingenting. Jag får trycka på honom hela tiden och försöka få in honom i en diskussion om hur dagen varit..annars är han inte intresserad. Han är så inne i det han håller på med nu att ingenting annat finns.. Han har haft problem sen han var liten med aggressioner, inte kunna sitta still, överaktiv och mått dåligt till och från psykiskt. Hans pappa var svårt sjuk och dog i hjärtinfarkt när han (killen min) var 15 år. Han fick inte så mycket stöd av resten av familjen då hans mamma gick in i sig själv å sörjde..syskonen höll på med sitt..så han blev mycket utanför.. Jag kan förstå att det inte var lätt å leva med en sjuk pappa och sen när han dött så var det som att mamman dog samtidigt.. Han har svårt för närhet. Att ge honom en kram är å inkräckta på hans kropp. Ingen närhet alls går bra..vilket är väldigt jobbigt i ett förhållande då jag är i behov av en kram lite då och då. Sitter man å är ledsen så kan han inte komma och hålla om en heller även fast han vill så går det inte. Det finns en spärr där som han inte kan förklara. Jaa jag vet inte vad jag ska berätta mer nu.. Vad tror ni? Kanske jag har missat en massa..men kan det vara ADHD? Om det är det...hur ska jag kunna berätta för honom att jag vill att han ska testa sig? Jag har pratat med kompisar om min kille och dom säger att dom flesta som beter sig som honom har fått bevisat att dom har ADHD.. Jag vill ju att han ska ta mig på allvar och tycka att jag är en idiot.. e mig tips!! Snälla!

Skrev lite fel i slutet menade att jag INTE vill att han ska tycka att jag är en idiot.


Hej. Detta låter ju väldigt jobbigt för er alla. Om det inte är så att din sambo "bara" är utbränd och deprimerad, så låter det som det kan vara adhd/asperger/tourettes(?). Ofta har man lite av varje om man har något av dessa. Det är svårt att veta, även för erfarna kliniker, då trauman mm kan ge liknande symptom. Jag tycker att du ska börja med att lugnt fråga honom hur det är med honom, att du är orolig för att det verkar som att han inte mår bra. Anklaga honom inte för då får det motsatt effekt. Du får ha tålamod och försöka få hans förtroende att öppna sig. Sedan kan du fråga om han själv tror att det "är" något. Efter en tid kan du kanske ta upp att du läste om/hörde en vän berätta om en person som verkade ha det likadant som visade sig ha adhd? Du får vara smidig och låta det ta sin tid, då det verkar som att din sambo är känslig och väldigt sluten. Jag skulle föreslå att Du tar kontakt för stödsamtal hos ex. en kurator via din vårdcentral, detta är väldigt tungt för dig och barnen att bära. Lycka till!


Jag skulle enligt beskrivningen säga att det liknar Asperger med ADHD, inte främst ADHD. Eller så kan man ha "drag" av dessa diagnoser. Försök som sagt tala lugnt med din sambo, men sök själv upp någon som kan hjälpa dig vidare. Sjukhuskuratorer eller på VC(?) ska kunna hjälpa en hur man går vidare.


HALLÅ!! Jag håller nog med Baralisa.. Fast jag tror mer på asperger,,och det för att jag har aldrig hört att någon med adhd skulle skita i sina barn mm. Asperger är mer att dom bara ser och hör sitt.. Vill gärna ha all uppmärksamhet.. Be sambon höra av sig till läkaren och få en remiss till vuxen psykriatrin. lycka till....... kossarosa


Hej! Tack för ditt svar! Jag har förstått att man måste ta saker i flera steg för att det inte ska bli en negativ effekt. Det har hänt att jag tagit upp saker med honom och han har bara blivit sur och tvär. Han tycker att jag bara gnäller och ifrågasätter allt han gör. Men jag ska göra som du säger...ta en sak i taget i lugn och ro. Sen ska jag ta kontakt med en kurator så jag har någon att "bolla" tankarna med. Jaa detta är väldigt tung för mig och barnen att bära. Nu är inte barnen så stora, men dom tar efter sin pappa och tycker att "gör inte pappa som han blir till sagd, så behöver inte vi heller".


Kossarosa... Han har en psykolog på vuxen psyk som han går till en gång om året där dom pratar om hur det gått med medicineringen. Jag ska försöka få honom att be om hjälp där. Jaa kanske att det är Asperger han har..nånting är det iaf och han har väldigt svårt att ändra på sig. Han har bestämt sig för att han är som han är och kan inte ändra på sig.


Hej jag är gift med en som har ADHD och han kan inte heller ta ansvar för barnen eller om det blir för mycket så går han ut där han får vara själv, min man han kan inte med för höga ljud och skrik för då blir han arg. Han kan aldrig sitta stilla måste ha nått att göra hela tiden, sover inte på nätterna och om han skulle sov så 1 till 2 timmar per natt. Jag förstår hur du har det för jag har samma sak här hemma. Min styvson har ADD och min dotter har ADHD och Epilepsi men det är jag som tar hand om allt så det fungerar här hemma. Min man har svårt att visa känslor också. Han har inte fått någon medicin eller rätt hjälp så han väntar på att få komma till psykologen, men det tar tid upp till 6 månader. Mvh Nellie1


Jag tycker att det är lite fel att spekulera utifrån en kort berättelse även om den var mycket informativ. visst låter det som både adhd och aspergerer men till saken hör ju att man lär sig att kompensera och tom stänga av när det blir för mycket och kan då verka vara känslokall som ju många uppfattar att en asperger är(eg feluppfattning). jag tycker att det är absolut nödvändigt att han utreds för sin och allas skull (familj). och jag vill att du har koll på hur du ska förhålla dig till allt detta. jag menar att om han har riktigt svåra outredda problem så har han ju lång väg kvar innan han blir balanserad. och även om kärleken är så stor så stor så frestar det oerhört mycket på familjen och du behöver lära dig massor om det. missförstå mig inte för jag menar inte att du borde dra el så utan bara vara vaksam på att du inte far illa. och om du gör det så måste du få stöd och råd.


man skiter inte i sina barn vare sig man har asperger el adhd eller whathever. om man saknar förmåga att tänka i konsekvens så kan det bli jättetokigt!eller om man är starkt pressad eller i psykisk obalans. eller hur?


Hej! Jag misstänker att min sambo har adhd, möjligen med inslag av asperger. Symtomen på adhd varierar ju säkert från individ till individ. Min sambo är bra på att ta ansvar för våran dotter, men det måste han ju då jag jobbar natt, även på helgen då jag måste sova. Dock är det ju oftast flickans farmor som får ha henne, medan han pysslar med sitt iofs. Då får ju även hon fixa med markservicen. Han är i princip aldrig hemma när jag sover efter nattskift, och när jag är ledig sen är ju all städning o tvätt kvar till mig. Känner så mycket igen mig i din beskrivning fö. Han bara måst ha en hobby, och är han inne i en sån fas är det verkligen 1000%. Jag och mina ev. behov existerar inte. Han tar bara för givet att jag ska ställa upp. Han är då dessutom, stressad för allt han har i huvet som ska fixas och om jag försöker kliva in i hans värld och ta lite plats kan han bli mycket otrevlig och arg. Han förvränger och missförstår ofta saker, är överlägsen o nedlåtande, hånfull och förlöjligar mig. Jag kan inte försvara mig eller förklara mig, för det kallas genast för tjat och gnäll, fast det bara är högst vardagliga bagateller egentligen som man måste kunna prata om för att vardagen ska funka. Han VILL inte och KAN inte lyssna när han är i det tillståndet och man känner sig totalt överkörd och ner värderad.Det skulle aldrig i det läget funka o gå fram till honom och ge en kram, då springer han undan. Känner också så otroligt väl igen det här med att han ränner till höger och vänster för att hjälpa alla, han är så trevlig och tillmötesgående då, (nåde mig om jag ifrågasätter det) hemma är det helt andra regler som gäller. Jag och hemmet har väldigt låg prioritet. Ber man om nåt får man bara höra, -jag tänker f-n inte göra det, o inte det. Jag får göra mycket här hemma och har inte någon egentid att tala om när han roffar åt sig all tid själv. Hans hobby kommer alltid före mig om jag så skulle ha världens kris så kommer jag sist. Och om jag är ledsen och gråter, tröstar han aldrig, tvärsom, han drar sig inte för att trampa med klacken o vrida om ännu mer. Han bara dundrar på i ullstrumporna, det bekommer honom liksom inte. Han kan dock vara kramig när han är lugn ibland, och jag tycker han är ganska duktig och kärleksfull mot våran dotter. Vi kan ha det bättre i perioder och han kan va kärleksfull också mot mig, men minsta motgång så brister ju allt, det är gott om, för mig helt onödiga konflikter. Han hakar fast, och ska riktigt trigga igång allt, överreagerar, och då är det ju en spelplan där han har alla rättigheter och jag inga. Han är nästan som trotsig, och bara provocerar och käftar emot, fast det inte alls finns anledning till det.Vi hade sparat så oändligt mycket tid om han som rimligtvis vore förväntat, bara svarat mig trevligt. Då hade man ju liksom bara lämnat saken. Sen skyller han ju naturligtvis allt på mig. Hmm, väldigt frustrerande är det. Jadu norra83, många likheter är det ju verkligen. Hur mår du känslomässigt av allt det här, du måste ju som jag känna dig missförstådd, sårad, kränkt, och inte uppskattad och värdesatt. Det är minsann inte så lätt detta, särskilt inte när empatin är låg, det ställer till mycket i en relation. Balansen i vardagen blir ju väldigt svår att uppnå också när det bara mest är den enes behov som ska tillgodoses. Svara gärna på mitt inlägg, jag förstår dig till fullo. Kram


Hej! Vill gärna tillägga att jag så väl känner igen det du säger, min sambo tycker också att jag gnäller så fort jag öppnar munnen och man får absolut inte ifrågasätta saker. Säger jag när, han har fullt upp med sin cross -Ska vi ta en städdag till veckan? så tolkar han det som -FÅR inte jag åka cross? Och blir jättearg, sen är det igång. Det är ju bara bagateller, sånt man måste få prata om för att få vardagen att funka med jobb, småbarn o hus. Det där med att inte kunna ändra på sig känner jag också igen, det säger min sambo också: -Jag kan ju/tänker inte ändra på mig, jag är som jag är. Grejen är nog att, det kan nog ligga mycket i det. Kom ihåg att du inte en sekund ska ta på dig om du bara ber honom om högst vardagliga normala saker, att han hånar och förlöjligar dig. Så gör min sambo ofta och det ska man inte ta på sig. Sen är det en sak om man protesterar och dom inte lyssnar o tar in, finns inte så mycket att göra åt tror jag. Min sambo KAN inte lyssna, han klarar det inte när det handlar om sånt som berör hans bemötande, och troligtvis kan han tyvärr inte rå för det. Det bästa om man vill nå fram är att inte vara för emotionell och långdragen, för då betraktas man som ett hot, bättre att vara lite kort och bestämd bara. Om inte det emotionella finns hos din sambo, så ber du bara om nåt som inte finns att förstå dina känslor. Lycka till med allt, jag vet vad krävande, ledsamt o jobbigt det kan va. /Kram


Ina P: Skönt å höra att jag inte är ensam om det här. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar ha det såhär resten av livet. Det tar på mina krafter att nästan aldrig få någon hjälp. Att man nästan aldrig får känna kärlek. Jag är glad att jag har barnen som ger mig allt det. Men jag behöver det från min sambo också. Hur gör du för att orka med allt? Jag kan inte bara ignorera och acceptera alla gånger. Att ha en karl i huset innebär att man ska kunna dela på de flesta sysslorna men jag har fullt upp hela tiden och hinner inte med nånting. Jag får nästan aldrig tid för mig själv.


Hej! Jag förstår precis hur du känner dig. Det du skriver kunde lika gärna jag ha skrivit ord för ord, möjligtvis att min sambo är mer kramig när vi är inne i en bättre period, men aldrig om jag behöver tröst. Och är han inne i en period där hans hobby tar all tid, så finns inte jag, och heller inte allt som måste göras hemma. Konsekvenserna av det här är ju som du säger att man får noll egentid, och noll gemensam tid, vilket är precis lika viktigt för att en relation ska kunna få näring och överleva. Lika viktigt är det ju självklart att man hjälps åt i hemmet, man är verkligen inte idiot för att man önskar det. Inte kul att bli så hånad för att man uttrycker nåt så självklart, jag får höra att "det minsann finns massor med tjejer som gör ALLT hemma medans killen är ute och gör det han vill". Om jag frågar honom om han skulle kunna tänka sig att vända på situationen, att han tar hand om allt medans jag gör det JAG tycker är kul, svarar han: "-Det skulle jag väl för f-n aldrig gå med på"! Förstår du ?Balansen och logiken FINNS inte. Man känner ju att man kvävs, det är inte bra i längden, finns ingen rättvisa i det och man ska ju naturligtvis inte behöva ha det så. Den krassa sanningen är väl, (för man kommer ju ingen vart med att ifrågasätta dom), att man måste ta ställning, orkar man rimligtvis inte, kanske det i långa loppet är bäst med en separation. Står själv vid det vägsjälet nu. Sanningen är att Nej jag orkar inte. Sen kan det ju hända att det skulle kunna bli något bättre om han förstod att söka en utredning. Tyvärr är det ju så lång process, så frågan är ju om man orkar vänta in den. Man måste nog fundera på om fördelarna verkligen överväger nackdelarna. Jag hoppas verkligen att du har någon att prata med om det här, för det behöver du. Du behöver få känna att någon förstår dig, eller hur? Sen har man behov av att förstå och få bekräftat, VAD det är som är knas, då har man ju åtminstone en förklaring på varför det blir som det blir. Hoppas ni får hjälp och att du får ork o fundera på vad du vill. All styrka till dig!! Kram


Hej! Det som du skrev att han inte kunde tänka sig att vända på situtationen.. Min sambo skulle göra allt för å få gå hemma med barnen och om jag jobbar heltid. Men han ser inte det som behöver göras. Eftersom han inte hjälper till hemma eller med barnen (vilket han gör ibland..eller sällan) så skulle jag inte vilja veta hur det skulle se ut här hemma när jag kommit hem efter jobbet. Om barnen fått mat oså. En dag när jag fick hoppa in på ett jobb i fyra timmar, så var min sambo hemma med barnen. När dom kom för å hämta mig så sa han "Å vad jag har saknat dig" Blev lite glad först..för han har inte sagt nåt liknande på lääänge. Men sen kom det ju fram att barnen hade varit jättejobbiga och att han var helt slut. Att han hade velat ha mig hemma som skulle tagit hand om allt. Alltså! Han klarade inte av att vara ensam i fyra timmar med barnen. Helt otroligt! Jag är verkligen glad över att jag har dig å "prata ut" med. Det kännns allt skönt å få prata med någon som har samma problem och som förstår. Att prata med en kurator eller psykolog det hjälper mig inte. För dom förstår inte hur jag har det. Jag funderar mycket på separation nu...det finns ju både för- och nackdelar med allt. Det finns fördeler med min sambo som gör att jag vill stanna, men jag tror ändå att nackdelarna väger mer...tyvärr.. Kramar

Annons
Annons
Annons