Forum Neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF)


ADD forum

Hittar inget om ADD här, så jag startar en tråd. Eftersom ADD är en vad jag förstår ganska ny upptäckt, inom ADHD. Att en del av oss INTE har den hyperaktiva delen av det. SÅ om ni är fler som har diagnos eller funderar över just ADD, kan gärna skriva här. Tydligen är den oftare förekommande bland KVINNOR och flickor dessutom, därför inte "upptäckt" tidigare.... Jag tycker iaf det kan vara intressant att ha ett forum för ADD. Nu har vi det :-)

Jag håller absolut med! Jag fick diagnosen ADD i december, det var inte så dramatiskt, bekräftade egentligen bara vad jag redan visste om mig själv. Håller på att prova Concerta, har viss effekt, tack och lov inga biverkningar. Som barn var jag en lugn och stillsam liten flicka, en "drömmare." Mina skolprestationer blev bra, men mitt liv har varit tufft. På ett sätt känns min ADHD/ADD klockren: jag glömmer och tappar bort saker hela tiden, är känslig för stress och starka sinnesitryck särskilt ljud, tappar lätt fokus, kan inte göra flera saker på en gång, har extremt dåligt lokalsinne och tidsuppfattning, kommer ofta för sent, går med en ständig känsla av inre oro (som har blivit mycket bättre av Concerta). Skamkänslan är det allra värsta. Å andra sidan känner jag inte alls igen mig. Har trots allt klarat jobb och studier, även om priset har varit högt. När jag är intresserad kan jag vara väldigt koncentrerad. Att sitta still har inte varit något större problem.


Jag är nästan säker på jag har ADD. Skola alltid gått bra, men när det blir flera saker o intryck samtidigt blir allt kaos jag vet ej vad prioritera först och jag hänger inte med o får svårt förstå, se sammanhang osv. Jag har stora problem med minnet och missförstår ofta andra. Svårt förstå själva undermeningen eller budskapet när det inte är rent konkret. Jag associerar annorlunda på saker. Jag hoppas jag får en neurologisk undersökning snart för o få reda på det jag misstänker. Jag mår psykiskt mkt dåligt o är väldigt stresskänslig. Jag blir ofta utanför andra pga mina svårigheter hänga med. Jag kan koncentrera mej när det är en sak i taget men blir då ofta ultrafokuserad o blir jag då avbruten blir jag mkt störd. Jag växlar mellan hypoaktivitet och extrem passivitet, har en on-off personlighet. Varje dag råkjar jag ut för missöden pga mina svårigheter och jag kan aldrig slappna av helt eller vara närvarande i nuet, det som ska avklaras tar för mkt energi o skapar en väldigt ångest.


Jo det ÄR ju ett stort område, med olika slag av "synbara" problem, och andra "inre" svårigheter, vi brottas med. Själv har jag aldrig förut själv trott att jag lider av adhd/add, för en del HAR gått bra, och de bekymmer jag haft har jag lagt på orsaker ur barndomen, en ganska kackig familj osv, .. Jag har INTE heller i mitt tycke de "typiska" eller åtminstone det som blivit en slags myt om adhd-beteenden. MEN nu sen jag blivit utredd och själv läst på, och tagit in info om det, inser jag att det ÄR så. Jag var som liten mest den drömmande, försvinnande sorten, blyg, hittade aldrig förståelse för relationer med kompisar, kändes som jag inte riktigt fattade koderna. Men snäll och trevlig ville ändå många "va" med mig - men JAG kände aldrig någon konnektion. SÅ fort vi slutade leka eller de gick till sitt, var jag helt ensam i tanke och känsla. Jag visste inte om min kompis skulle "finnas" där nästa dag för mig. Blev lätt förvirrad av andras "spel", eller olika "intriger" som pågick, fattade aldrig vem som var fel eller rätt, eller varför någon betraktades som dum i huvvet, eller fel - sån "man" inte va med. Jag tog fel, och fattade ingenting. DET minns jag som mitt största bekymmer som liten. Jag blev också betraktad som överkänslig av familjen. Jag lärde mig snabbt att förneka allt som var jag. Det blev för jobbigt. SÅ växte jag upp och FÖRSÖKTE verka vanlig :-), och såg nog ganska vanlig ut i andras ögon. Men mitt inre var i kaos, mina tankar förtvivlade - jag gjorde inte det jag ville göra, var inte den jag egentligen var, förstod inte varför jag blev deppad hela tiden..... NU när jag lärt mig adhd, inser jag däremot att det varit problemet. Missade tider, svårt att vakna på morgnarna (alltså helt sjukt svårt!!), svårt med starka sinnesintryck osv, osv, inre oro, skamkänsla allt det du också nämner ... fast jag fattade ju inte att det VAR så utan kämpade med att jag måste lära mig stå ut, bli som alla andra, och när det misslyckades - blev jag bara besviken på mig själv och fattade inte varför saker gick åt helvete. Vad jag försöker säga :-D (är såååååååå långrandig också) är att just denna sida av adhd, skrivs inte så mycket om (ännu). Bra att vi gör det här då. Jag är ju bara människa - inte sakkunnig på något sätt - men jag tycker ADD stämmer bättre in på mig. Jag har inte upplevt mig som särskilt utagerande, eller aggresiv - jo ibland, men det är inte vad som skapat mina problem. Snarare allt det andra - ADHD utan H. SOUL vi måste i första hand vara rädda om oss, tycka om oss och förstå att vi är väldigt bra människor - även om vi inte tycks passa in- i en annan värld skulle vi ju det ! Så var rädd om dig !! Försök åtminstone göra så DU själv, accepterar dig som du är. Du behöver lugn och ro. Du är stresskänslig. Jaaaaa. Hoppas verkligen du får din utredning jättesnart. Det är klart du ska slippa gå "ensam" och bara möta oförstånd. Du ÄR inte ensam - vi är jättemånga som är så här !!! Du behöver ett "annat" liv kanske än andra, med omsorg, omtanke, möjlighet till mycket tid, lite ljud, och lugn och ro... Det kommer du att kunna inrätta , ett sånt liv, sen..när du vet mer och när utredningen gör att du får instrument som hjälper dig. Kraaaam


ADD har jag fått höra att det är samma huvudproblem, koncentrationssvårigheter, och då fick jag diagnosen ADHD. Jag har lärt att ransonera mig. Grupper med friska spontana kommentarer, orkar jag inte med, jag blir trött i huvudet. Föreläsningar kan jag vara på om jag kan anteckna hela tiden . Om jag antecknar medan jag lyssnar , så kollar jag inte in mina medmänniskors frisyrer , färg på strumpor eller ngt annat. Jag sitter gärna längst fram för att undvika andra intryck.


Så skönt att det här startades. Jag har en 18 årig son med ADD diagnos sedan 1 år. Haft depression och medicinerar med antidepressivt och concerta. Är sjukt trött på morgonen och ofta omöjligt att komma upp vilket går ut över skolan och ger honom ångest. Någon som har några tips, snälla?


Jag är sambo med en man som misstänker att han har ADHD eller ADD. Detta har kommit till honom då hans son fick diagnosen ADHD för ett par år sedan och medicinerar med Concerta. VILKEN förändring det har blivit!!! Det är ganska slitsamt (men också händelserikt :)) att leva med min sambo. Har haft det slitigt med ekonomin då min älskade driver egen firma. Börjar bli ohållbart då våra skulder ständigt ökar... Min sambo är medveten om problematiken, men vet inte hur han ska ta tag i problemet. Jag vill hjälpa honom men vet inte var man vänder sig. Önskar gärna få kontakt med en privat läkare. Bor i Skåne. Någon som kan vägleda oss? Tack på förhand!


Ett tips från redaktionen: När vi hade expertchatt om ADHD, inkom en fråga om ADD, som besvarades av Netdoktors expert Anders Clarberg. Expertchatten i sin helhet finns att läsa här: http://www.netdoktor.se/adhd/?_PageId=128778 Med vänliga hälsningar, Björn Norestig Redaktionen Netdoktor


Vad skönt att "se" er :) Har saknat en ADD-tråd när jag kikat runt i olika forum. Känner ofta igen mig i beskrivningar av ADHD men där finns också min raka motsats. Har ingen diagnos men är nästan säker på att jag har ADD. Känner igen mig i nästan allt som skrivs här ovan t.ex.. Har ett liv som _ser_ väldigt bra ut, "karriär" och så, förmodligen pga hyperfokus när jag brinner för något. Är i övrigt fruktansvärt trött och har svårt att förstå hur de flesta andra verkar kunna låta bli att bli lika utmattade och irriterade av ljud och stoj och stim. Kan som Jorana fixa typ föreläsningar och slogs av nu när jag läste inlägget att det kanske är för att jag ständigt antecknar - rubbet. Detta och annat ser ju ut som den ultimata "duktigheten" för andra, medan det kanske hela livet egentligen bara varit jag som behövt anstränga mig så mycket mer än klass- och arbetskompisar. Fixar inte det jag inte är intresserad av (och har haft en fruktansvärd tur som fått göra just det jag brinner för - jag hade lika gärna kunnat vara hemlös). Någon annan som känner att detta är typiska drag? - Starkare empati än de flesta andra verkar ha, men SAMTIDIGT oro inför om man fattar sociala koder? (Vet att både och har med ADHD att göra, men undrar om en och samma person har båda problemen? För mig verkar det ologiskt at det ska hänga ihop, även om det gör det hos mig..) - Omöjligt att hänga med i filmer och böcker om de inte har jättefå karaktärer och nästan inget händer? (Dvs är så tråkiga att man ändå inte vill se dem :) ) - Tendens att kunna skifta fokus i synfältet så att man kan se en och samma sak (t.ex. en park) både i "teleobjektiv" och "vidvinkel", som en kamera kan skifta objektiv? (Kan inte förklara bättre..) - Tänker i bilder och skapar egna mönster i huvudet för att se samband. Förstår inte vad folk menar när de säger att de "tänker i ord". Tre helt olika frågor och kanske har de inte ett dugg med diagnos att göra. Men eftersom allt annat som jag uppfattar som annorlunda hos mig själv stämmer med ADD, så varför inte detta också.. Vore iaf intressant att höra om det skulle kunna vara så.


Jättebra idé att starta en tråd speciellt om ADD. Misstänker själv att jag är drabbad... vill gärna göra en utredning men först ha lite kött på benen. Håll nu tråden levande!


Mitt inlägg försvann??? Bra med ADD-tråd. Vill göra NP-utr men vill ha mer kunskap först. Håll nu liv i tråden!


En sak jag funderar över är: hur mycket sociala svårigheter kan förklaras av ADD? Jag har alltid känt mig socialt inkompetent och tafatt. Men jag har egentligen inte svårt att ta andra människors perspektiv, tolkar inte det som sägs bokstavligt, är inte rutinbunden och har inga särskilda specialintressen . . . Jag är en sällskaplig person som älskar att prata och skratta med andra människor. Som barn lekte jag mycket rollekar med andra barn, men hade en tendens att hamna utanför i större grupper. Så det känns inte som att autism/asperger stämmer på mig. Men ändå är det som om något fattas när det gäller min förmåga till socialt samspel. Är det någon av er som känner igen sig?


Förresten: Lias - det där med stark empati men samtidigt osäkerhet inför sociala koder - det där känner jag igen. Tror egentligen inte att det är så motsägande. När man befinner sig i en gruppsituation så är det tusen saker som man måste vara uppmärksam på samtidigt. Hela tiden växla fokus. Svårt om man har ADD. Men att känna av en annan människas känslor, särskilt om någon är ledsen, det tror jag är en annan sak. Det talar på något sätt direkt rakt in i hjärtat. Även om jag inte har H:et i ADHD kan jag märka en hel del impulsivitet hos mig själv. Jag säger något som jag nästa sekund inser var illa timat. Inte att jag skulle säga något plumt eller nedvärderande, men det blir lite för rakt på sak på ett sätt som inte alltid är socialt smidigt.


Jag saknar inläggen i detta forum! Vore jätteroligt om vi kunde fortsätta hålla det levande. Känns väldigt angeläget. Hoppas att detta bara var en paus i konversationen, inte att den tog slut.


Hej alla! Var är ni som har fått diagnosen ADD eller tror att ni har ADD? Jag är ny här men tycker att det är super att läsa och känna igen mig ibland. Jag står i kö för ADHD-utredning sen en månad. Kan det vara ADD jag har? Jag har en far som har Bipolär sjukdom (Eller manodepressiv som är den diagnos han har sedan många år), och jag jag är lik honom på många sätt. Humöret går mycket upp och ner och även min energinivå. Antingen är jag pigg och orkar hur mycket som helst eller så är jag helt slut och orkar ingenting. Men jag har INTE min fars diagnos, det har jag fått bekräftat från olika håll. Men vad är det då? Jag varvar lätt upp mig, har låg stressnivå, jag är absolut ingen vanlig kvinna med hög simultankapacitet, det blir lätt kaos inom mig. Mycket handlar om min låga självkänsla.. Jag har varit sjukskriven för några år sedan för stressrelaterade besvär. Jag har börjat lära känna mig själv lite och förstå att en hel del beror på barndomen med min psykiskt sjuke pappa och en känslokall mamma som inte gett mig den kärlek jag behövt. Jag jobbar med att bearbeta detta och försöker att sortera mina känslor och tankar och inte hamna i offerträsket. Tänk om jag kan få en diagnos som hjälper mig att se mina svårigheter på ett positivt sätt. Att jag helt enkelt inte är värdelös och inte skapar allt negativt själv. Tänk om jag kan få lite förstelse? Främst från min man som tycker att det är jobbigt när jag är trött igen eller när jag hela tiden hackar på honom när det är kaos i mig. Tänk om det är så att jag helt enkelt har överskott avv energi som behöver komma ut emellanåt. Att det inte är något negativt att jag är rastlös. Så blev ju budskapet till mig när jag var sjukskriven. Ut i naturen och bara var med dig själv. Jo naturen lugnar mig verkligen, den är min vän. Öppna landskap och havet skapar lugn i mig. Men sen vill jag göra andra saker, det ska hända saker, jag vill engagera mig i saker som jag tycker är kul och ger mig stimulans. Ja det gäller verkligen att hitta en lagom balans av lugn och positiv stimulans. Vi har två barn, hus och trädgård att ta hand om. Jag prioriterar barnen och jobbet. Sen fixar jag inte så mycket mer hemma. Vi har faktiskt städhjälp sen en tid. Det kändes skönt att ta det beslutet fast det satt långt inne. Hur klarar alla andra att hålla ordning hemma, renovera, piffa och bjuda hem vänner? Är jag dålig eller? Är det någon som känner igen sig i mig? Snälla skriv!

Annons
Annons
Annons